Kina – Dag 30: Ett sista ögonblick

Ooooh, boy. ”Hittade” precis det här inlägget, och det är väl dags nu antar jag, så här kommer det kombinerade slutinlägget, varsågoda.

Ooooh, boy. ”Hittade” precis det här inlägget, och det är väl dags nu antar jag, så här kommer det kombinerade slutinlägget, varsågoda.

Först och främst.

Dag 30: Söndag

Hände inte så mycket speciellt den sista söndagen i Beijing. Jag åt frukost, surfade lite, satt och språkade lite med min nya bekantskap Carl Brengesjö som var förbi och hämtade upp mitt kinesiska SIM-kort och lite fler saker, och tog sedan pick och pack och checkade ut. Därefter tog jag första bästa taxi ut till flygplatsen och efter några timmars väntan hoppade på mitt flyg.

På flyget hann jag med en tre filmer innan vi var framme i Köpenhamn, där jag tog en glass på Coldstone, en macka från Starbucks och ett lite mindre flyg till Göteborg där min familj kom och plockade upp mig, och det var det, en helt vanlig flygdag.

Nu vet jag att det här inte är ett ”ögonblick”, och det var inte heller meningen. Mitt sista ögonblick är snarare alla små ögonblicken på den här resan. För det har varit en intressant resa, och även om jag var lite negativ i början och tycker det är skönt att vara hemma har det varit en bra resa på det stora hela.

Jag har lärt mig att våga prata mandarin, kanske inte alltid så att folk förstår, men jag försöker i alla fall och om det inte går så får man försöka igen, och går inte det så får man ta och försöka använda något annat språk (talat eller skrivet).

Jag har kanske inte så många ”lyckliga” och ”speciella” ögonblick eller så, som från Taiwan, men det finns många trevliga och roliga små ögonblick från resan (ett bra exempel var dumplingskapandet), och jag tror att alla små ögonblicken tillsammans blir ett bra sista ögonblick, ett jag kommer försöka minnas dom kommande åren.

Så, det får bli min sista dag i Kina som blir mitt sista ögonblick, ett ögonblick som får representera alla små tillfällen i Kina då jag lärde mig något eller bara hade det roligt.

Japp. Då får vi se vad det blir av den här bloggen nu då. Kopplar nog bort den från FB i vilket fall så möjliga kommande inlägg nog kommer att vara av mer filosofisk karaktär och kanske inte lika mycket av allmänintresse, om inga stora klagomål framförs mot den iden det vill säga.

Dag 29: Din strävan

Alltså, jag behandlade ju lite det här redan i första inlägget (se näst sista stycket). Men okej, jag tar det med en lite annan vinkel den här gången då, lite mer konkret.

Alltså, jag behandlade ju lite det här redan i första inlägget (se näst sista stycket). Men okej, jag tar det med en lite annan vinkel den här gången då, lite mer konkret.

Min första, och största strävan just nu, är att bli klar med min Civilingenjörsexamen och ”komma ut i livet”. Inte för att livet är dåligt eller sämre just nu, men att bli klar är ändå ett helt klart mål, ett jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan är det slutet på sex års (ganska) hårda studier, å andra så känns det som att en liten trygghet kommer att försvinna när man helt plötsligt inte vet riktigt vad man kommer att göra dom närmaste åren, eller vad som kan hända. I skolan har man alltid själv det slutliga valet vad man vill göra (vad man vill läsa och hur) men när jag börjar jobba är det någon annan som kommer bestämma det (och sparka mig om jag inte sköter det).

Om jag ska se lite längre fram så har jag några fler mål jag strävar emot. Ett är att jag så snart jag kan efter examen, helst direkt efter men sannolikt några år efter, hitta ett stabilt och tryggt sätt att leva, bland annat rent ekonomiskt, så jag kan börja fokusera på annat, som att hjälpa till i en kyrka eller något liknande, antingen med något konkret uppdrag eller i någon ledarroll i något barn/ungdomsarbete. Att hitta ett sätt att leva ett schysst liv helt enkelt där jag har tid till annat, först och främst för vänner och kyrkan (då jag känner att den har kommit lite i skymundan senaste åren).

