Om att få skuldkänslor över att inte vara perfekt

Förra helgen var jag i Stockholm. Därför blev det aldrig något inlägg då (eftersom jag kom på det på söndag kväll när jag satt på bussen hem och kände inte att jag hann slänga ihop något då, det skulle ändå inte blivit bra). Inte för att det inte blir så mycket denna veckan kanske, då det här var det enda någorlunda färdiga inlägget jag hade och tankarna på ämnet är nog inte riktigt färdiga (fast det kanske bara är bra förresten).

Aja, det här inlägget borde väl egentligen ha hetat ”Om att vara så ytlig att man får dåligt samvete över det” kanske, men nu heter det vad det heter, för nuvarande titeln stämmer ganska bra också.

Jag får väl börja med att säga att vet lika väl som alla andra att ”insidan är viktigast” och jag är absolut inte i någon position att säga emot, snarare tvärtom tycker jag det är en mycket viktigt devis, att inse att någons personlighet är det viktigaste till syvende och sist. Men å andra sidan så lever jag inte som jag lär tyvärr. För jag har med åren märkt att jag är ganska ytlig på något vis.

Inte att det stör mig allt för ofta, men jag kan erkänna att jag helt klart sållat ut vissa tjejer från ”flickvänspoolen”, i alla fall till en början, baserat på deras utseende, och detta är definitivt en anledning till dåligt samvete för mig (då jag inte riktigt tror på kärlek vid första ögonkastet). Under dom tidigare tonåren så var det ju också så att jag blev ”kär” i alla dom där snyggaste tjejerna i klassen, precis som alla andra, även om det kanske kan bortförklaras med att ”jag var ung då” (himla bra bortförklaring måste jag säga faktiskt).

Hursomhelst så känns det lite löjligt. Man (läs ”Jag”) vill ju inte känna sig ytlig (eller ännu värre, verka ytlig), speciellt inte om man som jag har något slags mål att försöka uppskatta sina vänner för vilka dom är, och som nästan mest av allt uppskattar dom där möjligheterna att bara vara och/eller prata med sina vänner och bekanta, saker som är helt orelaterat till utseendet.

Samtidigt så vet jag inte om det är så viktigt hur jag känner, bara jag är medveten om hur jag känner, och försöker motverka det så gott det går. Till exempel för för några år sedan så hade jag väl inte riktigt erkänt för mig själv att det är så att jag är lite ytlig, utan det var först när jag läste beskrivningen ”[they have] no prefered type—everyone is ideally worthy of love, but [they] may (somewhat guilty) avoid what is […] ugly” i ett kapitel i Psychology of Love, som jag kanske erkände att jag kände igen mig litegranna, om än lite motvilligt (såklart).

Aja, jag vet väl inte riktigt vart jag vill komma, förutom något slags erkännande av att ”Ja, jag är ytlig. Men jag jobbar på det”. Och sannolikt är jag nog inte heller ensam om att ha dåligt samvete över att att jag känner mig ytlig ibland.

Dag 23: Något som får dig att må bättre

Oh, det här är ”lätt”.

Mina vänner

Så. Var jag klar för den här gången då?

Fast det är när jag tänker efter kanske inte riktigt hela sanningen. För det räcker inte riktigt att bara att säga ”mina vänner”, för det är ju inte så att bara jag tänker på mina vänner så mår jag bättre (även om det kan hända ibland). Det som krävs för att jag ska må bättre är oftast lite mer och intressant nog funkar inte bara någon slags intresse/omtanke från vännens sida utan även tvärtom, det vill säga när mina vänner visar tillit till mig, för att jag ska må bättre.

För att ta ett exempel på det andra fallet (det första känns lite självklarare så vi väntar lite med det). Jag har några gånger senaste fem åren då och då fått SMS från min gamla gymnasieklasskamrat, det vill säga den enda gymnasieklasskamrat jag umgicks med under gymnasiet . Det är aldrig några ”hej hur mår du”-SMS utan mer ”allvarligare” SMS, men ändå brukar dom rycka upp mig litegranna. Jag svarar alltid på dom, oftast lite gladare över den tillit jag fått och fått behålla över åren och över att jag får bolla lite tankar med honom, och kanske få honom att må lite bättre, även om mina svar kanske inte alltid är dom bästa.

Fast det vore ju lögn att säga att omtanke från en god vän inte slår lite högre. För är det något som får mig att må riktigt ”bra” så är det en vän som säger: ”Du, kom hit hem till mig. Du får vara precis som du är och må precis som du mår. Jag kommer inte att tvinga dig till något.” Jag kanske inte alltid mår bättre rent humörmässigt just den studen och/eller precis efteråt, men det ger ändå mig en lugn och stilla glädje. Att någon vill umgås med mig, även om jag just då kanske inte är den roligaste att umgås med om jag inte är på humör.

