Dag 27: Din favoritplats

Ja, äntligen. Det här är så enkelt så.

Hönö

Bild på Hönö
Inåtö från Jungfruviken på Hönö (2007)

Jag är så tacksam för att ha haft Hönö under min uppväxt, speciellt mina tonårsår tror jag. För Hönö har varit den plats jag har hittat mest frid på, på så många sätt.

Ända sen jag var liten har jag gillat Honö och Hönöveckan. Eller jag har för mig att jag gillade Hönöveckan i alla fall, att leka med kusinerna i vid sommarstugan i en vecka och få gå på barnmöten varje eftermiddag låter ju inte helt fel. Vare sig det var Hönövecka eller ej så brukade vi på morgonen cykla fram och tillbaka på grusvägen utanför eller så cyklade vi till Lapposand (eller senare till Hästen) för att bada. Sen om det var Hönöveckan så bar det hemåt för middag innan det var dags att gå till tältet för att lyssna på Åke när han berättade sina historier om Munken och Kulan.

Mamma, Pappa och en badstrand.
Mamma och Pappa vid Hästen (2007)

Senare år så växte jag och kusinerna ifrån varandra (och tyvärr har vi inte hämtat oss sen dess), men Hönö var ändå något härligt, för det var lugnt och skönt och oftast var mina föräldrar och/eller mina syskon där med mig, och det är nog på Hönö jag har växt upp med mina syskon, där jag känt att jag växt i deras ögon till att bli en vuxen människa jag med. Jag minns fortfarande mina stunder med syskon och svägrami på verandan, stunder när man fick vara sig själv och vara uppskattad för just det.

Jag måste också säga att tonårsmötena har betytt mycket för min ”känslo-kristenhet”. Visst, ”känslokristenhet” låter kanske inte så värst bra, men det har ändå gett mig en bra grund. En grund i att ibland behöver man inte veta (något som ändå är viktigt för mig allt som oftast), men då kan man få känna och lyssna istället och kanske sjunga en lovsång bara för att. Åkes, Peters, Patrics med fleras undervisning har jag inte heller något att klaga på (även om jag inte minns något specifikt, förutom Patrics vittnesbörd från hans upplevelser under tsunamin i Sydostasien då).

Bild på havet vid Hönö
Hav och färjor (2007)

Men det är ändå vissa av dom senaste åren som har varit bäst, såhär när jag tänker på det i efterhand. Att få ha en sommarstuga på ett sådan vacker ö, och möjlighet att på kvällarna bara få sitta där på verandan och läsa en bra bok i det sista ljuset på dagen. Eller efter att solen gått ner få sitta på samma veranda och dricka te bland värmeljus och bara njuta av sommaren var helt underbart. Jag förskönar säkert mina minnen, men so be it. Hellre det än tvärtom.

Bild på havet vid Jungfruviken
Havet vid Jungfrufiken (igen...) (2009)

Så ja, Hönö är min favoritplats. Hönö med sin härliga fallfärdiga (i alla fall förr i tiden) veranda och sina vackra klippor. Åh, jag kommer att sakna det när det försvinner (vilket det nog kommer att göra snart nog).

PS. Ledsen att jag inte har några bilder på huset… men dom flesta bilder jag har är från en och samma plats (fast två olika år) konstigt nog.

Dag 21: Ett annat ögonblick

Hmm, jag hade ju ett ögonblick jag tänkte skriva om för ett tag sen, men det blir nog inte det ögonblicket den här gången heller. Istället gör jag en repris på ett av ögonblicken jag nämnde i förbifarten i mitt inlägg om mina bästa minnen.

Jag har inte kollat så mycket på bilderna från mina föräldrars besök och/eller min systers semester i Kina det senaste halvåret faktiskt. Så det var mycket känslor och minnen som kom tillbaka när jag satte mig och kollade igenom fotona igen för att ”hitta minnen” till inlägget om minnena. Men i slutändan var det ändå en bild som hängde med mig längst. En bild som faktiskt fick mig ringa hem till min mamma och berätta hur mycket jag verkligen uppskattade deras besök i Taiwan. Det var den här bilden:

En bild på min familj
Min lillebror, mamma och pappa.