Sen kan vi fortsätta det här och gå ännu ett steg, och det är nog att en dag kunna arbeta, antingen som betald arbetskraft eller som volontär i en kyrka eller annat vettigt ställe där man gör något för andra, i alla fall deltid. Jag har tänkt litegranna på pastorsstudier och/eller lite djupare teologistudier till exempel, så om jag om några år hittar den där inre stabiliteten jag saknar, och känner att det är den vägen jag borde gå, så kanske jag hamnar på THS eller nånstans liknande (ÖMS?), men det får vi se när jag är ”där”.

Sen skulle det ju vara trevligt att hitta någon nån dag också. Men det känns inte riktigt som en ”strävan”, utan mer något jag hoppas på. Det är också lite svårt att tidsbestämma kanske, eftersom det känns som att det händer när/om det händer. Och med lite tur så kanske vi (vilka ”vi” nu är) kan få några barn en dag med, några egna små barn att ta hand om. För även om tanken mest skrämmer mig just nu vet jag att den en dag kommer vara en helt underbart härlig och trevlig tanke (i alla fall i efterhand).

Så för att som alltid sammanfatta vad jag sagt (varför jag nu alltid måste göra det…): Först att bli klar med min Civilingenjörsexamen och därefter hitta en stabilitet i livet så att jag kan börja göra saker för andra med mina pengar och min tid. Därefter efter en tio år eller mer kanske försöka hitta ännu mer tid och engagemang för mina medmänniskor, antagligen i en kyrka. Sen om jag hittar en fru nångång också (kanske däremellan) och får ett barn eller två kommer jag väl inte heller att klaga (får vi hoppas).

Så då var Dag 29 klar alltså? Sedär, dom här 30 dagarna kanske bara tar ett halvår eller så.

Disclaimer: Jag orkar inte korrekturläsa, och känner för att posta det här nu. Ursäkta stavfel/konstigheter och säg gärna till om ni hittar något så jag kan rätta tilll det.

Dag 28: Något du saknar

Alltså jag har tänkt lite på det här senaste dagarna (dock med eftertryck på lite) och jag tror inte jag saknar så mycket faktiskt. Jag har ju mina drömmar såklart, men dom har jag ju redan skrivit om. Min inställning till ånger har ju också lett till att jag försöker att inte sakna sådana saker jag på ett eller annat sätt förlorat, i alla fall inte allt för mycket. Jag vet också att jag borde skriva ”Taiwan” här, men det vore en vit lögn på något vis.

Alltså jag har tänkt lite på det här senaste dagarna (dock med eftertryck på lite) och jag tror inte jag saknar så mycket faktiskt. Jag har ju mina drömmar såklart, men dom har jag ju redan skrivit om. Min inställning till ånger har ju också lett till att jag försöker att inte sakna sådana saker jag på ett eller annat sätt förlorat, i alla fall inte allt för mycket. Jag vet också att jag borde skriva ”Taiwan” här, men det vore en vit lögn på något vis.

Men, tack och lov så handlar det här ju bara om något du saknar så för en gång skull tänker jag vara lite lättsammare och kanske kortare än vanligt (för er som nu tänker att jag är ”tråkig” har jag bara en sak att säga). Så ämnet på det här inlägger kommer nu bli ”Maten på Taiwan”.

Ganska tidigt märkte man att folk på Taiwan pratade ganska mycket mat. Speciellt när man pratade om resor och dylikt, som till exempel när man skulle åka nånstans, så fick man alltid reda på vart och vad man skulle äta, ofta före man fick reda på vilka sevärdheter som fanns som man borde titta på. Såhär i efterhand så ångrar jag också att jag inte lyssnade mer på dom, för det är först nu jag inser vilken matskatt som fanns på Taiwan. Det var också så att nästan alla restauranger var ”kända” för något om man kände någon som hade varit på dom innan, även om ”känd” är ett väldigt relativt uttryck i Taiwan.

