”Kanske är man ärligast på kvällen när man är lite trött”

Stötte på ovanstående citat för ett tag sen. Det stämde ganska bra överens med ett oskrivet (men påtänkt) inlägg här, så tänkte att nu när jag vet att det bara inte är som tänker såhär så får jag väl ta och skriva om det då.

Stötte på ovanstående citat för ett tag sen. Det stämde ganska bra överens med ett oskrivet (men påtänkt) inlägg här, så tänkte att nu när jag vet att det bara inte är som tänker såhär så får jag väl ta och skriva om det då. För jag har funderat lite på det där fram och tillbaka, över vem jag är/blir när jag trött (eller vem jag är när jag är pigg om man vill vända lite på det).

För även jag har ändå tidvis tänkt att jag är ärligast och mer ”naturlig” på kvällen. Men samtidigt så vet jag inte om det är den personen jag ”är” ändå. För är inte mina ”gränser” är en del av vem jag är? Eller är mina gränser något dåligt som jag borde bli av med? Alltså, den jag var på kvällen under gymnasiet var nog den mer ”naturliga jag”, då jag hade vissa felriktade gränser, det tror jag faktiskt, men frågan är om jag inte lärt mig att hitta mina äkta gränser med åren.

En sak som får mig att tvivla är till exempel mina kvällstankar, dom där sakerna jag tänker på precis innan jag somnar. Ni ska bara veta hur många brev (och ibland dialoger monologer) jag har dikterat i huvudet precis innan jag somnat (eftersom jag aldrig kan somna innan jag tänkt och formulerat mig klart), avslutat med tanken ”Jo, det ska jag skriva/skicka imorgon”, bara för att nästa dag fundera på ”Hur tänkte jag där egentligen? Så kan jag ju inte göra.”

Visst, delar av dessa ”anti-tankar” är klart dikterade av dom sociala reglerna som man kanske ibland borde strunta i, men på det stora hela tror jag ändå att om jag skulle sagt dom där sakerna eller skickat dom där breven skulle det nog bara bli pannkaka av det mesta. Visst, jag har säkert förlorat chanser i mitt liv för att ”morgontråkiga” jag varit lite väl rationell, men på det stora hela är det ändå chanser som är så små att dom nog inte varit värt det ändå, i alla fall inte för mig.

Jag minns till exempel mina två kärleksförklaringar under högstadiet, jag minns inte hur dom gick till men jag tror knappast att jag skrev dom när jag var pigg och klar i huvudet. Nu kanske det hade kunnat slutat ”bra” i något av fallen, i alla fall temporärt bra, men såhär i efterhand kan man ju undra varför högstadie-jag skickade dom där mailen (jepp, jag var så romantisk på den tiden, nicht!). Jag ”visste” ju lika väl då som nu att det på det stora hela sannolikt inte skulle bli något långvarit.

Aja, för att sluta svamla och återvända till ämnet. Ja, jag må vara mer ärlig på kvällen, men till vilket pris? Mitt omdöme tar helt klart en törn, och är total ärlighet och öppenhet verkligen alltid något att eftersträva? (Där har vi en fråga för en annan söndag kanske). Jag vet inte riktigt, men för närvarande tror jag ändå att jag är mer ”jag”, med dom där ”tråkiga” gränserna, när jag inte är trött. För även om alla murar kanske inte är bra, så är dom för närvarande en del av mig, även om jag ibland kanske skulle vara bättre utan dom (men det är ett senare projekt).

Om varför man köper antologier om ”kärlek”

Som någon kanske noterade så köpte jag en konstig bok nu i höstas, ”The New Psychology of Love”. Eller den är väl kanske inte så konstig i sig egentligen, det är nog snarare jag som tyckte att det kändes lite konstigt att köpa en antologi om psykologi och kärlek.

Hej allihopa. Har varit lite tyst här på sistone, men tänkte göra ett försök att skriva lite här igen. Men då jag tycker mitt liv i allmänhet är ganska tråkigt kommer det bli mer tankar och funderingar. Så så länge jag kan kommer jag försöka skriva ned lite tankar då och då, och publicera ett ”tanke-inlägg” varje söndag kväll. Vi börjar lite lätt med ett lite konstigt men redan färdigskrivet inlägg, så får vi se vart det här tagen vägen senare.

