Dag 8: Ett ögonblick

När jag först översatte alla titlar på dagarna till svenska (från dom engelska temana jag från början hittade) tänkte jag lite på varje punkt över vad jag skulle skriva och hur det skulle gå. På punkterna ”Ett ögonblick”, ”Ett annat ögonblick” och lite på ”Ett sista ögonblick” så tänkte jag att det kanske skulle bli svårt att komma på vad jag skulle skriva om.

Först vill jag bara säga att om du har missat förra inlägget (Julspecialen) så kan jag rekommendera att du läser det först. Inte för att det har något med det här inlägget att göra, utan för att det är ganska viktigt.

När jag först översatte alla titlar på dagarna till svenska (från dom engelska temana jag från början hittade) tänkte jag lite på varje punkt över vad jag skulle skriva och hur det skulle gå. På punkterna ”Ett ögonblick”, ”Ett annat ögonblick” och lite på ”Ett sista ögonblick” så tänkte jag att det kanske skulle bli svårt att komma på vad jag skulle skriva om, men efter lite funderingar kom jag fram till att jag i alla fall skulle börja med ett ögonblick från min Taiwanresa. Så detta var jag inställd på ända tills kvällen en söndag för några veckor sen. För då hände en händelse som verkligen kan beskrivas av ordet ”ögonblick”.

Söndagen innan Lucia så hamnade jag på något vis (tack Axel) på en ”lussevaka” hos kollektivet i villan i Ryd. Jag tänkte inte på det under kvällen, men såhär i efterhand så kan jag inse att det ändå påminde om mina tonårshelgkvällar. Det var lite varmt te, lite söta kakor, lite småprat, lite retsamheter vänner emellan och lite löjliga lekar som fick oss att skratta tills vi kiknade. Allt var dessutom hemma hos någon, i en villa, i ett ”riktigt hem” (ursäkta uttrycket alla andra). Jag gick dock hem ganska tidigt eftersom jag kände att jag ville hem och värma mig innan jag behövde gå och lägga mig för att gå upp i tid på måndagen. Så när Axel tackade för sig gjorde jag samma sak, tog på mig jackan, sa hej då, och tog steget ut i kylan.

När jag tog detta steget ut i kylan så var det som att tonårstiden kom tillbaka igen. Det var precis som att det än en gång var mitt i natten en kall vinternatt, och att jag precis skulle gå hem från en lång kväll hos en god vän. Vetskapen om att det fanns en Hon jag gillade, men inte hade vågat berätta det för var självklar och betryggande. Livet var enkelt och bra, och världen det vackraste som fanns. Fast dett enda som egentligen fanns kvar nu var den isklara natten, den snart stickande kylan och den inre värmen av att allt var som det skulle. Det enda som egentligen saknades var den där bästa vännen som skulle gå omvägar med mig halva natten, bara för att vi ville och kunde.

Känslan varade bara en halv minut sådär innan den började avta, kanske för att jag insåg att jag inte längre var kvar i tonåren, livet var inte längre så ”enkelt” som det hade varit, jag hade långt hem och ingen som gick omvägar med mig hem. Men kylan var inte riktigt lika påträngande och kall lika längre ändå, för om det var något som stannade var det den där klara känslan av en iskall vinternatt, och den friden det förde med sig.

Fast jag lyckades återfå en liten del av resten också när jag satte på min Underbara Covers-lista på telefonen och Ryan Adams version av Wonderwall spelades. Wonderwall, låten som jag älskade hela min tonårstid. Låten om att ha en vän man kan prata med allt om, ett bollplank, en wonderwall. Låten om att inte våga säga till Henne vad man känner, för Hon är ju ändå en så god vän, och något sånt vill man ju inte förlora, trots att känslan man hade var obeskrivbar och man antagligen var ensam i världen om att känna just så.

Det var mitt ögonblick den kvällen, ett allt för kort ögonblick om ni frågar mig. Men ändå ett så vackert ögonblick fullt av saknad. Ett jag saknade när jag senare samma kväll satt hemma i lägenheten med tekoppen i hand och drömde mig bort, bort till en tonårstid då allt var ”enkelt”, fast det inte kändes så då, och antagligen inte heller var det.