Men det jag egentligen saknar är dock inte dom speciella restaurangerna och maträtterna utan dom lite vanligare. Ofta för att dom hade vettiga priser men fortfarande var väldigt goda, som till exempel så kostade en helt okej lunch på skolan kanske en 20 kronor (25 om man ville ha iste till, från iste-affären (man fick bara inte glömma att be om ”halvt-socker” eller mindre, annars fick man en smärre sockerchock)). Nudelrestaurangerna som fanns i dom flesta kvarteren i städerna kostade ungefär detsamma också dom också, om dom inte var billigare, vilket var en enorm tillgång. Sen fanns ju också Sushi-Express, en sushi-restaurang-kedja där en två-tre bitar sushi kostade en sex-sju kronor, vilket gjorde att McDonalds inte fick många besök av mig i alla fall.

Fast det fanns ju dyrare och godare restauranger också. Som mackrestaurangen jag nämnt några gånger nu, där man fick en rejäl grillad-mack-lunch för en 50 kronor, helt ok om ni frågar mig. Någon gång var jag och Rocky också på den ”finare” japanska restaurangen utanför skolan, där vi fick betala ~60 kronor för en japansk lunchlåda (vilket på Taiwan i motsats till Japan är lite exklusivt antar jag). Eller om man var sötsugen så fanns ju alltid Starbucks med sina vanilj-latte:ar och amerikanska kakor. Eller Coldstone med sin sjuuukt goda glass, som visserligen kostade som en dyrare lunch, dvs ~40 kronor, men som absolut var värt det.

Fast om jag ska specificera mig ytterligare lite till så finns det en restaurang jag har saknat väldigt mycket, eller en typ av restaurang; Teppanyaki. Så sjukt gott och väldigt trevligt på något vis. Speciellt när man var där med några vänner och man beställde lite olika saker och satt och pratade och åt lite från varandra. Särskilt saknar jag 大埔鐵板燒 (Tai Po Teppanyaki), en teppanyakirestaurang i närheten av skolan, som var godast av alla (fanns en tre-fyra stycken i samma kvarter, men den här var absolut godast). Jag har faktiskt fortfarande kvar visitkortet (så jag kom ihåg namnet =P). Så: Jag saknar 大埔鐵板燒, that’s it.

Dag 27: Din favoritplats

Ja, äntligen. Det här är så enkelt så.

Hönö

Bild på Hönö
Inåtö från Jungfruviken på Hönö (2007)

Jag är så tacksam för att ha haft Hönö under min uppväxt, speciellt mina tonårsår tror jag. För Hönö har varit den plats jag har hittat mest frid på, på så många sätt.

Ända sen jag var liten har jag gillat Honö och Hönöveckan. Eller jag har för mig att jag gillade Hönöveckan i alla fall, att leka med kusinerna i vid sommarstugan i en vecka och få gå på barnmöten varje eftermiddag låter ju inte helt fel. Vare sig det var Hönövecka eller ej så brukade vi på morgonen cykla fram och tillbaka på grusvägen utanför eller så cyklade vi till Lapposand (eller senare till Hästen) för att bada. Sen om det var Hönöveckan så bar det hemåt för middag innan det var dags att gå till tältet för att lyssna på Åke när han berättade sina historier om Munken och Kulan.

Mamma, Pappa och en badstrand.
Mamma och Pappa vid Hästen (2007)

Senare år så växte jag och kusinerna ifrån varandra (och tyvärr har vi inte hämtat oss sen dess), men Hönö var ändå något härligt, för det var lugnt och skönt och oftast var mina föräldrar och/eller mina syskon där med mig, och det är nog på Hönö jag har växt upp med mina syskon, där jag känt att jag växt i deras ögon till att bli en vuxen människa jag med. Jag minns fortfarande mina stunder med syskon och svägrami på verandan, stunder när man fick vara sig själv och vara uppskattad för just det.