Det är inte någon vidare bra bild egentligen, bland annat så är ju pappa ur fokus, men den betyder mycket för mig ändå. För den har fångat ett av dom bästa ögonblicken från min tid i Taiwan.

Som jag redan nämnt så togs bilden när vi var på en av mina favorit-”restauranger” i Hsinchu (Xinzhu/新竹), en restaurang som låg ganska nära universitetet. Det var en mackrestaurang som visserligen var en två-tre gånger dyrare än många andra lunchrestauranger men som hade riktigt goda mackor och vars ägare var väldigt trevlig och pratade väldigt bra engelska, vilket var ganska skönt då jag när jag var där snabbt och enkelt kunde beställa en macka och vara klar med det utan att behöva tänka på hur jag skulle formulera mig för att bli förstådd.

Just den här dagen, vilket var andra dagen mina föräldrar var i Taiwan, så gick vi till just den här restaurangen. Jag tror vi hade tagit en tur på min skola och grannskolan först och när vi ändå gick förbi den här restaurangen så tänkte jag att vi kunde ju ända äta där, eftersom jag anser att man måste äta där minst en gång i alla fall när man besöker Hsinchu och Tsinghua. Jag kan tänka mig att det fortfarande var mycket känslor hos mig, eftersom familjen var ganska nyanländ, och det är kanske därför fotot och det här ögonblicket betyder mycket för mig.

Jag minns också att mina föräldrar och lillebror gillade restaurangen, jag vet till exempel att dom även försökte äta där när jag var och hämtade min syster på flygplatsen, men det var något problem då så dom fick tyvärr aldrig äta där en andra gång, och om jag inte har fel så minns i alla fall min mor fortfarande restaurangen och dess goda mackor. Även det betyder mycket för mig, att jag fick hjälpa till att ge ett intryck vidare, speciellt eftersom det var till personer som är väldigt viktiga för mig.

Så det här är ett ögonblick jag minns, den här stunden när jag fick sitta där med mina älskade föräldrar och min underbara lillebror på en mackrestaurang och vänta på några av dom godaste mackor jag ätit, även om kanske att dom smakade så gott berodde på sällskapet och den glädje jag upplevde den dagen, och känna värmen, både från restaurangen (vi satt precis framför grillen), solen och min familj.
Det är nåstan så att jag vill spendera lite tid iväg från min familj igen, bara så att jag kan uppleva den värmen jag kände när jag återsåg dom igen.

Ps. Jag ursäktar mig för alla möjliga stavfel/syftningsfel/grammtikfel/andra konstigheter, jag brukar vänta en dag innan jag publicerar något jag skrivit men den här tiden orkar/ids jag inte, tyvärr. Ds.

Dag 17: Ditt bästa minne

Åh hjälp. Det här blir inte lätt. Jag har inte så mycket bra minnen tror jag. Eller jag har ju tillfällen jag då tänkt ”åh, det här är nog det bästa jag gjort” precis efteråt, men dom har jag glömt bort med tiden (jag ångrar mig så mycket att jag aldrig haft disciplin att skriva dagbok). Så jag vet inte.

Åh hjälp. Det här blir inte lätt. Jag har inte så mycket bra minnen tror jag. Eller jag har ju tillfällen jag då tänkt ”åh, det här är nog det bästa jag gjort” precis efteråt, men dom har jag glömt bort med tiden (jag ångrar mig så mycket att jag aldrig haft disciplin att skriva dagbok). Så jag vet inte.

Men om jag ska ta något specifikt minne så skulle det nog vara något från min och min systers resa i Kina, eller från veckan innan, när mina föräldrar och min lillebror var och hälsade på mig i Taiwan (Insåg precis att jag missat att lägga upp bilder från dom andra tre dagarna dom var där, får fixa det nån dag).

