Dag 25: Ett första

Men hey, det här är rent ut sagt elakt. Ett så sjuuukt öppet tema och samtidigt har det mest intressanta temat om ”första” (det vill säga min första kärlek) redan avverkats, så vad ska jag hitta på nu då?

Eller okej. Jag ska vara riktigt utlämnande här och nu, i alla fall tycker jag det är är väldigt utlämnande, lite jobbigt faktiskt, för jag skäms nästan lite redan nu över vad ni ska få bevittna.

Jag tänker här och nu bjuda er på min första dikt! (som jag kan hitta det vill säga). Tyvärr är det verkliga orginalet förlorat nånstans i tidens labyrinter för jag har varit dum nog att uppdatera dikten den genom åren utan att spara det verkliga orginalet, men här är den äldsta versionen jag kan hitta (meningen/idén är ju densamma hursomhelst):

Sealing Destiny

Today I sealed my destiny,
I closed a part of my past.
Told her that I loved her,
tore my own life apart.
All left now is to wait,
for her to tell me my future.

Sådär, nu ska jag bara gå och ställa mig och skämmas och rodna lite i ett hörn här borta. Säg till när ni lett/skrattat färdigt. (Till mitt försvar, jag var 17 när jag skrev den första versionen).

Dag 24: Något som får dig att gråta

Okej jag måste väl börja med att säga som det är, att jag gråter väldigt sällan. Dom få gånger jag gråter är det nästan alltid när jag är trött och det bara blir för mycket, och oftast är det då något litet och ”obetydligt” som får bägaren att rinna över.

Men det finns saker som ger mig tårar i ögonen, tårar jag oftast håller tillbaka av ren reflex, för att gråta mer än nödvändigt finns det ju ingen mening med tänker jag. Så jag tänkte att jag ändrar titeln lite till ”Några saker som får dina ögon att tåras” och gör en lite kort lista istället.

Några saker som får dina ögon att tåras

  • Omsorg/Kärlek: Jag minns fortfarande dagen jag skulle flyga till Taiwan, precis innan jag skulle gå förbi säkerhetskontrollen och min flygvana far gav flygrädd-rädda* mig en kram (något som annars sällan händer) och önskade mig god resa. Omsorgen och kärleken i den kramen och dom orden kommer jag sent att glömma.
  • Musik: Till exempel första gången jag hörde den här låten [open.spotify.com]. Eller jag vet inte hur mycket ögonen tårades egentligen, men skulle jag varit ännu mera känslomänniska, en som kunde och vågade gråta skulle jag gjort det. Jag gick i vilket fall och rös i en kvart efteråt. Jag tror det är ärligheten och konstigt nog någon slags igenkänning som gör det. Skönhet och ärlighet på samma gång. En annan låt jag har för mig gav mig samma känsla första gången var den här [open.spotify.com].
  • Filmer: Först och främst ”lyckliga” slutscener i filmer som förtjänat det. Egentligen gillar jag olyckliga slut eftersom dom oftast är snyggare och mer verklighetstrogna (då dom kräver mer tankeverksamhet vid manusskrivandet för att funka), men när jag tittar på vissa filmer sitter jag ändå i slutet av filmen och hoppas att allt ska lösa sig och att filmen ska få ett lyckligt slut och när det lyckliga slutet kommer så sitter jag och hånflinar med tårar i ögonen. Senast det hände var nog det triumferande slutet på 127 timmar. Men även vackra olyckliga slut kan vara nära på att ”få mig” ibland.
  • Böcker: Som Torngy Wiréns – Om Änglar Kunde Tala. En av dom få böckerna som fått mig att faktiskt gråta. Kanske var jag trött, kanske inte, oavsett så är i vilket fall en sjukt bra bok. Om jag också minns rätt så fick även delar av böckerna i Robin Hobbs The Tawny Man-triologi mina ögon att tåras, mycket på grund av dom helt underbart beskrivna relationerna och tillfällena där vänskapen bryter dom mest otroliga och till synes oslagbara gränser.
  • Psalmer: Okej, den här är lite långsökt. Men Psalmer (eller långa predikningar 😉 ) har en egenhet att få mig att gäspa. Inte för att dom är tråkiga, även om man kanske kan tro det, utan bara för att dom är psalmer. Detta får i sin tur får mina ögon att vattnas och efter några gäspningar (vilket man hinner med under en lagom lång psalm) så får det ändå räknas som att ögonen tåras. Så är det, konstigt men sant.

Så det är saker som får mina ögon att tåras.

*Jag var aldrig rädd för att flyga egentligen, jag var rädd för att jag skulle vara rädd för att flyga när jag skulle sätta mig på planet, eftersom jag bara hade flugit en gång i mitt liv innan och då tyckte det var lite obehagligt.