Julspecial: Något du är tacksam för

Hur dum får man vara för att skriva ett blogginlägg på julafton? Ungefär lika dum som jag är just nu. Fast ska jag vara ärlig är det här är inte skrivet på julafton, utan det läggs bara ut på julafton, automatiskt genom wordpressmagi. Men, det här är viktigt och känns väldigt relevant mot julen på något vis, så därför så lägger jag ut detta på julafton.

Hur dum får man vara för att skriva ett blogginlägg på julafton? Ungefär lika dum som jag är just nu. Fast ska jag vara ärlig är det här är inte skrivet på julafton, utan det läggs bara ut på julafton, automatiskt genom wordpressmagi. Men, det här är viktigt och känns väldigt relevant mot julen på något vis, så därför så lägger jag ut detta på julafton, och låter det ligga ute på förstasidan ett tag (på så vis slipper jag fortsätta 30-dagarsutmaningen på några dagar).

För ett år sen nu så satt jag i ett rum på andra sidan jorden utan någon vidare julkänsla alls. Facebook var fyllt av uppdateringar med folk som tyckte det var så skönt att tentorna var över, eller tyckte det var härligt att vara hemma hos sina familjer, eller så var dom bara glada för att det var jul. Visst, jag hade vid det här laget redan varit på julfest på skolan och skulle senare gå på både julfirande och julfest med den ”kristna skolgruppen”, men trots detta så blev det aldrig någon riktigt jul. Tänk lite som att julen bara vore en julfest i kyrkan hemma och sen över. Sådan var min förra jul. Ingen julkänsla alls som sagt.

Nu säger jag inte detta för att ni ska tycka synd om mig, utan snarare tvärtom, eller ja, ungefär. För jag kan säga er en bra sak med förra julen, och det är att den här julen är så efterlängtad. Jag har fortfarande inte riktigt insett att jag ”missat” en jul hemma, utan kommer på det lite då och då med jämna mellanrum. Men trots detta så märks det på något sätt ändå. Det var två år sedan jag fick vara hemma och fira jul nu, två år sedan jag fick vara hemma och ha en fridful och glad helg med mina föräldrar, syskon och syskonbarn, och därefter umgås med vänner hemifrån i en vecka eller två innan skolan kallade igen.

Allt detta har också fått mig att inse en sak såhär inför jul. För första gången i mitt liv har jag verkligen känt att jag inte riktigt vill åka hem såhär vid jul. För den här hösten har jag börjat fastna för Linköping, eller ja, i alla fall människorna i Linköping. Visst, dom är inte kvar såhär över jul, så det lönar sig ju inte precis att stanna kvar, men det är känslan som är viktig. Insikten av hur mycket jag saknade Linköping förra året och hur mycket jag nu uppskattar att jag har fått det tillbaka. Det är nästan att jag är lite rädd för hur jag ska ta det den dagen då mina vänner börjar flytta bort för Linköping för jobb, eller hur det kommer att bli om jag måste flytta när jag är klar.

Nu ska jag väl inte säga att det bara var Linköpingsfolk jag saknade och som jag är glad över att ha kommit hem till igen, det är alla andra också (även om jag har varit dålig på att visa det under hösten, jag har till exempel inte besökt så många vänner hemifrån som jag hade tänkt). Men ändå, det är något speciellt med Linköping, att få lämna en stad, osäker på vad som väntar en, både dit man ska och när man kommer hem, för att er år senare komma tillbaka och möta sina vänner ännu en gång, det får en att uppskatta vad man har haft och vad man nu har återfått.

Så: Familj, gamla vänner hemifrån, vänner i Linköping jag kände innan jag åkte och nya vänner jag bara börjat lära känna, jag vill att ni alla ska veta en sak:
Jag uppskattar er så mycket, och jag är otroligt tacksam att jag har er alla. Hoppas ni alla får en riktigt God Jul, ett Gott Nytt År och Gud välsigne er alla.

