Om ”sanning”

Så var det söndag igen, så dags för nästa inlägg. Den här gången blir det något jag mest har funderat på litegrann i helgen så ursäkta dom kanske lite ofärdiga tankarna.

Ni som hänger lite på twitter och/eller har någon koppling till EFK känner kanske till Pastor Jean Kabuidibuidi, som i veckan blev utvisad från Sverige, trots sannolika hot i sitt hemland Kongo. Det har talats om mutor vid flygplatsen, vistelse i privat fängelse och en fritagning från nämnda fängelse (för mer info se Jonas Bergströms blogg och Stefan Swärds blogg).

Jag måste erkänna att jag verkligen kan förstå om kanske tycker att det blir lite mycket och nästan ”överdrivet” med allting, mutor, privata fängelser med kort ”överlevnadstid” och lyckade fritagningar från detta fängelse och funderar på att allt är sant. Jag tror dock på det, eftersom informationen kommer från källor jag funnit och finner trovärdiga, så det är inte det jag funderat över.

Det mina funderingar grundar sig i är vad som kommer att hända om/när (jag hoppas och ber för att det blir ett ”när”) Jean kommer tillbaka till Sverige, i alla fall om han gör det som flykting. För vad kommer då att hända? Antagligen så blir det samma veva igen med prövning och så vidare, men med ”nya” bevis. Men vad för bevis, det kommer som så vanligt i dagens samhälle handla om ord mot ord (allt fysiskt, som att han blivit torterad, kan ju ”bortförklaras” om man bara vill).

Så en viktig fråga är väl helt enkelt följande, hur kommer ”sanningen” i så fall att se ut egentligen? Eller snarare, vem kommer vara sanningen (konstig mening, jag vet, men häng med lite nu). För medan Jean och alla som känner honom vet vad som är sant kommer ju Kongo antagligen förneka allt. Förhoppningsvis så väljer migrationsverket (eller vem det nu är som bestämmer) i så fall Jeans sanning, men man vet ju aldrig säkert, för är det inte lätt att anta att en stat är ”ärligare” än en människa?

Om man ska hårddra det här så är det också så att egentligen är väl grundfunderingen över vad som är sanning idag egentligen. Det är det som är grunden i mina funderingar dom senaste dagarna, eller snarare ”Vem är sanningen”. Den med mest makt? Den som visat talat mest sanning förr? Den som verkar mest säker på sin sak?

Finns det egentligen någon plats för att försöka hitta den ”riktiga” sanningen i vårat samhälle idag, eller är det helt enkelt så att den ”starkaste” vinner? Och om det är så kan vi göra något emot det? För visst borde den riktiga sanningen vara det vi vill hitta och uppnå? Men är det ens möjligt att ta oss dit?

Tillägg Tisdag kväll: Så var det det där med att korrekturläsa i tid och publicera också… men aja, här kommer något som är igenomläst en gång i alla fall. Det bra med att det här blev lite sen är att jag nu kan länka till Carl-Henric Jaktlunds blogg på Dagen, där han funderar lite på samma sak.

Om att få skuldkänslor över att inte vara perfekt

Förra helgen var jag i Stockholm. Därför blev det aldrig något inlägg då (eftersom jag kom på det på söndag kväll när jag satt på bussen hem och kände inte att jag hann slänga ihop något då, det skulle ändå inte blivit bra). Inte för att det inte blir så mycket denna veckan kanske, då det här var det enda någorlunda färdiga inlägget jag hade och tankarna på ämnet är nog inte riktigt färdiga (fast det kanske bara är bra förresten).

Aja, det här inlägget borde väl egentligen ha hetat ”Om att vara så ytlig att man får dåligt samvete över det” kanske, men nu heter det vad det heter, för nuvarande titeln stämmer ganska bra också.

Jag får väl börja med att säga att vet lika väl som alla andra att ”insidan är viktigast” och jag är absolut inte i någon position att säga emot, snarare tvärtom tycker jag det är en mycket viktigt devis, att inse att någons personlighet är det viktigaste till syvende och sist. Men å andra sidan så lever jag inte som jag lär tyvärr. För jag har med åren märkt att jag är ganska ytlig på något vis.

Inte att det stör mig allt för ofta, men jag kan erkänna att jag helt klart sållat ut vissa tjejer från ”flickvänspoolen”, i alla fall till en början, baserat på deras utseende, och detta är definitivt en anledning till dåligt samvete för mig (då jag inte riktigt tror på kärlek vid första ögonkastet). Under dom tidigare tonåren så var det ju också så att jag blev ”kär” i alla dom där snyggaste tjejerna i klassen, precis som alla andra, även om det kanske kan bortförklaras med att ”jag var ung då” (himla bra bortförklaring måste jag säga faktiskt).