Dag 23: Något som får dig att må bättre

Oh, det här är ”lätt”.

Mina vänner

Så. Var jag klar för den här gången då?

Fast det är när jag tänker efter kanske inte riktigt hela sanningen. För det räcker inte riktigt att bara att säga ”mina vänner”, för det är ju inte så att bara jag tänker på mina vänner så mår jag bättre (även om det kan hända ibland). Det som krävs för att jag ska må bättre är oftast lite mer och intressant nog funkar inte bara någon slags intresse/omtanke från vännens sida utan även tvärtom, det vill säga när mina vänner visar tillit till mig, för att jag ska må bättre.

För att ta ett exempel på det andra fallet (det första känns lite självklarare så vi väntar lite med det). Jag har några gånger senaste fem åren då och då fått SMS från min gamla gymnasieklasskamrat, det vill säga den enda gymnasieklasskamrat jag umgicks med under gymnasiet . Det är aldrig några ”hej hur mår du”-SMS utan mer ”allvarligare” SMS, men ändå brukar dom rycka upp mig litegranna. Jag svarar alltid på dom, oftast lite gladare över den tillit jag fått och fått behålla över åren och över att jag får bolla lite tankar med honom, och kanske få honom att må lite bättre, även om mina svar kanske inte alltid är dom bästa.

Fast det vore ju lögn att säga att omtanke från en god vän inte slår lite högre. För är det något som får mig att må riktigt ”bra” så är det en vän som säger: ”Du, kom hit hem till mig. Du får vara precis som du är och må precis som du mår. Jag kommer inte att tvinga dig till något.” Jag kanske inte alltid mår bättre rent humörmässigt just den studen och/eller precis efteråt, men det ger ändå mig en lugn och stilla glädje. Att någon vill umgås med mig, även om jag just då kanske inte är den roligaste att umgås med om jag inte är på humör.

Nu är väl kanske inte något jag skrivit särskilt speciellt eller kontroversiellt. Men det måste inte alltid vara det, när det är något så naturligt och härligt som riktig och otvungen vänskap.

Dag 22: Något som gör dig upprörd

Oh. Eller va? Ska jag kunna svara på detta bara sådär? Hmm. Okej. Det här kanske kan ta ett tag (Ja, det gjorde det visst). Men okej, jag har tänkt lite på det och jag tror jag har ett svar nu, ett ”något som gör mig upprörd”: Oärlighet.

Oh. Eller va? Ska jag kunna svara på detta bara sådär? Hmm. Okej. Det här kanske kan ta ett tag (Ja, det gjorde det visst).

Men okej, jag har tänkt lite på det och jag tror jag har ett svar nu, ett ”något som gör mig upprörd”: Oärlighet.
Inte helt otippat kanske. Men ändå inte helt självklart och obestritt då det den här gången slog andra dåliga saker som ”inkonsekvens” och ”orättvisor”.

Jag är dock lite förvånad att det tog mig tid att komma på det (ett par dagars småfunderande), eftersom frågan ändå inte är så jätteorginell och jag har ju trots allt funderat på det innan (vad i världen jag ogillar mest alltså) och det är också något jag brukar irritera mig på, senast bara någon dag sen, och jag är fullt medveten att jag ogillar å det starkaste.

Anledningen till varför just oärlighet ligger på toppen av saker jag ogillar är dock inte så svår att se, för jag värderar ”motsatsen” till oärlighet, det vill säga ärlighet, väldigt högt och jag hoppas det märkts lite på den här 30dagars-serien, att jag allt som oftast försöker vara ärlig, i alla fall så långt det går utan att det riskerar att gå ut över någon annan. Om inte får ni säga till så ska jag försöka skärpa mig för dom sista inläggen (det finns några riktigt kluriga ämnen kvar).

Men för att ge lite bakgrund till varför jag har fastnat så för ärlighet och varför jag ogillar oärlighet så mycket. Jag vet att jag någonstans på gymnasiet bestämde mig för att sluta övertolka vad andra menade (speciellt tjejer, vilket jag i efterhand har funderat på om det inte var ganska puckat gjort… menmen, hursomhelst) för att försöka göra livet lite lättare för mig själv. Men det var samtidigt inte bara för min egen skull jag gjorde det, utan jag gjorde det också för att jag ville försöka lära mig att lita på att andra sa vad dom tyckte och tänkte.

