Det här med att behöva vänta…

Gick och lyssnade på Arcade Fire’s ”We Used To Wait” på vägen hem från skolan häromveckan, en låt som jag för övrigt spelade sönder för något halvår sedan, och när jag gick där slogs av hur delar av texten stämmer in på mitt liv och vad jag saknar ibland. Nu är det väl visserligen så att man alltid ”tolkar in” lite av sig själv i låt-texter, men jag tycker i alla fall det är ganska klart hur låten handlar om hur digitaliseringen har gjort oss stressade och i vissa fall förvirrade över vilka vi är.

Gick och lyssnade på Arcade Fire’s ”We Used To Wait” på vägen hem från skolan häromveckan, en låt som jag för övrigt spelade sönder för något halvår sedan, och när jag gick där slogs av hur delar av texten stämmer in på mitt liv och vad jag saknar ibland. Nu är det väl visserligen så att man alltid ”tolkar in” lite av sig själv i låt-texter, men jag tycker i alla fall det är ganska klart hur låten handlar om hur digitaliseringen har gjort oss stressade och i vissa fall förvirrade över vilka vi är.

För jag känner verkligen att charmen i att behöva vänta har verkligen dött ut, vi vill alla ha det nu, och får vi det inte nu suckar vi lite och/eller blir irriterade. Som till exempel när jag beställde en kylplatta till Webhallen här i Linköping för någon månad sen och jag blev lite irriterad när det tog 1½ vecka för dom att få in den åt mig. Visst, min irritation bygger ju på att det brukar ta max 2-3 dagar, men det är ju fortfarande ett helt löjligt problem, bara för att jag är så van vid vår bekvämlighet.

Samma sak med mail och liknande, eller kanske ”ännu värre”, mobiltelefonerna. Visst är dom bra att ha, men jag saknar faktiskt att behöva bestämma en tid en vecka innan när jag skulle träffa en vän i stan, och sedan ha något att se fram emot, något som ingen av oss inte bara kunde ringa och avboka tre minuter innnan för att någon av oss kanske ”inte orkar”. Att behöva vänta lite på det goda, och ha tid och behov att förbereda sig, eftersom man inte bara kunde strunta i något som varit planerat en vecka.

Det som dock ryckte tag i mig i texten förra veckan var just strofen ”We used to waste hours just walking around”, vilket ju verkligen stämmer in på mina tonårskvällar, vare sig det var nattliga promenader med vänner eller bara funderings-/inspirationspromenader runt sjön helt själv. Jag försökte börja med mer promenader nu i vintras igen faktiskt, men promenaderna med vänner har uteblev tyvärr då jag inte hittade någon att promenera med och även om jag kom igång lite med egna promenader så har dom sakta men väldigt säkert blivit färre och färre på sistone ändå.

Jag har helt enkelt inte ro att vänta på saker längre, inte längre ro att faktiskt gå ut och gå en kort promenad och bara tänka, eller snarare vänta på att tankarna ska komma, för om jag väl ger mig ut så är det med musik i öronen, så att jag slipper tänka själv, och bara behöver tänka på sångtexterna istället (ja, jag inser ironin att skriva det här utifrån en låt-text, men ofta kommer tankarna bara och går, och blir aldrig till något vettigt, som det här), och det känns faktiskt inte riktigt bra.

Fast den viktigaste frågan här är ju: Är detta ett problem egentligen?
Kanske inte för alla, men jag börjar bli lite rädd att jag ändå en dag kommer att inse att jag har tappat mig själv, mina tankar och mina egna åsikter, och som en person som har ansett sig vara ”djup” och ha genomtänkta åsikter, så är det lite skrämmande att tänka sig att kanske en dag inte vara så säker på sig själv längre. Att en dag kanske märka att man plötsligt är vilsen i en ”modern vildmark” utan att veta vem man faktiskt är när distraktionerna försvinner.

So I never wrote a letter,
I never took my true heart, I never wrote it down.
So when the lights cut out,
I was left standing in the wilderness downtown.

Kina – Dag 30: Ett sista ögonblick

Ooooh, boy. ”Hittade” precis det här inlägget, och det är väl dags nu antar jag, så här kommer det kombinerade slutinlägget, varsågoda.

Ooooh, boy. ”Hittade” precis det här inlägget, och det är väl dags nu antar jag, så här kommer det kombinerade slutinlägget, varsågoda.

Först och främst.

Dag 30: Söndag

Hände inte så mycket speciellt den sista söndagen i Beijing. Jag åt frukost, surfade lite, satt och språkade lite med min nya bekantskap Carl Brengesjö som var förbi och hämtade upp mitt kinesiska SIM-kort och lite fler saker, och tog sedan pick och pack och checkade ut. Därefter tog jag första bästa taxi ut till flygplatsen och efter några timmars väntan hoppade på mitt flyg.

På flyget hann jag med en tre filmer innan vi var framme i Köpenhamn, där jag tog en glass på Coldstone, en macka från Starbucks och ett lite mindre flyg till Göteborg där min familj kom och plockade upp mig, och det var det, en helt vanlig flygdag.

Nu vet jag att det här inte är ett ”ögonblick”, och det var inte heller meningen. Mitt sista ögonblick är snarare alla små ögonblicken på den här resan. För det har varit en intressant resa, och även om jag var lite negativ i början och tycker det är skönt att vara hemma har det varit en bra resa på det stora hela.

Jag har lärt mig att våga prata mandarin, kanske inte alltid så att folk förstår, men jag försöker i alla fall och om det inte går så får man försöka igen, och går inte det så får man ta och försöka använda något annat språk (talat eller skrivet).

Jag har kanske inte så många ”lyckliga” och ”speciella” ögonblick eller så, som från Taiwan, men det finns många trevliga och roliga små ögonblick från resan (ett bra exempel var dumplingskapandet), och jag tror att alla små ögonblicken tillsammans blir ett bra sista ögonblick, ett jag kommer försöka minnas dom kommande åren.

Så, det får bli min sista dag i Kina som blir mitt sista ögonblick, ett ögonblick som får representera alla små tillfällen i Kina då jag lärde mig något eller bara hade det roligt.

Japp. Då får vi se vad det blir av den här bloggen nu då. Kopplar nog bort den från FB i vilket fall så möjliga kommande inlägg nog kommer att vara av mer filosofisk karaktär och kanske inte lika mycket av allmänintresse, om inga stora klagomål framförs mot den iden det vill säga.