Nu är väl kanske inte något jag skrivit särskilt speciellt eller kontroversiellt. Men det måste inte alltid vara det, när det är något så naturligt och härligt som riktig och otvungen vänskap.

Dag 13: Den här veckan

Okej, jag erkänner. Jag kan inte hålla mig till en vettig uppdateringsfrekvens. I lose. Så är det. Så ni får helt enkelt hålla till godo när det faktiskt dyker upp något här. Fast jag ska försöka ta mig tid att skriva ibland istället för att göra annat, som att titta på TV eller sitta framför datorn och göra annat än att skriva.

Okej, jag erkänner. Jag kan inte hålla mig till en vettig uppdateringsfrekvens. I lose. Så är det. Så ni får helt enkelt hålla till godo när det faktiskt dyker upp något här. Fast jag ska försöka ta mig tid att skriva ibland istället för att göra annat, som att titta på TV eller sitta framför datorn och göra annat än att skriva.

Aja, ska vi gå igenom den här veckan då?

Måndag:
Skippar föreläsningen i SigSys (och sover en timma till).
Svarar på mail om ditt och datt.
Äter lunch.
Åker till skolan och har labb i Systemdesign och sedan projektmöte.
Tar en smålugn kväll och ”laddar upp inför veckan”.

Tisdag:
Går på föreläsning 8:15, usch.
Cyklar hem och lagar och äter lunch.
Gör dom första datoruppgifterna i SigSysen.
Skriver första utkastet till högnivåmodellen av min modul för VLSI-projektet.
Äter kvällsfika och ringer och grattar bror.
Cyklar och lånar kurslitteratur.
Går på cellgrupp hos Sanna där vi äter semlor och funderar på hur man ”vrider upp” sprutgrädden ”i början”.

Onsdag:
Går upp vid 8:00 (då min labbkamrat jag skulle labbba med kl 8:15 har blivit sjuk).
Cyklar till LARM (arbetsmarknadsmässa), där jag träffar Jonathan.
Inser att det är riktigt svårt att få någon kontakt med företag om ex-jobb om man ska göra ex-jobb först om ett år eller så.
Äter lunch på skolan tillsammans med Jonathan.
Cyklar hem, städar lite och slår in födelsedagspaket till Carro.
Fikar på Stadsmissionens café med Jonathan.
Åker hem och har en lugn och skön födelsedagskväll.

Torsdag:
Försover mig lite då jag glömt sätta telefonen på laddning under natten och den dött.
Jobbar lite hemma med ditt och datt.
Cyklar till Torsdagslunchen med NG i skolan.
Föreläsning och kort projektmöte.
Stressat matinköp, köksprylslåning, städning och matlagning i två timmar.
Kristofer, Axel och Therese kommer förbi på middag.
Har en trevlig och lugn kväll med ovanstående.

Fredag:
Föreläsningar 8:15-12:00.
Lunch på skolan.
Labb i projektkursen.
Seeeg föreläsning tre till fem.
På Spåret och hemlagad pizza hemma hos Axel.
Sovasovasova (i åtta timmar som sig bör).

Lördag:
Sovmorgon till 9:30.
En timmes frukost framför datorn (som sig brukar på helgerna).
Diskning av torsdagens disk.
Lunch (pyttipanna).
Cykeltur till skolan i regn.
Gör färdigt högnivåmodellen i VLSI-projektet och testar den i en testbänk.
Läser och kommenterar SigSys-labbrapporten.
Cyklar hem och äter kvällsmat.
Slökollar på Melodifestivalen.
Tillägg: Skriver dom nästa tre inläggen nu när jag ändå haft tid över.

Söndag (Planerat):
Går upp sent.
Går till kyrkan (kommer fem tio minuter sent).
Fikar i kyrkan.
Äter lunch på stan. Äter lunch hemma, soppa och pannkakor.
Går hem och gör ingenting. Cyklar till Coop Extra och köper mat.
Ger mig ut och springer för första gången för i år.
Söndagskvällar mig, det vill säga ser på taiwanesisk film Kinesisk wuxia-film.
Lägger mig.

Dag 8: Ett ögonblick

När jag först översatte alla titlar på dagarna till svenska (från dom engelska temana jag från början hittade) tänkte jag lite på varje punkt över vad jag skulle skriva och hur det skulle gå. På punkterna ”Ett ögonblick”, ”Ett annat ögonblick” och lite på ”Ett sista ögonblick” så tänkte jag att det kanske skulle bli svårt att komma på vad jag skulle skriva om.