Jag måste också säga att tonårsmötena har betytt mycket för min ”känslo-kristenhet”. Visst, ”känslokristenhet” låter kanske inte så värst bra, men det har ändå gett mig en bra grund. En grund i att ibland behöver man inte veta (något som ändå är viktigt för mig allt som oftast), men då kan man få känna och lyssna istället och kanske sjunga en lovsång bara för att. Åkes, Peters, Patrics med fleras undervisning har jag inte heller något att klaga på (även om jag inte minns något specifikt, förutom Patrics vittnesbörd från hans upplevelser under tsunamin i Sydostasien då).

Bild på havet vid Hönö
Hav och färjor (2007)

Men det är ändå vissa av dom senaste åren som har varit bäst, såhär när jag tänker på det i efterhand. Att få ha en sommarstuga på ett sådan vacker ö, och möjlighet att på kvällarna bara få sitta där på verandan och läsa en bra bok i det sista ljuset på dagen. Eller efter att solen gått ner få sitta på samma veranda och dricka te bland värmeljus och bara njuta av sommaren var helt underbart. Jag förskönar säkert mina minnen, men so be it. Hellre det än tvärtom.

Bild på havet vid Jungfruviken
Havet vid Jungfrufiken (igen...) (2009)

Så ja, Hönö är min favoritplats. Hönö med sin härliga fallfärdiga (i alla fall förr i tiden) veranda och sina vackra klippor. Åh, jag kommer att sakna det när det försvinner (vilket det nog kommer att göra snart nog).

PS. Ledsen att jag inte har några bilder på huset… men dom flesta bilder jag har är från en och samma plats (fast två olika år) konstigt nog.

Dag 26: Dina rädslor

Okej, ska vi börja räkna upp dom då?

Cellskräck – Fast den börjar bli bättre, till exempel insåg jag för några år sedan nu att jag har blivit av med min barndoms hiss-skräck genom att inte åka hiss på några år. Första gången jag har hört om att göra sig fri från en fobi genom att undvika den.
Ormar – Usch, gillar inte vilda djur som bits som försvar. Därför går det också helt förbi mig varför en normalt funtad människa skulle ha ett sådant djur som husdjur (no offence meant).
Höjder – Eller snarare marken, för att citera Terry Pratchett: ”‘I’m afraid of grounds.’ ‘You mean heights,’ said Conina. ‘And stop being silly.’ ‘I know what I mean! It’s the grounds that kill you!'”
Att glömma saker – Som att glömma något viktigt bussen eller tåget när jag var i Taiwan, usch, hemska tanke. En annan effekt är att det alltid känns som att jag glömt att ta med något varje gång jag ska åka hem (vilket ju oavsett aldrig skulle vara ett problem eftersom jag bara ska hem).

Och så vidare och så vidare. Fast jag tänker sluta där för att beskriva min största rädsla.

Ensamhet.

Vilket ju i och för sig också är en av mina stora paradoxer. För samtidigt som jag gillar och verkligen behöver min ensamhet, det vill säga möjligheten att ibland bara få dra mig undan och vara med mig själv utan att ha någon annans krav på mig själv, för att fungera, så är jag rädd för att en dag bli helt ensam, och vad som skulle hända då.

För det är inte bara själva ensamheten i sig jag är rädd för, utan också för mig själv i ensamheten, för vad jag skulle göra om jag en dag skulle komma i den situationen att jag skulle vara helt ensam och utelämnad. För jag vet verkligen inte. Jag skulle nog inte bara ta mig upp direkt igen, utan jag skulle nog snarare gräva ned mig ganska mycket i det, kanske tills det vore för sent att ta sig upp igen, och den möjligheten skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag är rädd för något som kan vara så vackert som ensamhet.