Hursomhelst så känns det lite löjligt. Man (läs ”Jag”) vill ju inte känna sig ytlig (eller ännu värre, verka ytlig), speciellt inte om man som jag har något slags mål att försöka uppskatta sina vänner för vilka dom är, och som nästan mest av allt uppskattar dom där möjligheterna att bara vara och/eller prata med sina vänner och bekanta, saker som är helt orelaterat till utseendet.

Samtidigt så vet jag inte om det är så viktigt hur jag känner, bara jag är medveten om hur jag känner, och försöker motverka det så gott det går. Till exempel för för några år sedan så hade jag väl inte riktigt erkänt för mig själv att det är så att jag är lite ytlig, utan det var först när jag läste beskrivningen ”[they have] no prefered type—everyone is ideally worthy of love, but [they] may (somewhat guilty) avoid what is […] ugly” i ett kapitel i Psychology of Love, som jag kanske erkände att jag kände igen mig litegranna, om än lite motvilligt (såklart).

Aja, jag vet väl inte riktigt vart jag vill komma, förutom något slags erkännande av att ”Ja, jag är ytlig. Men jag jobbar på det”. Och sannolikt är jag nog inte heller ensam om att ha dåligt samvete över att att jag känner mig ytlig ibland.

Om att leva i den bästa av möjligheter

Kollade på Mr. Nobody för ett par veckor sen, och nej, ni som vill se filmen behöver inte oroa er för att jag avslöjar handlingen, även om jag i efter nästa kommatecken berättar ”grundkonceptet”, vars grundkoncept (se?) är att man får se lite glimtar ur huvudkaraktärens liv, men inte samma liv utan olika liv beroende på vilka val han har gjort. Det fick mig att tänka lite igen på det här om hur mina val påverkat livet jag lever, vilket jag har skrivit om en gång innan.

Det som dock slog mig den här gången här hur positiv jag ändå är när det gäller mina val jag har gjort, i alla fall dom som mest berör mig själv. För seriöst, på något vis så fick jag efter att ha tittat klart på filmen någon känsla av hur jag ändå lever det bästa livet jag kunde ha, vilket vid närmare eftertanke inte känns så självklart, än mindre sant, för vem vet hur jag hade levt om jag hade skippat kinesiskan och pluggat på Chalmers som planen en gång var. Varför är jag så positiv till var jag är idag egentligen?

Så jag tänkte lite på det, inte så värst mycket eftersom jag var trött och behövde sova (filmen är trots allt på 2½ timme), men ändå litegranna. Alltså så ”bra” är mitt liv inte, jag borde ha mina 60 poäng avancerade kurser nu och börjat mitt exjobb och allt det där, men här sitter singel-jag i en dyr och tom studentlägenhet (känns i alla fall tommare än vanligt då jag inte lagt ut mattan igen efter senaste städningen) och läser lite strökurser. Men även i dom tankarna kryper optimismen in på något vis, bland annat i form av min mors eviga kommentar ”aja, det är mycket man ‘borde’, men det brukar ju gå bra ändå eller hur?” (fritt ut minnet).

Ett vidare exempel är att jag häromvecken tackade jag nej till ett ex-jobb i Jönköping. Jag gick länge och vägde fördelar (färdigt, intressant, bra handledare) mot nackdelarna (företaget kände mig redan, bo hemma, lämna linköping) och det var ganska jobbigt beslut att fatta, och nästan svårare att ringa och ge mitt svar (det blev nej för er som missat det). Men efteråt så kändes det ganska skönt att ha fattat beslutet, och att ha spikat det (genom att ringa). ”Det är alltid skönt när man väl bestämt sig” är väl en gammal men sann klycha. Och det känns ju som det stämmer, när jag väl har valt så har jag valt en möjlighet, då är det ju den som är bäst för det är den jag valt (annars får jag göra den till det helt enkelt).

Så här sitter jag ändå, några veckor senare och tycker att livet är ganska bra, och tanken ligger kvar i huvudet på något vis, att trots att jag kanske inte där jag ”borde”, och saker säkerligen kunde vara ”bättre”, att jag ändå lever i den ”bästa av möjligheter”. Kanske inte den där jag är lyckligast, men ändå den bästa, mycket för att jag vet vem jag är och hur jag kom hit, och något om det vet jag ju inte om dom andra ”möjligheterna”, eller hur?

(Bara en liten ”heads up”, har ett systerinlägg till det här som ligger och väntar på att skrivas, som kanske kommer upp på tisdag eller så, beror lite på hur det går att formulera tankarna och om det blir något vettigt av det.)