Först vill jag bara säga att om du har missat förra inlägget (Julspecialen) så kan jag rekommendera att du läser det först. Inte för att det har något med det här inlägget att göra, utan för att det är ganska viktigt.

När jag först översatte alla titlar på dagarna till svenska (från dom engelska temana jag från början hittade) tänkte jag lite på varje punkt över vad jag skulle skriva och hur det skulle gå. På punkterna ”Ett ögonblick”, ”Ett annat ögonblick” och lite på ”Ett sista ögonblick” så tänkte jag att det kanske skulle bli svårt att komma på vad jag skulle skriva om, men efter lite funderingar kom jag fram till att jag i alla fall skulle börja med ett ögonblick från min Taiwanresa. Så detta var jag inställd på ända tills kvällen en söndag för några veckor sen. För då hände en händelse som verkligen kan beskrivas av ordet ”ögonblick”.

Söndagen innan Lucia så hamnade jag på något vis (tack Axel) på en ”lussevaka” hos kollektivet i villan i Ryd. Jag tänkte inte på det under kvällen, men såhär i efterhand så kan jag inse att det ändå påminde om mina tonårshelgkvällar. Det var lite varmt te, lite söta kakor, lite småprat, lite retsamheter vänner emellan och lite löjliga lekar som fick oss att skratta tills vi kiknade. Allt var dessutom hemma hos någon, i en villa, i ett ”riktigt hem” (ursäkta uttrycket alla andra). Jag gick dock hem ganska tidigt eftersom jag kände att jag ville hem och värma mig innan jag behövde gå och lägga mig för att gå upp i tid på måndagen. Så när Axel tackade för sig gjorde jag samma sak, tog på mig jackan, sa hej då, och tog steget ut i kylan.

När jag tog detta steget ut i kylan så var det som att tonårstiden kom tillbaka igen. Det var precis som att det än en gång var mitt i natten en kall vinternatt, och att jag precis skulle gå hem från en lång kväll hos en god vän. Vetskapen om att det fanns en Hon jag gillade, men inte hade vågat berätta det för var självklar och betryggande. Livet var enkelt och bra, och världen det vackraste som fanns. Fast dett enda som egentligen fanns kvar nu var den isklara natten, den snart stickande kylan och den inre värmen av att allt var som det skulle. Det enda som egentligen saknades var den där bästa vännen som skulle gå omvägar med mig halva natten, bara för att vi ville och kunde.

Känslan varade bara en halv minut sådär innan den började avta, kanske för att jag insåg att jag inte längre var kvar i tonåren, livet var inte längre så ”enkelt” som det hade varit, jag hade långt hem och ingen som gick omvägar med mig hem. Men kylan var inte riktigt lika påträngande och kall lika längre ändå, för om det var något som stannade var det den där klara känslan av en iskall vinternatt, och den friden det förde med sig.

Fast jag lyckades återfå en liten del av resten också när jag satte på min Underbara Covers-lista på telefonen och Ryan Adams version av Wonderwall spelades. Wonderwall, låten som jag älskade hela min tonårstid. Låten om att ha en vän man kan prata med allt om, ett bollplank, en wonderwall. Låten om att inte våga säga till Henne vad man känner, för Hon är ju ändå en så god vän, och något sånt vill man ju inte förlora, trots att känslan man hade var obeskrivbar och man antagligen var ensam i världen om att känna just så.

Det var mitt ögonblick den kvällen, ett allt för kort ögonblick om ni frågar mig. Men ändå ett så vackert ögonblick fullt av saknad. Ett jag saknade när jag senare samma kväll satt hemma i lägenheten med tekoppen i hand och drömde mig bort, bort till en tonårstid då allt var ”enkelt”, fast det inte kändes så då, och antagligen inte heller var det.

Julspecial: Något du är tacksam för

Hur dum får man vara för att skriva ett blogginlägg på julafton? Ungefär lika dum som jag är just nu. Fast ska jag vara ärlig är det här är inte skrivet på julafton, utan det läggs bara ut på julafton, automatiskt genom wordpressmagi. Men, det här är viktigt och känns väldigt relevant mot julen på något vis, så därför så lägger jag ut detta på julafton.