Fast samtidigt så tror jag att jag skulle ha svårt att välja ut ett enda minne från dom veckorna. Varken från när mina föräldrar och min lillebror var där, för det är dom små minnena från dom dagarna som gör mig gladast, som den gången när jag och min familj åt varma mackor på en av mina favoritrestauranger utanför skolan. Ett tillfälle när jag fick visa min familj en liten del av mitt liv där borta, och dom fick dela mitt liv lite med mig.

Eller när vi var i Taipei och kollade på Taipei’s konserthus och Chiang Kai Shek Memorial och senare var uppe i Taipei 101. Tillfällen när jag tillsammans med min familj kunde utforska lite mer av världen där borta på andra sidan jorden. Men även det minns jag inte för vad vi såg, utan för vilka jag fick se det med.

Samma sak med resan i Kina med min syster. Visst, vissa saker var imponerande, som dom många templen vi tittade på, både utanpå och inuti. Men det var ändå dom små sakerna där som jag uppskattar mest, som våra pauser Starbucks. Eller min födelsedag i Bejing, då febriga lilla jag först fick lite Pleasant Goat-presenter av min syster, för att sedan få en kort guidning av närmaste storgatan och den ”lokala” bokaffären av min syster som hade utforskat medan jag legat nedbäddad. Eller bara den den gången vi träffade Christopher och Yujie (och Yujie tyckte en 40-årig puma skulle passa mig).

Så det blir inget bästa minne. Bara en massa små minnen här ovan, och även om dom kanske inte alla platsar som ”bästa minnen”, så är dom i alla fall bra minnen, om inte ”bättre minnen”. Så det får duga. Hoppas ni är nöjda så.

Fast å andra sidan, muren var ganska mäktig.

Dag 11: Dina syskon

Ja, då ska jag berätta om mina syskon nu då. Det här tycker jag själv är ganska intressant, men samtidigt har jag lovat mig själv att inte bli för ingående, både för min egen och mina syskons skull =)

Ja, då ska jag berätta om mina syskon nu då. Det här tycker jag själv är ganska intressant, men samtidigt har jag lovat mig själv att inte bli för ingående, både för min egen och mina syskons skull =)

Vi börjar med Systrami, eller Charlotte (inte Charlotta) som hon heter, fast hon kallas Lotta allt som oftast. Lotta är min storasyster, nio år äldre än vad jag är (årgångsmässigt) och hon är ”färdig”-utbildad medianånting med lite extra i användarvänlighet eller något sånt. Hon är också den som bland annat är skyldig för mitt asienintresse, för det är hon som fick mig börja kolla på konstiga japanska filmer och inse att det fanns många intressanta filmer utanför Hollywood och vår ”filmbubbla” här i västvärlden. Men så delar vi båda också ett allmänt filmintresse så det kanske inte är så väldigt konstigt. Hon bor dessutom i Göteborg, vilket är jättebra om man gillar staden för då har man plats att sova och även ibland tips vart man ska gå när man är där. Hon är även bäst på födelsedagspresenter då hon oftast hittar eller gör något roligt/praktiskt, som en bok om Svärje när man är på andra sidan jorden och börjar glömma bort sitt hemland.

Nästa syskon i ordningen är min Broder, Sebastian, eller Basse som han kallas då och då. Basse är sju år äldre än mig (nästan på dagen) och Civilingenjör med Villa, Volvo och Vide. Vide är dock ingen ”Vovve”, utan en halvårig liten brorson. Han är gift med en Johanna och har förutom halvåringen också en treochetthalvåring som heter Alice. Allt detta gör att min bror är väldigt bra att ha, eftersom han redan gått igenom allt jag har haft och (förhoppningsvis) kommer att ha bakom och framför mig dom närmaste och senaste fem åren. Så från honom kan man få allt från pluggtips till tips för hur man hittar en tjej, eller ja, jag har inte vågat fråga om tips om det sistnämnda men han skulle nog hjälpa till om jag frågade. Även Basse och Johanna har gåvan för att hitta bra presenter, fast då oftast i formen av små pikar, som i böcker om hur man är en ”Riktig Man”, diverse träningsredskap, böcker om hur man lagar mat när man flyttar hemifrån eller saker jag behöver när ger mig ut och springer igen.