Eller för att citera Relient K: ”Merry christmas, here’s to many more!”[Spotify]

Dag 7: Din bästa vän

Okej, ”ännu” ett lite känsligt ämne. Men jag har ju lovat mig själv att vara ärlig, så jag får väl ta och hålla det löftet. Fast å andra sidan så borde jag inte såra någon, för jag kommer ju varken hänga ut någon, lyfta upp någon eller glömma någon i det här inlägget (hoppas jag).

Okej, ”ännu” ett lite känsligt ämne. Men jag har ju lovat mig själv att vara ärlig, så jag får väl ta och hålla det löftet. Fast å andra sidan så borde jag inte såra någon, för jag kommer ju varken hänga ut någon, lyfta upp någon eller glömma någon i det här inlägget (hoppas jag).

Jag har ingen bästa vän idag. Jag har många bra vänner, och vissa kanske kan klassas som bättre vänner. Men någon ensam bästa vän har jag inte. Fast så har det ju inte alltid varit. När jag var liten hade jag ju självklart bästa vänner, under lågstadiet var det Emil, som då var min favorit att leka med, och på mellanstadiet någonstans blev min bästa vän Erik efter att vi hittat varandra och upptäckt att vi hade gemensamma intressen, eller ja, vi gillade TV-spel båda två. Sedan på senare högstadiet/gymnasiet så hittade jag Petter.

Petter är nog den personen som jag idag skulle kalla för min före detta bästa vän, eller det kanske låter bättre med min bästa vän hittills. Med det menar jag att han är den siste och ”bäste” av mina bästa vänner. På gymnasiet när vi hängde som mest kunde vi prata om allt, nästan, och han var en sådan där person jag gillade att umgås med. Någonstans i slutet av tonåren gled vi dock ifrån varandra, eller han växte nog ifrån mig tror jag. Jag tog det ganska hårt just då, eftersom jag förlorade min då viktigaste vän.

Jag försökte därefter ett tag att hitta en ny bästa vän, men det gick inget vidare faktiskt, mycket eftersom jag vid den här tiden hade flyttat till Betel i Stockholm, och året därefter flyttade till Linköping, och det tar tid att lära känna nya personer, i alla fall så väl att man litar på varandra, vilket jag tycker är viktigt i en djupare vänskap. Och ska jag vara ärlig har jag faktiskt fortfarande inte hittat en ny bästa vän, men jag har vid det här laget insett att jag nog inte kommer att hitta en bästa vän igen, i all fall inte någon som blir min bästa vän på samma sätt som Petter var.

Idag har jag istället många bättre vänner. Vissa vänner är personer jag litar på och vågar svara hur jag verkligen mår innerst inne när dom frågar, andra vänner kan jag prata om annat personligt med, som vem jag gillar just nu (det ni) med mera, andra gillar jag bara att umgås med eftersom jag känner att jag kan vara mig själv tillsammans med dom och andra umgås jag med eftersom vi delar intressen och hobbies. Eller många vänner återfinns i många av kategorierna, men jag har ingen som täcker in allt, än så långe i alla fall. Det positiva med detta är att jag kan umgås med många olika människor, och uppskatta det. Dessutom är det ju en bra försvarsåtgärd, att inte bero på en enda person.

Så: Jag har ingen bästa vän. Jag har istället många bättre vänner som jag umgås med och trivs med på olika vis. En dag kanske jag hittar en bästa vän igen, kanske är det någon jag idag kallar bättre vän eller så kommer det kanske att vara en framtida flickvän (om jag hittar en sådan någon gång), men oavsett hur det kommer att bli, är jag för närvarande väldigt nöjd med att för närvarande inte ha en enda bästa vän, utan i stället ha många bättre vänner. För jag älskar er alla, lika mycket som om ni vore min bästa vän allihop. Så är det.