Hur dum får man vara för att skriva ett blogginlägg på julafton? Ungefär lika dum som jag är just nu. Fast ska jag vara ärlig är det här är inte skrivet på julafton, utan det läggs bara ut på julafton, automatiskt genom wordpressmagi. Men, det här är viktigt och känns väldigt relevant mot julen på något vis, så därför så lägger jag ut detta på julafton, och låter det ligga ute på förstasidan ett tag (på så vis slipper jag fortsätta 30-dagarsutmaningen på några dagar).

För ett år sen nu så satt jag i ett rum på andra sidan jorden utan någon vidare julkänsla alls. Facebook var fyllt av uppdateringar med folk som tyckte det var så skönt att tentorna var över, eller tyckte det var härligt att vara hemma hos sina familjer, eller så var dom bara glada för att det var jul. Visst, jag hade vid det här laget redan varit på julfest på skolan och skulle senare gå på både julfirande och julfest med den ”kristna skolgruppen”, men trots detta så blev det aldrig någon riktigt jul. Tänk lite som att julen bara vore en julfest i kyrkan hemma och sen över. Sådan var min förra jul. Ingen julkänsla alls som sagt.

Nu säger jag inte detta för att ni ska tycka synd om mig, utan snarare tvärtom, eller ja, ungefär. För jag kan säga er en bra sak med förra julen, och det är att den här julen är så efterlängtad. Jag har fortfarande inte riktigt insett att jag ”missat” en jul hemma, utan kommer på det lite då och då med jämna mellanrum. Men trots detta så märks det på något sätt ändå. Det var två år sedan jag fick vara hemma och fira jul nu, två år sedan jag fick vara hemma och ha en fridful och glad helg med mina föräldrar, syskon och syskonbarn, och därefter umgås med vänner hemifrån i en vecka eller två innan skolan kallade igen.

Allt detta har också fått mig att inse en sak såhär inför jul. För första gången i mitt liv har jag verkligen känt att jag inte riktigt vill åka hem såhär vid jul. För den här hösten har jag börjat fastna för Linköping, eller ja, i alla fall människorna i Linköping. Visst, dom är inte kvar såhär över jul, så det lönar sig ju inte precis att stanna kvar, men det är känslan som är viktig. Insikten av hur mycket jag saknade Linköping förra året och hur mycket jag nu uppskattar att jag har fått det tillbaka. Det är nästan att jag är lite rädd för hur jag ska ta det den dagen då mina vänner börjar flytta bort för Linköping för jobb, eller hur det kommer att bli om jag måste flytta när jag är klar.

Nu ska jag väl inte säga att det bara var Linköpingsfolk jag saknade och som jag är glad över att ha kommit hem till igen, det är alla andra också (även om jag har varit dålig på att visa det under hösten, jag har till exempel inte besökt så många vänner hemifrån som jag hade tänkt). Men ändå, det är något speciellt med Linköping, att få lämna en stad, osäker på vad som väntar en, både dit man ska och när man kommer hem, för att er år senare komma tillbaka och möta sina vänner ännu en gång, det får en att uppskatta vad man har haft och vad man nu har återfått.

Så: Familj, gamla vänner hemifrån, vänner i Linköping jag kände innan jag åkte och nya vänner jag bara börjat lära känna, jag vill att ni alla ska veta en sak:
Jag uppskattar er så mycket, och jag är otroligt tacksam att jag har er alla. Hoppas ni alla får en riktigt God Jul, ett Gott Nytt År och Gud välsigne er alla.

Eller för att citera Relient K: ”Merry christmas, here’s to many more!”[Spotify]

Dag 7: Din bästa vän

Okej, ”ännu” ett lite känsligt ämne. Men jag har ju lovat mig själv att vara ärlig, så jag får väl ta och hålla det löftet. Fast å andra sidan så borde jag inte såra någon, för jag kommer ju varken hänga ut någon, lyfta upp någon eller glömma någon i det här inlägget (hoppas jag).

Okej, ”ännu” ett lite känsligt ämne. Men jag har ju lovat mig själv att vara ärlig, så jag får väl ta och hålla det löftet. Fast å andra sidan så borde jag inte såra någon, för jag kommer ju varken hänga ut någon, lyfta upp någon eller glömma någon i det här inlägget (hoppas jag).

Jag har ingen bästa vän idag. Jag har många bra vänner, och vissa kanske kan klassas som bättre vänner. Men någon ensam bästa vän har jag inte. Fast så har det ju inte alltid varit. När jag var liten hade jag ju självklart bästa vänner, under lågstadiet var det Emil, som då var min favorit att leka med, och på mellanstadiet någonstans blev min bästa vän Erik efter att vi hittat varandra och upptäckt att vi hade gemensamma intressen, eller ja, vi gillade TV-spel båda två. Sedan på senare högstadiet/gymnasiet så hittade jag Petter.

