Dag 8: Ett ögonblick

När jag först översatte alla titlar på dagarna till svenska (från dom engelska temana jag från början hittade) tänkte jag lite på varje punkt över vad jag skulle skriva och hur det skulle gå. På punkterna ”Ett ögonblick”, ”Ett annat ögonblick” och lite på ”Ett sista ögonblick” så tänkte jag att det kanske skulle bli svårt att komma på vad jag skulle skriva om.

Först vill jag bara säga att om du har missat förra inlägget (Julspecialen) så kan jag rekommendera att du läser det först. Inte för att det har något med det här inlägget att göra, utan för att det är ganska viktigt.

När jag först översatte alla titlar på dagarna till svenska (från dom engelska temana jag från början hittade) tänkte jag lite på varje punkt över vad jag skulle skriva och hur det skulle gå. På punkterna ”Ett ögonblick”, ”Ett annat ögonblick” och lite på ”Ett sista ögonblick” så tänkte jag att det kanske skulle bli svårt att komma på vad jag skulle skriva om, men efter lite funderingar kom jag fram till att jag i alla fall skulle börja med ett ögonblick från min Taiwanresa. Så detta var jag inställd på ända tills kvällen en söndag för några veckor sen. För då hände en händelse som verkligen kan beskrivas av ordet ”ögonblick”.

Söndagen innan Lucia så hamnade jag på något vis (tack Axel) på en ”lussevaka” hos kollektivet i villan i Ryd. Jag tänkte inte på det under kvällen, men såhär i efterhand så kan jag inse att det ändå påminde om mina tonårshelgkvällar. Det var lite varmt te, lite söta kakor, lite småprat, lite retsamheter vänner emellan och lite löjliga lekar som fick oss att skratta tills vi kiknade. Allt var dessutom hemma hos någon, i en villa, i ett ”riktigt hem” (ursäkta uttrycket alla andra). Jag gick dock hem ganska tidigt eftersom jag kände att jag ville hem och värma mig innan jag behövde gå och lägga mig för att gå upp i tid på måndagen. Så när Axel tackade för sig gjorde jag samma sak, tog på mig jackan, sa hej då, och tog steget ut i kylan.

När jag tog detta steget ut i kylan så var det som att tonårstiden kom tillbaka igen. Det var precis som att det än en gång var mitt i natten en kall vinternatt, och att jag precis skulle gå hem från en lång kväll hos en god vän. Vetskapen om att det fanns en Hon jag gillade, men inte hade vågat berätta det för var självklar och betryggande. Livet var enkelt och bra, och världen det vackraste som fanns. Fast dett enda som egentligen fanns kvar nu var den isklara natten, den snart stickande kylan och den inre värmen av att allt var som det skulle. Det enda som egentligen saknades var den där bästa vännen som skulle gå omvägar med mig halva natten, bara för att vi ville och kunde.

Känslan varade bara en halv minut sådär innan den började avta, kanske för att jag insåg att jag inte längre var kvar i tonåren, livet var inte längre så ”enkelt” som det hade varit, jag hade långt hem och ingen som gick omvägar med mig hem. Men kylan var inte riktigt lika påträngande och kall lika längre ändå, för om det var något som stannade var det den där klara känslan av en iskall vinternatt, och den friden det förde med sig.

Fast jag lyckades återfå en liten del av resten också när jag satte på min Underbara Covers-lista på telefonen och Ryan Adams version av Wonderwall spelades. Wonderwall, låten som jag älskade hela min tonårstid. Låten om att ha en vän man kan prata med allt om, ett bollplank, en wonderwall. Låten om att inte våga säga till Henne vad man känner, för Hon är ju ändå en så god vän, och något sånt vill man ju inte förlora, trots att känslan man hade var obeskrivbar och man antagligen var ensam i världen om att känna just så.

Det var mitt ögonblick den kvällen, ett allt för kort ögonblick om ni frågar mig. Men ändå ett så vackert ögonblick fullt av saknad. Ett jag saknade när jag senare samma kväll satt hemma i lägenheten med tekoppen i hand och drömde mig bort, bort till en tonårstid då allt var ”enkelt”, fast det inte kändes så då, och antagligen inte heller var det.

Julspecial: Något du är tacksam för

Hur dum får man vara för att skriva ett blogginlägg på julafton? Ungefär lika dum som jag är just nu. Fast ska jag vara ärlig är det här är inte skrivet på julafton, utan det läggs bara ut på julafton, automatiskt genom wordpressmagi. Men, det här är viktigt och känns väldigt relevant mot julen på något vis, så därför så lägger jag ut detta på julafton.