Sista syskonet i ordningen är min Lillebror Samuel. Han kallas inget speciellt nuförtiden men gick när han var yngre ibland under smeknamnet Samin. Min lillebror är elva år yngre än mig så han är den jag tar igen allt på när det gäller retsamheter min storebror utsatte mig för när jag var liten (även om jag såhär i efterhand kan inse att jag nog var den som retades mest även innan Samuel kom). Han är också den enda i familjen som delar mitt intresse för dataspel något djupare (eller så är det tvärtom), även om han har lite mer tålamod när det gäller att grinda i MMORPG:er än vad jag har. Han har också ganska bra musiksmak i form av intresse för bra techno/house och alternativ rock, och är en väldigt bra trummis (så bra att han överraskade mig senast jag hörde honom). Så min lillebror, även om han börjar närma sig åldern därifrån uttrycket ”fjortis” kommer ifrån, tycker jag är en mycket vettig och trevlig ung man som kan gå långt.

Det var mina syskon det. Några frågor?

Julspecial: Något du är tacksam för

Hur dum får man vara för att skriva ett blogginlägg på julafton? Ungefär lika dum som jag är just nu. Fast ska jag vara ärlig är det här är inte skrivet på julafton, utan det läggs bara ut på julafton, automatiskt genom wordpressmagi. Men, det här är viktigt och känns väldigt relevant mot julen på något vis, så därför så lägger jag ut detta på julafton.

Hur dum får man vara för att skriva ett blogginlägg på julafton? Ungefär lika dum som jag är just nu. Fast ska jag vara ärlig är det här är inte skrivet på julafton, utan det läggs bara ut på julafton, automatiskt genom wordpressmagi. Men, det här är viktigt och känns väldigt relevant mot julen på något vis, så därför så lägger jag ut detta på julafton, och låter det ligga ute på förstasidan ett tag (på så vis slipper jag fortsätta 30-dagarsutmaningen på några dagar).

För ett år sen nu så satt jag i ett rum på andra sidan jorden utan någon vidare julkänsla alls. Facebook var fyllt av uppdateringar med folk som tyckte det var så skönt att tentorna var över, eller tyckte det var härligt att vara hemma hos sina familjer, eller så var dom bara glada för att det var jul. Visst, jag hade vid det här laget redan varit på julfest på skolan och skulle senare gå på både julfirande och julfest med den ”kristna skolgruppen”, men trots detta så blev det aldrig någon riktigt jul. Tänk lite som att julen bara vore en julfest i kyrkan hemma och sen över. Sådan var min förra jul. Ingen julkänsla alls som sagt.

Nu säger jag inte detta för att ni ska tycka synd om mig, utan snarare tvärtom, eller ja, ungefär. För jag kan säga er en bra sak med förra julen, och det är att den här julen är så efterlängtad. Jag har fortfarande inte riktigt insett att jag ”missat” en jul hemma, utan kommer på det lite då och då med jämna mellanrum. Men trots detta så märks det på något sätt ändå. Det var två år sedan jag fick vara hemma och fira jul nu, två år sedan jag fick vara hemma och ha en fridful och glad helg med mina föräldrar, syskon och syskonbarn, och därefter umgås med vänner hemifrån i en vecka eller två innan skolan kallade igen.

Allt detta har också fått mig att inse en sak såhär inför jul. För första gången i mitt liv har jag verkligen känt att jag inte riktigt vill åka hem såhär vid jul. För den här hösten har jag börjat fastna för Linköping, eller ja, i alla fall människorna i Linköping. Visst, dom är inte kvar såhär över jul, så det lönar sig ju inte precis att stanna kvar, men det är känslan som är viktig. Insikten av hur mycket jag saknade Linköping förra året och hur mycket jag nu uppskattar att jag har fått det tillbaka. Det är nästan att jag är lite rädd för hur jag ska ta det den dagen då mina vänner börjar flytta bort för Linköping för jobb, eller hur det kommer att bli om jag måste flytta när jag är klar.