Petter är nog den personen som jag idag skulle kalla för min före detta bästa vän, eller det kanske låter bättre med min bästa vän hittills. Med det menar jag att han är den siste och ”bäste” av mina bästa vänner. På gymnasiet när vi hängde som mest kunde vi prata om allt, nästan, och han var en sådan där person jag gillade att umgås med. Någonstans i slutet av tonåren gled vi dock ifrån varandra, eller han växte nog ifrån mig tror jag. Jag tog det ganska hårt just då, eftersom jag förlorade min då viktigaste vän.

Jag försökte därefter ett tag att hitta en ny bästa vän, men det gick inget vidare faktiskt, mycket eftersom jag vid den här tiden hade flyttat till Betel i Stockholm, och året därefter flyttade till Linköping, och det tar tid att lära känna nya personer, i alla fall så väl att man litar på varandra, vilket jag tycker är viktigt i en djupare vänskap. Och ska jag vara ärlig har jag faktiskt fortfarande inte hittat en ny bästa vän, men jag har vid det här laget insett att jag nog inte kommer att hitta en bästa vän igen, i all fall inte någon som blir min bästa vän på samma sätt som Petter var.

Idag har jag istället många bättre vänner. Vissa vänner är personer jag litar på och vågar svara hur jag verkligen mår innerst inne när dom frågar, andra vänner kan jag prata om annat personligt med, som vem jag gillar just nu (det ni) med mera, andra gillar jag bara att umgås med eftersom jag känner att jag kan vara mig själv tillsammans med dom och andra umgås jag med eftersom vi delar intressen och hobbies. Eller många vänner återfinns i många av kategorierna, men jag har ingen som täcker in allt, än så långe i alla fall. Det positiva med detta är att jag kan umgås med många olika människor, och uppskatta det. Dessutom är det ju en bra försvarsåtgärd, att inte bero på en enda person.

Så: Jag har ingen bästa vän. Jag har istället många bättre vänner som jag umgås med och trivs med på olika vis. En dag kanske jag hittar en bästa vän igen, kanske är det någon jag idag kallar bättre vän eller så kommer det kanske att vara en framtida flickvän (om jag hittar en sådan någon gång), men oavsett hur det kommer att bli, är jag för närvarande väldigt nöjd med att för närvarande inte ha en enda bästa vän, utan i stället ha många bättre vänner. För jag älskar er alla, lika mycket som om ni vore min bästa vän allihop. Så är det.

Ps. Och för er som undrar så är inte Petter helt ute ur mitt liv, just nu skulle han absolut platsa som en av mina bättre vänner, men han får allt dela platsen med flera nuförtiden.

Pps. Om det här lite osammanhängande och konstigt så får ni ursäkta. Jag är trött efter dagens tentaskrivande och julklappsköpande, så om något är oklart får ni fråga.

Hemma

Jag vet att man inte ska be om ursäkt för saker man inte gjort, speciellt inte oskrivna blogginlägg. Men jag måste be om ursäkt för att jag inte gjort något avslut på mitt utbytesår förrän nu. Jag har helt enkelt släppt bloggen nu första veckorna på hemmaplan för slappande och uppackande.

Jag vet att man inte ska be om ursäkt för saker man inte gjort, speciellt inte oskrivna blogginlägg. Men jag måste be om ursäkt för att jag inte gjort något avslut på mitt utbytesår förrän nu. Jag har helt enkelt släppt bloggen nu första veckorna på hemmaplan för slappande och uppackande.

Men nu ska jag väl knyta ihop det lite. För nu är jag som sagt hemma och det mesta är avklarat. Till och med uppackningen av väskorna (även om oroväckande mycket bara bytte plats från väskorna till mina skrivbordslådor, temporärt i alla fall). Så nu är det väl dags och ta itu med detta inlägget och senare också sortera igenom mina kort från senaste halvåret.

Men för att göra lite avslut på studiebiten så är jag ganska nöjd efter det här året. Vad jag vet har jag klarat alla kurser jag i slutet satsade på, så det är skönt, även om det ”bara” blev fem kurser den här terminen och inte sex (eller sju) som planerat och som hade varit bra. Menmen, jag har gjort vad jag kunnat. Så nu väntar jag bara på att LiU får Transcript:et skickat till dom så jag kan få det och se vad kurserna slutade på.