Hur dum får man vara för att skriva ett blogginlägg på julafton? Ungefär lika dum som jag är just nu. Fast ska jag vara ärlig är det här är inte skrivet på julafton, utan det läggs bara ut på julafton, automatiskt genom wordpressmagi. Men, det här är viktigt och känns väldigt relevant mot julen på något vis, så därför så lägger jag ut detta på julafton, och låter det ligga ute på förstasidan ett tag (på så vis slipper jag fortsätta 30-dagarsutmaningen på några dagar).

För ett år sen nu så satt jag i ett rum på andra sidan jorden utan någon vidare julkänsla alls. Facebook var fyllt av uppdateringar med folk som tyckte det var så skönt att tentorna var över, eller tyckte det var härligt att vara hemma hos sina familjer, eller så var dom bara glada för att det var jul. Visst, jag hade vid det här laget redan varit på julfest på skolan och skulle senare gå på både julfirande och julfest med den ”kristna skolgruppen”, men trots detta så blev det aldrig någon riktigt jul. Tänk lite som att julen bara vore en julfest i kyrkan hemma och sen över. Sådan var min förra jul. Ingen julkänsla alls som sagt.

Nu säger jag inte detta för att ni ska tycka synd om mig, utan snarare tvärtom, eller ja, ungefär. För jag kan säga er en bra sak med förra julen, och det är att den här julen är så efterlängtad. Jag har fortfarande inte riktigt insett att jag ”missat” en jul hemma, utan kommer på det lite då och då med jämna mellanrum. Men trots detta så märks det på något sätt ändå. Det var två år sedan jag fick vara hemma och fira jul nu, två år sedan jag fick vara hemma och ha en fridful och glad helg med mina föräldrar, syskon och syskonbarn, och därefter umgås med vänner hemifrån i en vecka eller två innan skolan kallade igen.

Allt detta har också fått mig att inse en sak såhär inför jul. För första gången i mitt liv har jag verkligen känt att jag inte riktigt vill åka hem såhär vid jul. För den här hösten har jag börjat fastna för Linköping, eller ja, i alla fall människorna i Linköping. Visst, dom är inte kvar såhär över jul, så det lönar sig ju inte precis att stanna kvar, men det är känslan som är viktig. Insikten av hur mycket jag saknade Linköping förra året och hur mycket jag nu uppskattar att jag har fått det tillbaka. Det är nästan att jag är lite rädd för hur jag ska ta det den dagen då mina vänner börjar flytta bort för Linköping för jobb, eller hur det kommer att bli om jag måste flytta när jag är klar.

Nu ska jag väl inte säga att det bara var Linköpingsfolk jag saknade och som jag är glad över att ha kommit hem till igen, det är alla andra också (även om jag har varit dålig på att visa det under hösten, jag har till exempel inte besökt så många vänner hemifrån som jag hade tänkt). Men ändå, det är något speciellt med Linköping, att få lämna en stad, osäker på vad som väntar en, både dit man ska och när man kommer hem, för att er år senare komma tillbaka och möta sina vänner ännu en gång, det får en att uppskatta vad man har haft och vad man nu har återfått.

Så: Familj, gamla vänner hemifrån, vänner i Linköping jag kände innan jag åkte och nya vänner jag bara börjat lära känna, jag vill att ni alla ska veta en sak:
Jag uppskattar er så mycket, och jag är otroligt tacksam att jag har er alla. Hoppas ni alla får en riktigt God Jul, ett Gott Nytt År och Gud välsigne er alla.

Eller för att citera Relient K: ”Merry christmas, here’s to many more!”[Spotify]

Dag 7: Din bästa vän

Okej, ”ännu” ett lite känsligt ämne. Men jag har ju lovat mig själv att vara ärlig, så jag får väl ta och hålla det löftet. Fast å andra sidan så borde jag inte såra någon, för jag kommer ju varken hänga ut någon, lyfta upp någon eller glömma någon i det här inlägget (hoppas jag).

Okej, ”ännu” ett lite känsligt ämne. Men jag har ju lovat mig själv att vara ärlig, så jag får väl ta och hålla det löftet. Fast å andra sidan så borde jag inte såra någon, för jag kommer ju varken hänga ut någon, lyfta upp någon eller glömma någon i det här inlägget (hoppas jag).