Nu ska jag väl inte säga att det bara var Linköpingsfolk jag saknade och som jag är glad över att ha kommit hem till igen, det är alla andra också (även om jag har varit dålig på att visa det under hösten, jag har till exempel inte besökt så många vänner hemifrån som jag hade tänkt). Men ändå, det är något speciellt med Linköping, att få lämna en stad, osäker på vad som väntar en, både dit man ska och när man kommer hem, för att er år senare komma tillbaka och möta sina vänner ännu en gång, det får en att uppskatta vad man har haft och vad man nu har återfått.

Så: Familj, gamla vänner hemifrån, vänner i Linköping jag kände innan jag åkte och nya vänner jag bara börjat lära känna, jag vill att ni alla ska veta en sak:
Jag uppskattar er så mycket, och jag är otroligt tacksam att jag har er alla. Hoppas ni alla får en riktigt God Jul, ett Gott Nytt År och Gud välsigne er alla.

Eller för att citera Relient K: ”Merry christmas, here’s to many more!”[Spotify]

Dag 3: Dina föräldrar

Ja. Ett kanske inte lika ”svårt” ämne som förra det här. Men fortfarande ett som kräver lite eftertanke, för vad ska man säga? (och vad får man säga? 😉 ). Men aja, vi sätter igång direkt.

Ja. Ett kanske inte lika ”svårt” ämne som förra det här. Men fortfarande ett som kräver lite eftertanke, för vad ska man säga? (och vad får man säga? 😉 ). Men aja, vi sätter igång direkt.

Jag har två föräldrar som heter Magdalena Carlsson och Carl Olov Carlsson, mamma har minst ett andranamn, men jag har glömt bort vilket det är (förlåt mamma). Min mor har också hetat Bard i efternamn en gång i tiden, ett namn som delar av släkten fortfarande har kvar, eller har tagit vid bröllop. Och nej, vad jag vet är jag inte nära släkt med Alexander Bard.

Mamma kommer ursprungligen från Broaryd (uttalas med stora härliga småländska ”R” för rätt effekt). Ett litet stationssamhälle beläget i de Småländska skogarna. Där hade också hennes mor, min mormor, en bosättningsaffär som med tiden blev till en godisaffär till barnbarnens förtjusning (men kanske inte alltid mammas). Pappa däremot är från början från Sandhem, en liten ort utanför Mullsjö, som i sin tur ligger utanför Jönköping.

Jag vet fortfarande inte riktigt detaljerna över hur denna smålänning och västgöte träffades, men som jag har fått det förklarat för mig så var det genom gemensamma vänner, som i så många andra fall. Dom träffades i alla fall och efter att ha gift sig så flyttade dom runt lite, tror det var Jönköping, Linköping (där dom hjälpte till i samma kyrka som jag nuförtiden går i) och något mer ställe tills dom (nu med mina två storasyskon) tillslut hamnade i Mullsjö, där dom bor kvar än i dag (fast med en förflyttning när jag var sju, fast det var bara till ett hus lite längre ned på gatan). Så det är väl själva historien, så nu till det intressanta.

Som jag nämnde i första inlägget har jag på dom senare åren upptäckt att jag brås ganska mycket på mina föräldrar, och speciellt min mamma. För både jag och mamma är lite av känslomänniskor och vi har också en ganska stor pliktkänsla båda två. Så det händer fortfarande att jag ibland ringer hem till min mamma och rådslår lite över om jag kan stanna hemma från något jag lovat att gå på eller ej vid till exempel sjukdom, ”för jag är ju faktiskt inte sjuk att jag inte kan gå…”, bara för att höra henne säga, ”jag förstår vad du menar, men du måste inte gå, men gör som du vill för jag kan inte bestämma åt dig”. Dessutom har jag på senare år också faktiskt även börjat svara ärligt när hon frågar hur jag mår, vilket är väldigt skönt att kunna göra. Speciellt när man är på andra sidan jorden, som jag var förra året, och behöver prata av sig, och ens mamma är den enda som systematiskt orkar logga in på skype varje eftermiddag när hon kommer hem, bara för min skull.