Tills dess så skriver jag i sakta mak på mina papper om tillgodoräkning. Ganska tråkiga papper måste jag säga, och jag skäms över hur mycket svengelska det är under punkten ”Vad har du lärt dig i kursen” då jag bara kan uttrycken på engelska och ibland gör direktöversättningar som känns lite småkonstiga. Dessutom är det svårt att ge ett omdöme på kurser som så beror mycket mer på vem som är examinator än vad kurskoden är när dom inte ens frågar om lärarens namn (fast det har jag ändrat på). Men jag tror väl ändå jag får börja 4:an i höst ^^.

Var uppe i Linköping häromhelgen också, vilket kändes väldigt bra. Har saknat staden och även om folk börjar flytta bort från stan finns det ju fortfarande många vänner kvar, så det känns bra att komma tillbaka i höst. Kunde dock inte kolla på min lägenhet på Vallavägen då den föregående hyresgästen fortfarande bor där och jag kom på det lite sent, menmen, den ska vara bra enligt Kristofer. Så om knappt en månad flyttar jag in där med.

Aja, det får nog vara allt för nu. Det dyker kanske upp något mer inlägg när jag skrivit mina personliga omdömena på kurserna och lagt upp dom här på hemsidan, men jag känner inte så stor stress över att göra det då det bara är I:are som åter till NTHU nästa år, men om någon har en annan åsikt så får den gärna säga till.
Sen kanske det dyker upp lite fotoinlägg också, från mina kortare och lite längre utflykter, men då måste ju bilderna sorteras först.

Tills dess, Zaijian.

Lugnet före stormen?

I fredags satt jag i mitt rum och undrade vad som hänt. Trots att jag hade saker att göra kände jag ett ovanligt lugn, kände mig nästan lite tom. Vilket kändes konstigt eftersom jag redan då visste att jag har en läxa till nästa vecka, två slut-tentor om två veckor (utspridda tack och lov) och ett intressant fast komplicerat slut-projekt som ska vara klart om tre veckor.

I fredags satt jag i mitt rum och undrade vad som hänt. Trots att jag hade saker att göra kände jag ett ovanligt lugn, kände mig nästan lite tom. Vilket kändes konstigt eftersom jag redan då visste att jag har en läxa till nästa vecka, två slut-tentor om två veckor (utspridda tack och lov) och ett intressant fast komplicerat slut-projekt som ska vara klart om tre veckor.

Nu har det blivit söndag och även om inget nytt har dykt upp sedan i fredags känner jag mig inte riktigt lika tom längre. Detta trots att jag sedan i fredags redan gjort klart den största delen av läxan i Signaler och System, vilket borde betyda mer ”fritid” och lugn. Dessutom har jag nu också bestämt mig för att släppa Digitala Integrerade Kretsar, då jag ligger dåligt till i den och eftersom jag känner att jag inte lär(t) mig något i den.

Anledningen till varför jag inte känner mig så ledig är kanske att jag känner att jag nu vill lyckas bra på slut-tentorna och slut-projektet. Bara för att visa att jag kan innan det är dags att packa ihop och åka hem. Eller ja, hänga i Taiwan och kanske Hong Kong/XiangGang/香港 i två veckor och sedan åka hem. För slutet närmar sig, det märker jag mer och mer på något vis.

Till exempel påverkade det mitt handlande i mataffären igår. För när man inte längre vill ha dubbelpaket tandkräm inser man att i princip all tandkräm säljs i dubbelpack här borta. I alla fall vanlig tandkräm, finns den i paket om bara en tub är det en dyr supertandkräm. Nu blev det ett dubbelpaket tandkräm ändå eftersom affären hade ett ordentligt extrapris på två tuber tandkräm och en tandborste.

Men när det gäller känslan inför hemresan så vet jag verkligen vad jag känner längre. För en vecka sen ville jag bara hem, men denna veckan har jag träffat några nya Sydafrikaner här, och på något vis fick det mig att inse vilka sköna vänner jag har här och hur tråkigt det kommer vara att bara sticka ifrån dom, även om minst två av dom åker hem till sommaren dom med.

Jag vill fortfarande hem och längtar efter att komma hem och bara få vara. Något som jag tycker är svårt i ett land på andra sidan jorden, speciellt när man är här/där för att studera och plocka kurser. Men samtidigt vet jag inte, Taiwan och Hsinchu/Xinzhu/新竹 är ju ganska okej ändå, som land alltså, för plugga här vill jag nog inte göra igen, det räcker med ett års plugg här för mig.