Jag har ingen bästa vän idag. Jag har många bra vänner, och vissa kanske kan klassas som bättre vänner. Men någon ensam bästa vän har jag inte. Fast så har det ju inte alltid varit. När jag var liten hade jag ju självklart bästa vänner, under lågstadiet var det Emil, som då var min favorit att leka med, och på mellanstadiet någonstans blev min bästa vän Erik efter att vi hittat varandra och upptäckt att vi hade gemensamma intressen, eller ja, vi gillade TV-spel båda två. Sedan på senare högstadiet/gymnasiet så hittade jag Petter.

Petter är nog den personen som jag idag skulle kalla för min före detta bästa vän, eller det kanske låter bättre med min bästa vän hittills. Med det menar jag att han är den siste och ”bäste” av mina bästa vänner. På gymnasiet när vi hängde som mest kunde vi prata om allt, nästan, och han var en sådan där person jag gillade att umgås med. Någonstans i slutet av tonåren gled vi dock ifrån varandra, eller han växte nog ifrån mig tror jag. Jag tog det ganska hårt just då, eftersom jag förlorade min då viktigaste vän.

Jag försökte därefter ett tag att hitta en ny bästa vän, men det gick inget vidare faktiskt, mycket eftersom jag vid den här tiden hade flyttat till Betel i Stockholm, och året därefter flyttade till Linköping, och det tar tid att lära känna nya personer, i alla fall så väl att man litar på varandra, vilket jag tycker är viktigt i en djupare vänskap. Och ska jag vara ärlig har jag faktiskt fortfarande inte hittat en ny bästa vän, men jag har vid det här laget insett att jag nog inte kommer att hitta en bästa vän igen, i all fall inte någon som blir min bästa vän på samma sätt som Petter var.

Idag har jag istället många bättre vänner. Vissa vänner är personer jag litar på och vågar svara hur jag verkligen mår innerst inne när dom frågar, andra vänner kan jag prata om annat personligt med, som vem jag gillar just nu (det ni) med mera, andra gillar jag bara att umgås med eftersom jag känner att jag kan vara mig själv tillsammans med dom och andra umgås jag med eftersom vi delar intressen och hobbies. Eller många vänner återfinns i många av kategorierna, men jag har ingen som täcker in allt, än så långe i alla fall. Det positiva med detta är att jag kan umgås med många olika människor, och uppskatta det. Dessutom är det ju en bra försvarsåtgärd, att inte bero på en enda person.

Så: Jag har ingen bästa vän. Jag har istället många bättre vänner som jag umgås med och trivs med på olika vis. En dag kanske jag hittar en bästa vän igen, kanske är det någon jag idag kallar bättre vän eller så kommer det kanske att vara en framtida flickvän (om jag hittar en sådan någon gång), men oavsett hur det kommer att bli, är jag för närvarande väldigt nöjd med att för närvarande inte ha en enda bästa vän, utan i stället ha många bättre vänner. För jag älskar er alla, lika mycket som om ni vore min bästa vän allihop. Så är det.

Ps. Och för er som undrar så är inte Petter helt ute ur mitt liv, just nu skulle han absolut platsa som en av mina bättre vänner, men han får allt dela platsen med flera nuförtiden.

Pps. Om det här lite osammanhängande och konstigt så får ni ursäkta. Jag är trött efter dagens tentaskrivande och julklappsköpande, så om något är oklart får ni fråga.

Dag 6: Din dag

Världens tråkigaste ämne såhär i tenta-p. Speciellt när det är jag som har tenta-p eftersom det är något av det ineffektivaste som finns. Men visst, jag måste ju. Har man väl börjat med något och lovat hålla ett visst tempo får man hålla det.

Världens tråkigaste ämne såhär i tenta-p. Speciellt när det är jag som har tenta-p eftersom det är något av det ineffektivaste som finns. Men visst, jag måste ju. Har man väl börjat med något och lovat hålla ett visst tempo får man hålla det.