Det skrämmer mig att jag skrämmer mig själv också, att jag inte riktigt vågar lita på mig själv vad som kommer att hända om jag en dag blir ensam, (fast å andra sidan kanske jag inte är ensam om det). Jag vet att anledningen till varför jag klarat mig igenom mina ensamma och jobbiga perioder i livet hittils är feghet, envishet och vänner och familj. Men feghet är ju per definition inget pålitligt och vad händer den ensamma dagen då envisheten ger upp och jag befinner mig långt ifrån vänner och familj? Aja, förhoppningvis behöver jag aldrig tänka djupare på det.

Så, för att vara lite ärligare än vad jag borde vara: Mina största rädslor är rädslan för ensamheten och hur jag skulle bete mig om jag en dag skulle bli helt ensam.

Dag 25: Ett första

Men hey, det här är rent ut sagt elakt. Ett så sjuuukt öppet tema och samtidigt har det mest intressanta temat om ”första” (det vill säga min första kärlek) redan avverkats, så vad ska jag hitta på nu då?

Eller okej. Jag ska vara riktigt utlämnande här och nu, i alla fall tycker jag det är är väldigt utlämnande, lite jobbigt faktiskt, för jag skäms nästan lite redan nu över vad ni ska få bevittna.

Jag tänker här och nu bjuda er på min första dikt! (som jag kan hitta det vill säga). Tyvärr är det verkliga orginalet förlorat nånstans i tidens labyrinter för jag har varit dum nog att uppdatera dikten den genom åren utan att spara det verkliga orginalet, men här är den äldsta versionen jag kan hitta (meningen/idén är ju densamma hursomhelst):

Sealing Destiny

Today I sealed my destiny,
I closed a part of my past.
Told her that I loved her,
tore my own life apart.
All left now is to wait,
for her to tell me my future.

Sådär, nu ska jag bara gå och ställa mig och skämmas och rodna lite i ett hörn här borta. Säg till när ni lett/skrattat färdigt. (Till mitt försvar, jag var 17 när jag skrev den första versionen).

Dag 24: Något som får dig att gråta

Okej jag måste väl börja med att säga som det är, att jag gråter väldigt sällan. Dom få gånger jag gråter är det nästan alltid när jag är trött och det bara blir för mycket, och oftast är det då något litet och ”obetydligt” som får bägaren att rinna över.

Men det finns saker som ger mig tårar i ögonen, tårar jag oftast håller tillbaka av ren reflex, för att gråta mer än nödvändigt finns det ju ingen mening med tänker jag. Så jag tänkte att jag ändrar titeln lite till ”Några saker som får dina ögon att tåras” och gör en lite kort lista istället.

Några saker som får dina ögon att tåras

  • Omsorg/Kärlek: Jag minns fortfarande dagen jag skulle flyga till Taiwan, precis innan jag skulle gå förbi säkerhetskontrollen och min flygvana far gav flygrädd-rädda* mig en kram (något som annars sällan händer) och önskade mig god resa. Omsorgen och kärleken i den kramen och dom orden kommer jag sent att glömma.
  • Musik: Till exempel första gången jag hörde den här låten [open.spotify.com]. Eller jag vet inte hur mycket ögonen tårades egentligen, men skulle jag varit ännu mera känslomänniska, en som kunde och vågade gråta skulle jag gjort det. Jag gick i vilket fall och rös i en kvart efteråt. Jag tror det är ärligheten och konstigt nog någon slags igenkänning som gör det. Skönhet och ärlighet på samma gång. En annan låt jag har för mig gav mig samma känsla första gången var den här [open.spotify.com].
  • Filmer: Först och främst ”lyckliga” slutscener i filmer som förtjänat det. Egentligen gillar jag olyckliga slut eftersom dom oftast är snyggare och mer verklighetstrogna (då dom kräver mer tankeverksamhet vid manusskrivandet för att funka), men när jag tittar på vissa filmer sitter jag ändå i slutet av filmen och hoppas att allt ska lösa sig och att filmen ska få ett lyckligt slut och när det lyckliga slutet kommer så sitter jag och hånflinar med tårar i ögonen. Senast det hände var nog det triumferande slutet på 127 timmar. Men även vackra olyckliga slut kan vara nära på att ”få mig” ibland.
  • Böcker: Som Torngy Wiréns – Om Änglar Kunde Tala. En av dom få böckerna som fått mig att faktiskt gråta. Kanske var jag trött, kanske inte, oavsett så är i vilket fall en sjukt bra bok. Om jag också minns rätt så fick även delar av böckerna i Robin Hobbs The Tawny Man-triologi mina ögon att tåras, mycket på grund av dom helt underbart beskrivna relationerna och tillfällena där vänskapen bryter dom mest otroliga och till synes oslagbara gränser.
  • Psalmer: Okej, den här är lite långsökt. Men Psalmer (eller långa predikningar 😉 ) har en egenhet att få mig att gäspa. Inte för att dom är tråkiga, även om man kanske kan tro det, utan bara för att dom är psalmer. Detta får i sin tur får mina ögon att vattnas och efter några gäspningar (vilket man hinner med under en lagom lång psalm) så får det ändå räknas som att ögonen tåras. Så är det, konstigt men sant.