Ps. Och för er som undrar så är inte Petter helt ute ur mitt liv, just nu skulle han absolut platsa som en av mina bättre vänner, men han får allt dela platsen med flera nuförtiden.

Pps. Om det här lite osammanhängande och konstigt så får ni ursäkta. Jag är trött efter dagens tentaskrivande och julklappsköpande, så om något är oklart får ni fråga.

Hemma

Jag vet att man inte ska be om ursäkt för saker man inte gjort, speciellt inte oskrivna blogginlägg. Men jag måste be om ursäkt för att jag inte gjort något avslut på mitt utbytesår förrän nu. Jag har helt enkelt släppt bloggen nu första veckorna på hemmaplan för slappande och uppackande.

Jag vet att man inte ska be om ursäkt för saker man inte gjort, speciellt inte oskrivna blogginlägg. Men jag måste be om ursäkt för att jag inte gjort något avslut på mitt utbytesår förrän nu. Jag har helt enkelt släppt bloggen nu första veckorna på hemmaplan för slappande och uppackande.

Men nu ska jag väl knyta ihop det lite. För nu är jag som sagt hemma och det mesta är avklarat. Till och med uppackningen av väskorna (även om oroväckande mycket bara bytte plats från väskorna till mina skrivbordslådor, temporärt i alla fall). Så nu är det väl dags och ta itu med detta inlägget och senare också sortera igenom mina kort från senaste halvåret.

Men för att göra lite avslut på studiebiten så är jag ganska nöjd efter det här året. Vad jag vet har jag klarat alla kurser jag i slutet satsade på, så det är skönt, även om det ”bara” blev fem kurser den här terminen och inte sex (eller sju) som planerat och som hade varit bra. Menmen, jag har gjort vad jag kunnat. Så nu väntar jag bara på att LiU får Transcript:et skickat till dom så jag kan få det och se vad kurserna slutade på.

Tills dess så skriver jag i sakta mak på mina papper om tillgodoräkning. Ganska tråkiga papper måste jag säga, och jag skäms över hur mycket svengelska det är under punkten ”Vad har du lärt dig i kursen” då jag bara kan uttrycken på engelska och ibland gör direktöversättningar som känns lite småkonstiga. Dessutom är det svårt att ge ett omdöme på kurser som så beror mycket mer på vem som är examinator än vad kurskoden är när dom inte ens frågar om lärarens namn (fast det har jag ändrat på). Men jag tror väl ändå jag får börja 4:an i höst ^^.

Var uppe i Linköping häromhelgen också, vilket kändes väldigt bra. Har saknat staden och även om folk börjar flytta bort från stan finns det ju fortfarande många vänner kvar, så det känns bra att komma tillbaka i höst. Kunde dock inte kolla på min lägenhet på Vallavägen då den föregående hyresgästen fortfarande bor där och jag kom på det lite sent, menmen, den ska vara bra enligt Kristofer. Så om knappt en månad flyttar jag in där med.

Aja, det får nog vara allt för nu. Det dyker kanske upp något mer inlägg när jag skrivit mina personliga omdömena på kurserna och lagt upp dom här på hemsidan, men jag känner inte så stor stress över att göra det då det bara är I:are som åter till NTHU nästa år, men om någon har en annan åsikt så får den gärna säga till.
Sen kanske det dyker upp lite fotoinlägg också, från mina kortare och lite längre utflykter, men då måste ju bilderna sorteras först.

Tills dess, Zaijian.

Linköping och Resfeber

Var uppe i Linköping i helgen och hängde lite. Var först och främst för att säga hejdå (vilket det faktiskt inte blev så supermånga av, blev mer diskussioner om resan/resor i allmänhet) och umgås lite med mina vänner i Linköping innan jag åker.

Var uppe i Linköping i helgen och hängde lite. Var först och främst för att säga hejdå (vilket det faktiskt inte blev så supermånga av, blev mer diskussioner om resan/resor i allmänhet) och umgås lite med mina vänner i Linköping innan jag åker. Kollade på District Nine på fredagen, en mycket bra film, var i linköpings centrum och fikade och var på födelsedagsknytis på lördagen och hängde i kyrkan halva dagen på söndagen (och satt och valde kurser medan alla andra hade församlingsmöte).