Tiderna är ungefärliga, speciellt tiderna på kvällen, brukar inte kolla på klockan så mycket när jag umgås med vänner (längre).
8:20 — Helgalarmet på telefonen ringer för första gången.
9:00 — Helgalarmet på telefonen ringer för femte gången (fjärde snoozningen). Jag inser att det är dags att gå upp
9:15 — Går upp ur sängen, tar en tallrik fil med müsli i och sätter mig framför datorn och slösurfar (läser igenom uppdateringarna i Google Reader).
10:10 — Inser att jag måste göra något åt dagen. Plockar fram min bok ”Design of Analog CMOS Integrated Circuits” och försöker plugga, vilket går sådär. Fastnar någon gång på en wiki över spelserien Metal Gear i minst en kvart och sätter därefter ihop en spellista med bara vokala låtar från spelserien, ”för att ha något att plugga till”.
13:00 — Inser att jag måste skärpa mig lite och tvättar håret och byter från pyjamas till myskläder.
13:30 — Värmer lite Gulaschsoppa på burk, har i lite creme fraiche och brer några knäckebröd till.
13:45 — Äter ovanstående.
14:00 — Försöker än en gång plugga, den här gången med större framgång. Trots temporära distraktioner börjar jag förstå hur man får ut småsignals-gainen från en differentialförstärkare, yes! Äntligen!
18:00 — Börjar få panik över att jag idag bara hunnit med mindre än hälften av kursinnehållet när jag borde hunnit minst hälften. Känner också hur humöret börjar svika efter en mörk vinterdag som dessutom spenderats exklusivt inomhus. Börjar också undra vart jag ska ta vägen ikväll, ”födelsedags”-middag eller filmkväll med pizzabak. Pliktkänslan, och lite humöret, säger att jag ska gå till det jag först lovade att gå på, filmkvällen.
18:05 — Bestämmer mig för att gå på båda sakerna, middagen en liten stund för att sedan gå till filmkvällen.
18:15 — Inser att jag måste sluta plugga och göra mig iordning om jag ska hinna gå på något alls. Skärper mig, tar på mig vettigare kläder än myskläder och slår in paket till (nästan) födelsedagsbarnet.
18:30 — Lämnar lägenheten för att gå till ovan nämnda (nästan) födelsedagsbarn.
18:40 — Kommer fram till ovan nämnda (nästan) födelsedagsbarn, inser att jag varken känner för att stanna, på grund av humöret, eller hinner stanna om jag ska vara i tid till filmkvällen och pizzabakandet. Ger present, gratulerar och går vidare.
18:45 — Köper julmust, för man kan ju inte äta pizza utan sötad dryck, vilket såhär i jultider självklart måste vara julmust!
18:55 — Ankommer till filmkvällen, börjar någonstans känna mig ganska nöjd med mitt val.
19:15 — Pizzabakandet med Therese, Andreas och Urban kommer igång.
20:00 — Väntan på pizza framför Nobels Fredspriskonsert. Tycker Florence + Machine verkar som ett coolt band.
20:30 — Pizza färdig och filmen Boy A börjar. Pizzaätande börjar (supergod pizza f.ö.), filmen visar sig passa mitt humör ganska bra. Någonstans kommer alldeles för mycket julgodis fram.
22:30 — Film färdig. Jag nöjd med film och val för kvällen. Diskussioner med Therese, Andreas och Urban om att arbeta som vådare och/eller telefonförsäljare.
23:15 — Ihopplockning av disk och avslutning av kvällen.
23:30 — Hemfärd med Kleerups/Robyns With Every Heartbeat i öronen (eftersom låten återfanns i soundtracket till filmen).
23:45 — Hemkomst och tandborstning. Därefter skrivande av detta inlägget.
00:25 — Sängdags.

Snälla alla omtalade, om det är något ovan ni skulle ta illa upp av, gör inte det. Det är inte menat så alls och jag hade en jättebra dag igår, eller kväll i alla fall, så jag är nöjd.

Dag 5: Din definition av kärlek

Dagens tema är något som jag tycker är väldigt intressant, vilket många vet, men jag ska ändå försöka hålla mig till ämnet så mycket jag bara kan och hålla det på en okej längd. Tack och lov är frågan ganska specifik ändå, det frågas inte efter ”Vad är kärlek” utan vad jag personligen definierar som kärlek.

Okej, let’s do this.
Dagens tema är något som jag tycker är väldigt intressant, vilket många vet, men jag ska ändå försöka hålla mig till ämnet så mycket jag bara kan och hålla det på en okej längd. Tack och lov är frågan ganska specifik ändå, det frågas inte efter ”Vad är kärlek” utan vad jag personligen definierar som kärlek, så detta gör det ju ganska mycket lättare, men detta till trots känner jag att jag ändå måste börja med att ruta in det här lite.