Jag brås inte på min far lika mycket, i alla fall inte personlighetsmässigt, för medan jag, och mamma som sagt, är lite av känslomänniskor är min far en av dom stabilaste människorna jag vet. Vilket jag tycker är jätteskönt. För när man faktiskt vill ha några svar eller oroar sig över något så ringer man bara hem till pappa istället. Visst, jag får ganska ofta svaret ”Daniel, du vet att jag inte kan bestämma det där åt dig” eller ”jag vet lika lite som du”, men det är också betryggande på något vis, att min pappa vet inte allt, men när han väl vet så hjälper han mig alltid. När det gäller orosmomenten så får jag också oftast svaret ”men är det verkligen hela världen? [Det finns ju omtentor och någon gång blir du ju klar]”, vilket oftast ju är precis vad man vill höra från sina föräldrar.

Min far är däremot sannolikt anledningen till mitt teknikintresse och även mina tidiga engelskakunskaper. För medan alla andra barn fick nintendo:n och supernintendo:n tyckte pappa att ”vi har väl dator, det får väl duga för er”, något som tvingade mig att lära mig engelska tidigt (så jag hade en chans i äventyrspelen pappa gillade och hade köpt) och när väl datorer blev populära fortsatte pappa att inte vara som alla andra pappor, för medan många pappor köpte en ny dator eller lämnade in den gamla på reparation när den blev för slö och/eller gick sönder, så köpte pappa bara nya delar till den gamla datorn, och när jag blev gammal nog så slutade han till och med att själv byta ut delarna på datorn utan gav mig bara lådan (från Dustin) med dom nya sakerna och sa ”här har du, skruvmejslarna ligger i hobbyrummet”, något som en kille i sina tidigare tonår verkligen vill höra.

Så som ni förstår älskar jag mina föräldrar och kunde inte vara gladare över dom. Så tack så mycket båda två, jag älskar er.

Hönöveckan

Ja, då var hönöveckan slut för i år då.
På det stora hela så hängde jag mest med familjen på dagarna, med några undantag då jag istället hängde med vänner från Linkan.
Dom mötena jag var på var bra. Förutom att nattmötena har tappat lite av sin charm, men det är nog bara jag som ”växt” ifrån dom (eller så kanske dom har växt ifrån mig, mycket möjligt).
På det stora hela var det en lugn och skön vecka, dock med allt för mycket socker (men det vägdes kanske upp av morgongröten varje morgon).
Extra trevligt var det också att träffa syskonen, och brorsdottran. Jag gillar min brorsdottra, hon är härlig.
Det var väl typ det… ja, tror så. Har tänkt lite under veckan också, men kom aldrig fram till något vettigt =)
Nu låter detta säkert jättetråkigt men det har varit härligt, och just hönöveckan var värd det också. Kunna cykla runt bland folk eller gå på möten när man har lust är en riktigt trevlig känsla…
Vi ses där nästa år 😉

Läste också ut ”Androidens Drömmar” av Philip K. Dick under veckan.
En mycket bra sciencefiction bok… gillar verkligen Philip K. Dicks surrealistiska och lite kluriga och djupa sciencefictionlandskap… kommer nog mer om den sen.

Yes Man

Ja, var och kollade på ovanstående film idag med familjen. Var en riktigt solid och bra Jim Carey-komedi, fast utan den riktigt jobbiga överdrivna Carey.

Så filmen blir lite lagom jobbig och väldigt rolig =) Sen tycker jag att den har en förvånande helhet för att vara den sorts komedifilm man tror att den kan vara. Även om vissa saker aldrig “löser sig”. Sen är det ju en liten moralfilm också =P

Så om ni har en kväll/biobiljett över så kan jag rekommendera den.