Som någon kanske noterade så köpte jag en konstig bok nu i höstas, ”The New Psychology of Love”. Eller den är väl kanske inte så konstig i sig egentligen, det är nog snarare jag som tyckte att det kändes lite konstigt att köpa en antologi om psykologi och kärlek, speciellt om man inte har den som kurslitteratur (vilken den faktiskt används som märkte jag när jag sökte lite på nätet efter den).

Men å andra sidan är ju det här inte min första bok på ämnet, för citatet i inlägget Dag 5: En definition av kärlek är faktiskt taget direkt från min nya boks förlaga, antologin ”The Psychology of Love” som kom ut 1988, vilken jag köpte begagnad för något år sedan nu.

Men till ”frågan”, varför köpa två stycken akademiska antologier om något så oförklarligt som kärlek då?
Jo, därför att böckerna ganska snyggt tar upp dom flesta vetenskapliga teorierna om kärlek, vare sig det handlar om klassificeringssystem (vilket en systematisk människa som jag gillar) eller bästa sätt att studera och forska om kärlek (okej, just det kapitlet kanske jag inte läst så noga, och kommer nog inte att göra), för ”kärlek” är inte alltid så oförklarligt som man kan tro.

Det blir lite kort och spretigt ibland med 16 olika personer med olika idéer och funderingar i samma bok får jag väl erkänna, men att sitta och läsa om andra personers teorier om detta högst komplicerade ämne finner jag faktiskt väldigt intressant, speciellt när dom ofta är uppbackade i någon slags forskning. För i vissa kapitel känner jag igen mig och inser att jag inte är ensam eller cynisk och bitter medans andra kapitel har fått mig att inse att jag kan vara ganska smalsynt ibland (både på ämnet och kanske rent generellt).

Ett kapitel som är speciellt viktigt i första boken är redigerarens Sternbergs ”Triangulära Kärleksteori” (som jag faktiskt hörde talas om först på Betel, fast lite Mark-ifierad), vilken första gången jag läste om den ”bekräftade” mina tonårsfunderingar över den ”känslosamma/passionerade” delen av kärlek och den mer ”intellektuella/-närhet” delen av kärlek (mina/författarens namn) samtidigt som den introducerade för mig en tredje ”lovande” del (författarens namn, egen översättning), vilken jag kanske inte riktigt hållt med om, men insett att jag inte bara kan förkasta sådär. Alla dess tre delar bör enligt författaren återfinnas i en relation, vilket inte låter helt omöjligt eller hur?

Ett annat intressant kapitel är ett av Alan Lee där han går igenom sina ”Kärlekens Färger”, också en ”tre-delad” teori, fast som handlar mer om den varierande synen på vad kärlek är för olika personer. Med grundsynerna att kärleken är känslosam (Eros), bygger på en djup vänskap (Storge) eller att kärleken är ett spel (Ludos), och sedan en tre-fyra undertyper som ligger mitt emellan ovanstående grundtyper är den här förklaringsmodellen, även om den kan låta självklar och lite löjlig, ganska intressant. Inte minst när man läser beskrivningarna på dessa tre kärlekstyper och deras ”mittimellan”-typer, vilka alla känns trovärdiga och tänkvärda.

Så, man köper antologier om kärlek för att man är intresserad av att se hur andra tycker och för att försöka förstå sig på hur andra tänker, utan att det blir för flummig och allt för mycket ”jag tror att…”, utan istället funderingar som har någon slags grund i verkligheten (även om många studier i böckerna först och främst är gjorda på collegestudenter, men ey, jag klagar inte jag är också fortfarande där).

Dessutom är dom roliga att ha i bokhyllan. Visst, ingen har lagt märke till dom än så länge. Men jag tänker bara om någon ser dom nån gång och kanske blir intresserad, så räcker det och om jag får låna ut nån av böckerna nån gång så blir det en bonus att jag kan få sprida vidare lite av mitt analytiska intresse av kärlek.