För ordet kärlek är ju väldigt brett, för om vi ska ta ordet ”älska” som verbformen av ”kärlek” så finns det ju hur många olika saker som helst vi ”älskar”, allt från fotbollslag till partner till någon högre makt. Så för att specificera det här lite kommer allt här i att handla om kärlek i relationer till andra människor (och i någon utsträckning den där högre makten). Här tänker jag också helt krasst, lite utifrån mitt förra inlägg idag, också helt enkelt konstatera att kärlek alltid är ett val, och även om ni kanske har lite svårt att hålla med mig, så tror jag ändå att ni kan hänga med på vad jag kommer att säga.

Så för att ge min definition av kärlek. Lite av definitionen är redan påbörjad, som att kärlek är ett val. Det är ett val att lova att vara där för en annan människa, att säga att ”om du behöver mig, kommer jag vara där, så mycket uppskattar jag dig, att jag väljer att lova detta”. Kärlek är i mina ögon ett val att visa omsorg, ett val att ge lite av sig själv och sin tid till någon annan, för att man vill ge personen detta, även om den kanske inte alltid förtjänar det. Kärlek är ett val av att ge av sig själv.

Om vi sedan ska specificera oss lite mer, till det där som många kallar ”romantisk kärlek”, det där som får folk att säga att dom vill leva med varandra resten av livet, så tror jag det är samma sak där faktiskt. Under gymnasiet så hittade jag en bok av John Gray, en fortsättningsbok på hans kända ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”. Jag måste säga att jag inte riktigt gillar hans generaliseringar, men just den här boken hade en mening som fastnade hos mig som löd ungefär ”Det finns tusentals människor där ute du kan leva ett lyckligt liv med, ditt uppdrag är att välja ut en”.

Det är lite min åsikt om romantisk kärlek idag. ”Romantisk kärlek” är att hitta någon som man känner vill spendera resten av livet med och dela sin glädje och sin sorg med och bry sig om lite extra. Jag vet att det låter väldigt öppet och på sitt sätt är det är det väl det också, men det är ju inte helt slumpmässigt för det, för man har ju ändå vissa ”krav eller önskningar” för att det ska bli så bra som möjligt, som i mitt fall huvudsakligen är att hon är kristen, stabil, omtänksam, självständig och så vidare.

Men vart kommer då förälskelsen, eller snarare limerensen (egen översättning), in då? Det där som så många andra kallar kärlek? Ja, under ”kraven och önskningarna” skulle jag säga. För vissa är förälskelse, limerens eller passion väldigt viktigt. Men i slutändan är det ett val dom tar, ett val där dom väljer att lyssna på sina känslor. Och hur står jag när det gäller förälskelse/intresse? Jo, jag tycker väl inte att det är något fel i det, för det går ju snabbare att lära känna en ny människa om man är intresserad av den. Men jag vet inte om jag skulle säga att det är det viktigaste på det stora hela, även om det självklart spelar en roll.

Så för att sammanfatta: Kärlek i relationer är ett val, ett val att ta hand om och vara där för den andra. Vare sig om det är en vän, eller en partner. Det viktigaste är att man vågar ta ett val, och sedan vågar stå och arbeta för det.

Det här är mitt femte försök att skriva ned det här, dom fyra första blev alldels för osammanhängande eller svarade inte på själva frågan bra alls. Men om man är intresserad av att läsa dom också, dom tar upp lite historik över hur jag tänkt, lite mer vetenskapligt vad som är vettigt och så vidare, så säg till så löser vi det.

Dag 5: En definition av kärlek

Since love cannot be reduced to feeling or behaviour, it falls under the rubric of personal judgement. This judgement by the individuals concerned may draw upon feelings and behaviors by themselves and/or the potential loved ones, but its essence is a cognitive decision by the individuals that they love another.

— Bernard I. Murstein – A Taxonomy of Love

Dag 4: Vad du åt idag

Ja, ”äntligen” ett lite lättare ämne, fast å andra sidan blir det ju nästan lite tråkigt kort då (fast kanske inte när det är jag, för jag kan ju verkligen inte skriva kort). Men vi gör ett försök, att skriva det kort alltså. Fast jag vet inte riktigt om det är meningen att jag ska skriva allt jag ätit eller bara den vettiga maten… Äh, vi tar allt, så blir det lite att läsa =)

Ja, ”äntligen” ett lite lättare ämne, fast å andra sidan blir det ju nästan lite tråkigt kort då (fast kanske inte när det är jag, för jag kan ju verkligen inte skriva kort). Men vi gör ett försök, att skriva det kort alltså. Fast jag vet inte riktigt om det är meningen att jag ska skriva allt jag ätit eller bara den vettiga maten… Äh, vi tar allt, så blir det lite att läsa =)

Frukost: A-fil med Finax ”Sunt och Gott” i. Seriöst, den müslin är magisk. Den smakar gott och innehåller inte 10% socker som alla andra filfyllnader utan bara en ynka procent, me like.