Aja, det här blev ett ganska splittrat och osammhängande inlägg, men det får det vara då. För jag är lite splittrad just nu. Splittrad i vad jag vill och tycker, och i vad jag ska lägga tid på och vad jag inte ska lägga tid på. Nä, nu ska jag ta det lite lugnt innan jag ska försöka lägga mig i tid igen, för att få en bra dygnsrymt sådär lagom till sommarlovet =)

Den småpedantiska ådran i mig kanske ändrar lite i inlägget imorgon om när jag märker hur osammanhängande allting är, vi får se.

Små ting

Jepp. Det här är ett inlägg med små korta glimtar från veckan, både från mitt liv och lite på hemsidefronten. Allt ifrån att min hemsida äntligen fått vettiga RSS-strömmar till att jag ska få en ny rumskamrat till dåligt översatta blanketter till frågan om att hoppa av en kurs eller inte till en lunch med en trevlig Taiwanesisk klasskamrat.

Jepp. Det här är ett inlägg med små korta glimtar från veckan, både från mitt liv och lite på hemsidefronten.

Först så får jag väl börja med dom små hemsideuppdateringarna. Inget större egentligen men nu finns det några RSS-strömmar länkad till hemsidan (den där ”radioikonen” uppe i adressfältet). Att det är tre beror på att jag passade på att göra en RSS-ström för mina fotoalbum här på hemsidan (vilken dock måste skrivas för hand) och då vissa kanske vill ha både blogginlägg och fotoalbum kombinerat så gjorde jag en kombinerad ström. Strömmarna är i alla fall:

Jag hoppas det är klart vad som är vad. För er som undrar vad en ”RSS-ström” är för något så är det helt enkelt en ström av information som vissa program och hemsidor kan läsa och används ofta för att samla information från många hemsidor på samma ställe i ett program eller en hemsida. Ett bra exempel på en RSS-läsare är Google Reader.
Detta innebär dessutom att det nu syns på förstasidans högersida när jag lagt upp ett nytt fotoalbum (ikon är ett fotografi med ett litet plustecken). Allt för er skull.

Sedan till dom små tingen i mitt liv då.
Igår fick jag äntligen resultatet på den den tentan som jag visste hade gått sämst. 30 poäng av 100 (60 är godkänt) blev det, helt värdelöst men då läraren sa att ”Jag brukar godkänna ~90% och om du gör dina läxor och uppgifter och skriver bra på sluttentan har du fortfarande en chans att klara kursen” så tänkte jag att eftersom det känns som att det kvittar om det står ”hoppat av” eller ”icke godkänt” på betyget härifrån så gör jag nog ett försök ändå.

Lite senare när jag kom jag hem till mitt rum kom en liten överraskning i form av en lapp på dörren. Lappen var adresserad till ”Carl Olov Daniel Carlsson”, som allt annat från skolan, och jag blev nästan lite orolig tills jag såg tecknen ”室” och ”友” på lappen, två tecken som betyder ”rum” och ”vän”, vilket fick mig att förstå att det handlade om en ny rumskamrat. Och efter att ha översatt dom lite svårare orden och uttrycken stod det klart att det kommer en ny rumskamrat i mitten/slutet av maj (och att jag skulle flytta över mina saker till min sida tills dess). Så nu hoppas jag och ber för att det ska bli en vettig en.

Sedan var jag och ”droppade” en kurs idag (Mandarin 4). Det vill säga lämnade en blankett med den berörda lärarens signatur. Fast riktigt så smidigt gick det inte för när jag kollade igenom blanketten en sista gång innan inlämning så fastnade mina ögon på den enda raden som inte hade en engelsk översättning. Det tog dock inte många millisekunder för mig att se att den började på ”交換學生”, vilket betyder utbytesstudent, varvid min jag trött tänkte ”vad är det nu då”. Så jag läste resten och fattade ganska direkt att det handlade om min hostprofessors signatur. Tack och lov var han på skolan idag så jag kunde lämna blanketten i tid i alla fall (deadline var idag, i god tid som alltid), även om det blev lite senare än jag hade tänkt.

Sedan träffade jag också en klasskamrat på lunchen idag och satt och pratade med honom i en halvtimme. Vi pratade mest om studierna men det var ändå intressant att höra om skillnaderna mellan en svensk E:are och en Taiwanesisk EE:are, vilket bland annat är att en EE:are redan 3:an väljer ett labb (”grundinriktning”), för att sedan välja sin specificering (”rikitga” inriktning) när dom börjar sin master efter sina första fyra år som undergrad (om dom nu går så långt). Rolig och lite glädjande var också kommentaren att jag var hans ”första utlänska vän”.

Sådär, nu ska jag sova kudden. Ha en skön fredagskväll alla européer och en skön natt alla asiater.
Oh, och ni får gärna rösta på omröstningen till höger om det här inlägget.