Om inte för Zooey =P (jag gillar skådespelare/skådespelerskor med lite annorlunda röst/skratt)

Sex små saker

1. Jag är sämst på att göra något på lediga dagar.
Idag skulle jag städa och börja plocka iordning mina lådor (ett uppdrag mamma har tjatat på mig över hela sommaren).
Kl 8 ringde klockan, sedan orkade jag inte upp förrän 9:30. Efter det, ja, jag behövde ju äta frukost, lunch och hinna duscha. Så när man mamma kom hem vid 4 på eftermiddagen så började jag städa. Gick på en timma när jag väl började, men orka börja tidigt =P
(Dock är lådorna inte påbörjade än…)

2. Zack Fair har återtagit platsen som en av mina ”fiktiva förebilder” (alltså förebild som inte finns i verkligenheten). Från att ha varit en cool och omtänksam bifigur utan någon vidare story i spelet över alla spel så har han nu fått sitt eget spel där han visar sig vara en lite spontan, rolig, sprallig och väldigt omtänksam kille som bryr sig om de flesta.
Precis som jag vill vara om jag bara hade modet =P

3. Imorgon ska jag till ullared med min moder och systra.
Det ska bli roligt, fast får väl ta med något att roa mig med medan de kollar på kläder.
För förutom kläderna är ullared ganska roligt, och billigt först och främst =P

4. Jag gillar att umgås med människor man inte måste spela perfekt för.
Personer man vet har gjort lite fel här i livet men som ändå fortsätter, folk som också känner till ens egna fel här i livet. Det blir så otvingat och lätt och skönt med dom människorna. Mmm.
(Ta åt dig carro om du läser det här).

5. Jag är lite ambivalent för konceptet med att springa medan det regnar,
eller snarare att det ska regna medan jag springer.
Idag kom det en liten skur sista fem minutrarna och det var väl lite skönt, men det är fortfarande jobbigt med blöta kläder, även om dom bara blir lite blöta.

6. Jag har fortfarande allt för lätt för att ta åt mig.
Jag hatar det, men vad kan jag göra åt det? Vet int.
(Försök inte ens att hitta vad jag tagit åt mig av, ni kommer aldrig hitta det.)

2 rätters middag och läshuvud

Ja, nu har brormin och hans tjejer åkt. Saknar dem alla =)
En skön bror, trevlig svägrami och en urgullig brorsdottra är aldrig fel.
Sen kan man ju fråga vad dom har gjort här hemma igentligen… i lördags lagade dom mat, laxgryta med ris, och igår… lagade dom mat HELA dagen. Rådjursgryta med potatismos med ingefära. Supergott!
Och just det, igår var det förrätt (sparris) och efterrätt (chokladmousse med bitar av mörk choklad och solrosfrön), värsta lyxmiddagen. Lite avundsjuk på brors med svägras matlagningskunskaper måste jag säga.

Sen idag var det att köra igen. Och jobba igenom teorihäftet och körböckerna för att ha något att göra däremellan. Döm av min förvåning när jag frågar om morgondagens lektioner och får som svar ”Oj, det var bara en lektion imorgon, det måste gått bra framåt då”. Så jag har väl hjälp av mitt ”läshuvud” där också antar jag.

Sen var jag och lämnade tillbaka böcker på biblan, och lånade 4 skivor när jag ändå var där. Coldplay – Parachutes, sent jag vet, men orka leta efter en medelmåttig skiva, Säkert! – Säkert!, har lite svårt för Hello Saferide men gillar svenska singer songwriters, Markus Krunegård – Markusevangeliet, efter att ha hört hans hit på radion i en vecka tänkte jag ge hans skiva en chans och sist men inte minst, bandet jag gillar men tröttnar på efter en halvtimme varje gång jag lyssnar på dem, Death Cab for Cutie, måste ju ge deras nya, Narrow Stairs, en chans ju.

För övrigt så är minnen också trevliga. Kom precis på ett förrut, om hur någon (någon) konsulterade mig för hur man kunde vinna ett ”hejdåkrig”, eller var det ett ”kramkrig”? Iaf så fick det mig att le litegrann, det var tider det.