Lunch: Okej. Egentligen hade jag hoppats på att det här ämnet hade dykt upp lite tidigare, som i lördags/söndags då jag faktiskt åt lite vettigare och godare saker, eller lite senare i veckan, då jag kommer ha lite mer tid över till att laga godare luncher.
Planerna för idag var från början stekt falukorv eller stekta bacontärningar och pasta. Dock blev det inte så eftersom jag slutade tidigare idag så därför tog jag bussen till stan och åt lunch där. Fast detta gör det nästan mer pinsamt, för dagens lunch var en Big Tasty Bacon & Co. Men för att förklara mig lite, jag äter inte på McDonkan alls ofta, så nu när min favoritburgare verkar ha kommit tillbaka (Big Tasty alltså) så tänkte jag att jag kunde ”skämma bort mig” lite. Förlåt, och så himla gott var det inte, så jag ångrar mig faktiskt.

Kvällsmat: Världens godaste mackor, det vill säga Pågens ”Äntligen!” Subs, med Östgötamejeriers prästost (supergod, om än lite för dyr för mig egentligen) och prickig korv på och en kopp ”Prinsessornas Te”. Mums och mmm.

Ja, det var nog allt om det. Så då tänkte jag bara fråga en sak:
Jag har märkt (liksom många andra som gjort den här utmaningen) att ”Vad du hade på dig idag” dyker upp två gånger. Visst, jag har inget emot att blogga om vad jag har på mig, men är inte två gånger lite onödigt? Så om någon har ett bättre förslag på vad jag kan skriva om istället andra gången så säg gärna till. Inte för att jag tycker det är någon större fara om det dyker upp två gånger, bara att det kanske inte är så underhållande att läsa ett inlägg som i princip bara består av ”T-shirt, sweatshirt och jeans” två gånger.

Dag 3: Dina föräldrar

Ja. Ett kanske inte lika ”svårt” ämne som förra det här. Men fortfarande ett som kräver lite eftertanke, för vad ska man säga? (och vad får man säga? 😉 ). Men aja, vi sätter igång direkt.

Ja. Ett kanske inte lika ”svårt” ämne som förra det här. Men fortfarande ett som kräver lite eftertanke, för vad ska man säga? (och vad får man säga? 😉 ). Men aja, vi sätter igång direkt.

Jag har två föräldrar som heter Magdalena Carlsson och Carl Olov Carlsson, mamma har minst ett andranamn, men jag har glömt bort vilket det är (förlåt mamma). Min mor har också hetat Bard i efternamn en gång i tiden, ett namn som delar av släkten fortfarande har kvar, eller har tagit vid bröllop. Och nej, vad jag vet är jag inte nära släkt med Alexander Bard.

Mamma kommer ursprungligen från Broaryd (uttalas med stora härliga småländska ”R” för rätt effekt). Ett litet stationssamhälle beläget i de Småländska skogarna. Där hade också hennes mor, min mormor, en bosättningsaffär som med tiden blev till en godisaffär till barnbarnens förtjusning (men kanske inte alltid mammas). Pappa däremot är från början från Sandhem, en liten ort utanför Mullsjö, som i sin tur ligger utanför Jönköping.

Jag vet fortfarande inte riktigt detaljerna över hur denna smålänning och västgöte träffades, men som jag har fått det förklarat för mig så var det genom gemensamma vänner, som i så många andra fall. Dom träffades i alla fall och efter att ha gift sig så flyttade dom runt lite, tror det var Jönköping, Linköping (där dom hjälpte till i samma kyrka som jag nuförtiden går i) och något mer ställe tills dom (nu med mina två storasyskon) tillslut hamnade i Mullsjö, där dom bor kvar än i dag (fast med en förflyttning när jag var sju, fast det var bara till ett hus lite längre ned på gatan). Så det är väl själva historien, så nu till det intressanta.