Det här har med att lita på att folk säger vad dom tycker och tänker har sedan hängt med mig i resten av livet, och ni får gärna kalla det dumdristighet, men oavsett vad man kan tycka är det ganska skönt faktiskt. Visst, det kanske verkar att jag kommer lätt undan när jag ibland struntar att läsa mellan raderna, men samtidigt så innebär det att jag ibland måste tvinga mig själv att faktiskt fråga andra vad dom egentligen menar och tycker och tänker, och det kan vara svårt nog. Speciellt när man vet att man kan få ett svar man inte gillar/vill få.

Men för att återvända till oärligheten. Det är nog i mitt sökande för ärlighet jag verkligen börjat ogilla oärligheten, för den gör så mycket ont, och trots att personen som står bakom ofta säkert tycker att det är den enkla vägen ut, så blir det alltid så fel och ont i slutändan ändå. Och det behöver ju inte vara rena lögner för att vara oärlighet i mitt tycke, utan jag tycker det är hemskt nog att hålla tyst om det finns något som borde sägas, eller att försöka slingra sig ur en viktig fråga för att man inte vågar svara ärligt.

Så för att ännu en gång svara på frågan vad som gör mig upprörd: Oärlighet, i alla dess former.

Dag 21: Ett annat ögonblick

Hmm, jag hade ju ett ögonblick jag tänkte skriva om för ett tag sen, men det blir nog inte det ögonblicket den här gången heller. Istället gör jag en repris på ett av ögonblicken jag nämnde i förbifarten i mitt inlägg om mina bästa minnen.

Jag har inte kollat så mycket på bilderna från mina föräldrars besök och/eller min systers semester i Kina det senaste halvåret faktiskt. Så det var mycket känslor och minnen som kom tillbaka när jag satte mig och kollade igenom fotona igen för att ”hitta minnen” till inlägget om minnena. Men i slutändan var det ändå en bild som hängde med mig längst. En bild som faktiskt fick mig ringa hem till min mamma och berätta hur mycket jag verkligen uppskattade deras besök i Taiwan. Det var den här bilden:

En bild på min familj
Min lillebror, mamma och pappa.

Det är inte någon vidare bra bild egentligen, bland annat så är ju pappa ur fokus, men den betyder mycket för mig ändå. För den har fångat ett av dom bästa ögonblicken från min tid i Taiwan.

Som jag redan nämnt så togs bilden när vi var på en av mina favorit-”restauranger” i Hsinchu (Xinzhu/新竹), en restaurang som låg ganska nära universitetet. Det var en mackrestaurang som visserligen var en två-tre gånger dyrare än många andra lunchrestauranger men som hade riktigt goda mackor och vars ägare var väldigt trevlig och pratade väldigt bra engelska, vilket var ganska skönt då jag när jag var där snabbt och enkelt kunde beställa en macka och vara klar med det utan att behöva tänka på hur jag skulle formulera mig för att bli förstådd.

Just den här dagen, vilket var andra dagen mina föräldrar var i Taiwan, så gick vi till just den här restaurangen. Jag tror vi hade tagit en tur på min skola och grannskolan först och när vi ändå gick förbi den här restaurangen så tänkte jag att vi kunde ju ända äta där, eftersom jag anser att man måste äta där minst en gång i alla fall när man besöker Hsinchu och Tsinghua. Jag kan tänka mig att det fortfarande var mycket känslor hos mig, eftersom familjen var ganska nyanländ, och det är kanske därför fotot och det här ögonblicket betyder mycket för mig.

Jag minns också att mina föräldrar och lillebror gillade restaurangen, jag vet till exempel att dom även försökte äta där när jag var och hämtade min syster på flygplatsen, men det var något problem då så dom fick tyvärr aldrig äta där en andra gång, och om jag inte har fel så minns i alla fall min mor fortfarande restaurangen och dess goda mackor. Även det betyder mycket för mig, att jag fick hjälpa till att ge ett intryck vidare, speciellt eftersom det var till personer som är väldigt viktiga för mig.

Så det här är ett ögonblick jag minns, den här stunden när jag fick sitta där med mina älskade föräldrar och min underbara lillebror på en mackrestaurang och vänta på några av dom godaste mackor jag ätit, även om kanske att dom smakade så gott berodde på sällskapet och den glädje jag upplevde den dagen, och känna värmen, både från restaurangen (vi satt precis framför grillen), solen och min familj.
Det är nåstan så att jag vill spendera lite tid iväg från min familj igen, bara så att jag kan uppleva den värmen jag kände när jag återsåg dom igen.

Ps. Jag ursäktar mig för alla möjliga stavfel/syftningsfel/grammtikfel/andra konstigheter, jag brukar vänta en dag innan jag publicerar något jag skrivit men den här tiden orkar/ids jag inte, tyvärr. Ds.