Hann också med att fika med en Y5:a som var på NTHU förra året. Var riktigt skönt att träffa någon man kunde fråga och som kunde berätta lite om hur det var på skolan. Dessutom var han väldigt trevlig =)

Men nu är jag hemma i Mullsjö igen. Dessutom är jag nu också fullt vaccinerad (var förbi vårdcentralen tidigare i förmiddags och fick en spruta). Men däröver har jag nu också drabbats av resfeber.

För vad i hela friden håller jag på med? Min första resa helt själv är till andra sidan jorden, och jag vet inte när dom andra Linköpingsstudenterna kommer. Dessutom ska jag efter en vecka där i min ensamhet (eller kanske inte) försöka läsa kurser på Mandarin (även om LiU nu rekommenderat mig att börja med så många kurser som möjligt på engelska, tack och lov för det).

Aja, det är ju bara fem dagar kvar nu, så snart bär det iväg, och före det har jag mycket att göra, så det kanske går bra ändå.

Stick i armen

Ja, vi kommer till sticket så småningom.

Dagen började med jobb. Typ avsluta det jag har hållt på hela sommaren på fem timmar. Det var svårare än vad jag hade trott, men förhoppningsvis har jag lyckats någorlunda… annars har jag en kopia av dokumenten med mig hem i pappersform jag kan läsa och korrigera.

Därefter bar det ner på stan för att posta lite brev och träffa en vän från linkan (cellgruppsmedlem). Mkt trevligt måste jag säga. Bara att gå och ta en fika på stan en timma är mycket trevligare än vad man kan tro och man får ut mer av det än vad man tror. Så tack Natalie.

Därefter först var det stick i armen. Skedde på Ryhov, tog en halvtimma och timkostnaden för arbetet var ungefär 15 gånger min timlön men nu behöver jag inte vara rädd för gulsot, som visst var samma sak som hepatit. Skönt det.

Så nu är det bara ta’t lugnt och kanske läsa lite bok som gäller. Imorgon börjar omtentaplugget, det nödvändiga onda så att säga.

Hönöveckan

Ja, då var hönöveckan slut för i år då.
På det stora hela så hängde jag mest med familjen på dagarna, med några undantag då jag istället hängde med vänner från Linkan.
Dom mötena jag var på var bra. Förutom att nattmötena har tappat lite av sin charm, men det är nog bara jag som ”växt” ifrån dom (eller så kanske dom har växt ifrån mig, mycket möjligt).
På det stora hela var det en lugn och skön vecka, dock med allt för mycket socker (men det vägdes kanske upp av morgongröten varje morgon).
Extra trevligt var det också att träffa syskonen, och brorsdottran. Jag gillar min brorsdottra, hon är härlig.
Det var väl typ det… ja, tror så. Har tänkt lite under veckan också, men kom aldrig fram till något vettigt =)
Nu låter detta säkert jättetråkigt men det har varit härligt, och just hönöveckan var värd det också. Kunna cykla runt bland folk eller gå på möten när man har lust är en riktigt trevlig känsla…
Vi ses där nästa år 😉

Läste också ut ”Androidens Drömmar” av Philip K. Dick under veckan.
En mycket bra sciencefiction bok… gillar verkligen Philip K. Dicks surrealistiska och lite kluriga och djupa sciencefictionlandskap… kommer nog mer om den sen.

Onsdag, eller: Saker blir inte alltid som man tänker

Ja, titeln säger väl ganska mycket.

Dagens plan var: Gå på matteföreläsning, gå på mattlektion, gå hem och äta, cykla till sjukhuset för ljusbehandling, hem och plugga/städa/slappa, springa och cellgrupp.

Dagen hittills har blivit: Gå på matteföreläsning, bli påmind om bibelutdelning på lunchen, gå på 3/4 mattelektion, gå och dela ut biblar, bli jättehungrig, cykla till sjukhuset för ljusbehandling, gå och äta på Ming Palace med Markus, gå på stan med Markus, handla på netto, cykla hem vid 5, slappa och cellgrupp.