Som jag nämnde i första inlägget har jag på dom senare åren upptäckt att jag brås ganska mycket på mina föräldrar, och speciellt min mamma. För både jag och mamma är lite av känslomänniskor och vi har också en ganska stor pliktkänsla båda två. Så det händer fortfarande att jag ibland ringer hem till min mamma och rådslår lite över om jag kan stanna hemma från något jag lovat att gå på eller ej vid till exempel sjukdom, ”för jag är ju faktiskt inte sjuk att jag inte kan gå…”, bara för att höra henne säga, ”jag förstår vad du menar, men du måste inte gå, men gör som du vill för jag kan inte bestämma åt dig”. Dessutom har jag på senare år också faktiskt även börjat svara ärligt när hon frågar hur jag mår, vilket är väldigt skönt att kunna göra. Speciellt när man är på andra sidan jorden, som jag var förra året, och behöver prata av sig, och ens mamma är den enda som systematiskt orkar logga in på skype varje eftermiddag när hon kommer hem, bara för min skull.

Jag brås inte på min far lika mycket, i alla fall inte personlighetsmässigt, för medan jag, och mamma som sagt, är lite av känslomänniskor är min far en av dom stabilaste människorna jag vet. Vilket jag tycker är jätteskönt. För när man faktiskt vill ha några svar eller oroar sig över något så ringer man bara hem till pappa istället. Visst, jag får ganska ofta svaret ”Daniel, du vet att jag inte kan bestämma det där åt dig” eller ”jag vet lika lite som du”, men det är också betryggande på något vis, att min pappa vet inte allt, men när han väl vet så hjälper han mig alltid. När det gäller orosmomenten så får jag också oftast svaret ”men är det verkligen hela världen? [Det finns ju omtentor och någon gång blir du ju klar]”, vilket oftast ju är precis vad man vill höra från sina föräldrar.

Min far är däremot sannolikt anledningen till mitt teknikintresse och även mina tidiga engelskakunskaper. För medan alla andra barn fick nintendo:n och supernintendo:n tyckte pappa att ”vi har väl dator, det får väl duga för er”, något som tvingade mig att lära mig engelska tidigt (så jag hade en chans i äventyrspelen pappa gillade och hade köpt) och när väl datorer blev populära fortsatte pappa att inte vara som alla andra pappor, för medan många pappor köpte en ny dator eller lämnade in den gamla på reparation när den blev för slö och/eller gick sönder, så köpte pappa bara nya delar till den gamla datorn, och när jag blev gammal nog så slutade han till och med att själv byta ut delarna på datorn utan gav mig bara lådan (från Dustin) med dom nya sakerna och sa ”här har du, skruvmejslarna ligger i hobbyrummet”, något som en kille i sina tidigare tonår verkligen vill höra.

Så som ni förstår älskar jag mina föräldrar och kunde inte vara gladare över dom. Så tack så mycket båda två, jag älskar er.

Dag 2: Din första kärlek

Ja, det börjar som sagt inte enkelt. Dessutom tyckte jag till en början att det var konstigt att ”Din första kärlek” låg före ”Din definition av kärlek”. Men efter lite eftertanke så måste jag nog säga att jag finner det faktiskt ganska vettigt trots allt. För min absolut första kärlek är verkligen inte vad jag anser kärlek vara idag.

Ja, det börjar som sagt inte enkelt. Dessutom tyckte jag till en början att det var konstigt att ”Din första kärlek” låg före ”Din definition av kärlek”. Men efter lite eftertanke så måste jag nog säga att jag finner det faktiskt ganska vettigt trots allt. För min absolut första kärlek är verkligen inte vad jag anser kärlek vara idag. Ska jag vara ärlig tror jag aldrig mina förälskelser har varit något jag kallat för kärlek.

Men för att gå till ämnet då; eftersom jag inte kan göra saker som alla andra och älskar att prata (och skriva) så tänkte jag inte sluta vid första första kärleken, utan gå igenom mina tre första kärlekar lite kort. Vad som gjorde dom till kärlekar då och, i alla fall för dom första två, vad som gör att jag inser idag att det aldrig var ”kärlek”.

Vi börjar med min första första kärlek. Hon hette Lisa och gick på scouterna med mig när jag gick i låg/mellanstadiet någon gång. Såhär i efterhand så tror jag hon var den där söta tjejen som alla gillade. Hon hade vågigt hår, ett vackert leende och ett härligt skratt, eller det är i alla fall så jag minns det. Självklart berättade jag aldrig för henne hur ”jag kände”, det vågade jag inte. Men jag skrev faktiskt ett brev till henne, ett ganska löjligt brev tror jag, men det brevet slängde jag i en hylla i matbutik någonstans om jag inte minns fel.