Alltid är det då något

Japp. Ibland är det bra intensivt. Tänkte skriva ett kort inlägg för två veckor sen, mitt i ”Helvetesveckan” som den internt kallades. Men det rann ut i sanden, mycket när jag upptäckte hur mycket fem tentor egentligen är. Helvetesveckan följdes sedan av den så kallade ”Skärseldsveckan” och även om tentorna var slut var det ändå mycket annat att göra.

Japp. Ibland är det bra intensivt. Tänkte skriva ett kort inlägg för två veckor sen, mitt i ”Helvetesveckan” som den internt (det vill säga av mig själv i mitt eget huvud) kallades. Men det rann ut i sanden, mycket när jag upptäckte hur mycket fem tentor egentligen är. Helvetesveckan följdes sedan av den så kallade ”Skärseldsveckan”, vilket kanske inte passade riktigt eftersom jag bara fick reda på tre av fem tentaresultat då, och även om tentorna var slut var det ändå mycket annat att göra (läs ”en läxa i Signaler och System”).

Men nu är det äntligen lite lugnare, eller ja, kan ta mig tid att skriva något här i alla fall. För på något vis lyckas läxorna alltid hopa sig. Hade en läxa i Modern Fysik som lämnades in idag och har en läxa i Digitala Integrerade Kretsar på torsdag. En läxa jag inte vet om det är värt att göra eftersom tentan kändes sådär och jag därför har bett läraren att meddela mig i veckan om det är någon idé att fortsätta eller om jag bör droppa kursen redan nu. Sedan fortsätter läxorna med både Reglerteknik och Signaler och System som ska in nästa vecka.

Fast det känns ändå ganska bra. Jag kanske inte kommer iväg till Kaoshiung denna helgen, även om jag ska försöka jobba in läxorna, men då får det väl bli nästa helg istället. Fast nu kanske man kan tycka att jag mest låter lat och att tre läxor borde jag väl klara. Och visst, två av dom fixar jag nog på en två tre skoldagar (halvt schemalagda) men Signaler och System-läxan… åhjälp, börjar nästan ångra att jag inte tog kursen på kinesiska då en läspande lärare nog hade varit bättre än den nuvarande överambitiösa ”unga” läraren.

Men för att sluta prata skola så händer det väl inte så mycket här borta. Har inte varit så mycket utanför skolan senaste veckorna och jag har mest träffat dom andra svenskarna på Reglertekniken och nån gång har jag också ätit kvällsmat med Trevor, en Amerikansk IMBA-student från grannskolan. Jag har också tillsammans med Trevor och två till från kyrkan (Cole och Michael) börjat ha en ”killgrupp” en gång i veckan då vi träffas, pratar, diskuterar Hebréerbrevet och ber tillsammans, vilket är väldigt trevligt och intressant då vi alla är ganska olika, både i personligheter och tro.

Har i tidsbristen dessutom vart lite sugen på att ge mig ut och fota då och då men eftersom jag har haft mycket att göra och jag inte vet vart jag skulle gå/åka och fota så har det inte blivit av, eller jag har tagit lite fler foton på skolan nu men det börjar bli ett uttjatat motiv. Har dock köpt en ny leksak till kameran, och bara för att jag vet att det är ett gäng Y:are som läser bloggen tänkte jag inte säga vad det är utan istället se vem som först kommer på vad det är, grundat ur följande ledtråd:

Och innan Jonathan hinner kasta sig över kommentarsknappen; Nej, du får inte svara. Som fotograf och mer F:are än E:are så vet du med all sannolikhet vad detta är. Men alla ni andra, gissa på! Även om jag har en aning om vem som kommer svara först detta, eller i alla fall vilka som är mest troligt att dom kan det direkt och läser detta ganska snart.
Och angående bruset i videon: Det mesta är ljudet från luftkonditioneringen man måste ha på konstant på sommarhalvåret om man befinner sig söderut (så nu vet ni européer det), och det sista ljudet är en typisk Danielsuck en tisdagskväll.

Nä, nu ska jag äta kvällsmat (Mörkare fralla med ko-ost ftw!) och sen kanske ge mig på läxan lite igen (om det nu är någon idé…)
Och just det, det finns en liten omröstning till höger till förmån för mina stackars amerikanska vänner, så säg gärna vad du tycker.
GVD

Ps. Är det fel på mig eller flickr när jag blir sur över att deras embed-code inte är bra xhtml och spenderar fem minuter med att försöka fixa så den blir det? Ds.