Måste säga att dagen vida överträffar planerna.

Var inte så pepp på bibelutdelningen när jag blev påmind om den, mest på grund av lite trötthet och att jag hade dagen planerad. Men det blev superbra. Att göra utåtriktade saker är inte riktigt min grej men att dela ut biblar är lite lagom utåtriktat för mig, bara le och såga “Vassågo” eller “Nya Testamentet?”. Precis lagom =) Och folk tar ju också emot dem (sen om de behåller dem är en annan sak). 160 st blev det visst, och det är inte fy skam det (för att vara bara i Keyhuset, dvs humanist/lärarhuset).

Sen var inte “lunchen” med Markus inte heller helt fel. Ming Palace’s buffé är inte fel helt enkelt, dessutom är Markus ett utmärkt sällskap, även för shopping efteråt =)

Nu ska jag läsa lite bok och äta lite kvällsmat före cellgruppen. En förhoppningsvis bra avslutning på en bra dag.

Flytt

Ja, nu har jag flyttat. Ungefär en sådär… 50 meter =)
Till min egen lägenhet. Vilket är skönt.
Lite mer ytor.
Lite mer eget kök och toalett.
Lite mindre andra personer man måste tänka på.

Så äntligen kan jag ju utan problem lova att folk kan sova över.
Kan nog också få till 2 platser på golvet i nödfall =P
Och man kan ju också ta hem folk utan problem för något.
Skönt. Lite jobbigt att behöva diska allt för hand själv, men eftersom jag knappt använde diskmaskinen i den förra lägenheten så är det inte så stor skillnad.

Men så, då var man äntligen lite mer ”hemma” då =)

(Var bara en dagsutflykt till Linkan så är hemma i Mullan igen, för dom som är intresserade av sånt).

The Good the Bad and the Ugly

The Good:
Var hos Christoffer idag och åt middag med lite folk från förra året och några lärare från förra året (varav en som vi också har i år). Eller åt och åt, mesta tiden gick nog åt till att laga. Han hade några recept som ingen följde (bland annat för att han inte hade vissa ingredienser) så jag tvivlade ganska mycket efter första halvtimmen men det gick faktiskt, och gott blev det också. Själva ätandet var också trevligt och socialt, trots att det var två språk som talades (vi var 5 svenskar som kunde kinesiska på skiftande nivå och 4 kineser som kunde svenska på skiftande nivå). Mkt trevligt var det.

The Bad:
Kom hem till ett ”husmöte” där ämnet var… MIG! Om hur jag inte passade in i dom andras kollektiv och om hur jag borde flytta (och inte till ett annat kollektiv för jag passar inte i kollektiv). Fast med lite vackrare ord och lite ”alltså det är inte fel på dig” insprängt här och var (nähä? vart ligger felet då?).
Aja, hade nästan väntat mig det, har inte riktigt trivts detta året heller. Så nu har jag två veckor att bestämma mig hur jag ska göra med det här rummet (ska jag säga upp det nu och hoppas jag hittar nåt till hösten eller ha kvar detta tills jag hittar något nytt?).
Och för er som oroar er, nej, jag tog inte vidare illa upp. Jag vet att jag inte passar in bland andra ”normala” studenter, men det är för att jag är jag (exklusivt social och inte festvänlig). Däremot är det ju alltid svårt när tre personer är emot en och ens person (som dom faktiskt är, vad dom än säger), men den jobbiga känslan försvinner nog tills imorgon. Roligt att bo med dessa tre personer i två veckor till f.ö.
(Om det är något som läser detta som har förslag över annat boende så tas detta förslag emot med glädje).

The Ugly:
Ehm… har nog inget här faktiskt… tog mest med den här delen för att få en snygg titel på inlägget =D

Så ta hand om er (och sköt er så att inte era kollektivkamrater slänger ut er med huvudet före 😉 )