Såhär i efterhand så inser jag självklart att det där inte var något som liknar ”kärlek”, eller det insåg jag redan när jag kom upp i tonåren, men före det var detta riktig ”kärlek” för lilla jag, även om jag hela tiden, oberoende på vem jag gillade, någonstans visste att det aldrig skulle bli något oavsett.

Min andra första kärlek hette också Lisa. Vid det här laget, vilket var när jag precis hade börjat gymnasiet, hade jag slutat att fundera på om den populäraste tjejen i klassen var kär i mig, det var inte intressant längre. Så istället började jag få känslor för dom jag gillade att umgås med och var intresserad av att lära känna närmare. Så jag blev helt enkelt kär i Lisa, min före detta klasskamrat från högstadiet som nu hängde i samma kyrka som jag. Hon var ganska söt hon med, men på ett annat sätt, och även om jag inte heller den här gången vågade berätta mina känslor för henne rakt ut så slutade det ändå på något vis med att hon klurade ut det och vi var tillsammans en förvirrad månad eller två. Därefter sprack det, och jag vet väl fortfarande inte riktigt varför, kanske var det för att jag aldrig egentligen var kär i henne, utan bara lite småförälskad och allmänt ”kär i kärleken” istället.

Jag vet att det kan vara lite småprovocerande och känsligt att säga att detta inte heller var kärlek, men jag tror ändå jag vågar säga det. I alla fall var det nog inte det för mig. Det var snarare bara ett intresse, och en kärlek för att jag ville vara kär, utan att behöva göra någonting för det.

Så för att avsluta med tredje första kärleken. Eller jag vet inte om det var tredje första kärleken, för den har funnits där ganska längre, möjligen redan innan den andra första kärleken. Men det var inte förrän efter gymnasiet som jag insåg att jag hade haft den. För efter att ha känt Ida, en gammal vän som hade flyttat från min hemstad när jag var 13 sådär, i den viktigaste tredjedelen av mitt liv så klurade jag äntligen ut vad den där outgrundliga anledningen till att jag hade ”behållit” kontakten med henne var. Denna insikt kom dock för sent, som alltid, så vid det laget befann hon sig redan på andra sidan jorden och ganska snart efteråt hittade hon en pojkvän. Så även här sa jag aldrig något, och har faktiskt inte sagt något förrän idag (nästan).

Här tänkte jag dock inte avsluta med att förklara hur detta inte är kärlek. För jag tror inte jag kan avvisa det här så enkelt. Visst, jag och Ida har växt ifrån varandra senaste åren och kärleken har därigenom försvunnit, men en relation byggd på en vänskap, som även om den kanske inte är jättenära i alla fall är ganska självklar och kravlös, undra om inte det är det jag tänker att en kärlek är idag (men mer om det senare).

Så ja, då var ännu ett mastodontinlägg avklarat. Förhoppningsvis kommer jag kunna hålla mig i skinnet lite bättre i fortsättningen. Men nu vet ni i alla fall hur mina tre första kärlekar gick till, om ni nu var intresserade av att höra om dom.

En liten sak också. Om ni finner något av det här intressant så kommentera gärna, så jag vet om det är någon idé att fortsätta. Dessutom så får ni gärna säga till vad ni tycker om tempot, både i föregående inlägg och i omröstningen till höger. Hej.

60 Dagar?

Ja, jag funderar på om jag, både för mig egen skull, så jag kanske hinner skriva lite bättre texter (fast det kanske bara blir tråkigare och opersonligare), och för er andras skull, så ni inte blir helt överfyllda med en massa texter som ni inte orkar läsa, ska ändra tempot på 30-dagarsutmaningen till 60 dagar istället. Vad sägs? (Det finns en omröstning till höger om det här inlägget för snabba åsikter).

Ja, jag funderar på om jag, både för mig egen skull, så jag kanske hinner skriva lite bättre texter (fast det kanske bara blir tråkigare och opersonligare), och för er andras skull, så ni inte blir helt överfyllda med en massa texter som ni inte orkar läsa, ska ändra tempot på 30-dagarsutmaningen till 60 dagar istället. Vad sägs? (Det finns en omröstning till höger om det här inlägget för snabba åsikter). Om du är av en helt annan åsikt, som ”Skriv det på 15 dagar istället så blir vi klara snabbt” eller ”Skriv det på 90 dagar istället, så hinner/orkar jag läsa mer”, så får du gärna säga det i kommentarerna.

Nu ska jag till skolan, vi hörs.
Och just det, idag är jag väldigt upptagen, så nästa inlägg kommer inte förrän imorgon i vilket fall.