Så det är saker som får mina ögon att tåras.

*Jag var aldrig rädd för att flyga egentligen, jag var rädd för att jag skulle vara rädd för att flyga när jag skulle sätta mig på planet, eftersom jag bara hade flugit en gång i mitt liv innan och då tyckte det var lite obehagligt.

Dag 23: Något som får dig att må bättre

Oh, det här är ”lätt”.

Mina vänner

Så. Var jag klar för den här gången då?

Fast det är när jag tänker efter kanske inte riktigt hela sanningen. För det räcker inte riktigt att bara att säga ”mina vänner”, för det är ju inte så att bara jag tänker på mina vänner så mår jag bättre (även om det kan hända ibland). Det som krävs för att jag ska må bättre är oftast lite mer och intressant nog funkar inte bara någon slags intresse/omtanke från vännens sida utan även tvärtom, det vill säga när mina vänner visar tillit till mig, för att jag ska må bättre.

För att ta ett exempel på det andra fallet (det första känns lite självklarare så vi väntar lite med det). Jag har några gånger senaste fem åren då och då fått SMS från min gamla gymnasieklasskamrat, det vill säga den enda gymnasieklasskamrat jag umgicks med under gymnasiet . Det är aldrig några ”hej hur mår du”-SMS utan mer ”allvarligare” SMS, men ändå brukar dom rycka upp mig litegranna. Jag svarar alltid på dom, oftast lite gladare över den tillit jag fått och fått behålla över åren och över att jag får bolla lite tankar med honom, och kanske få honom att må lite bättre, även om mina svar kanske inte alltid är dom bästa.

Fast det vore ju lögn att säga att omtanke från en god vän inte slår lite högre. För är det något som får mig att må riktigt ”bra” så är det en vän som säger: ”Du, kom hit hem till mig. Du får vara precis som du är och må precis som du mår. Jag kommer inte att tvinga dig till något.” Jag kanske inte alltid mår bättre rent humörmässigt just den studen och/eller precis efteråt, men det ger ändå mig en lugn och stilla glädje. Att någon vill umgås med mig, även om jag just då kanske inte är den roligaste att umgås med om jag inte är på humör.

Nu är väl kanske inte något jag skrivit särskilt speciellt eller kontroversiellt. Men det måste inte alltid vara det, när det är något så naturligt och härligt som riktig och otvungen vänskap.

Dag 22: Något som gör dig upprörd

Oh. Eller va? Ska jag kunna svara på detta bara sådär? Hmm. Okej. Det här kanske kan ta ett tag (Ja, det gjorde det visst). Men okej, jag har tänkt lite på det och jag tror jag har ett svar nu, ett ”något som gör mig upprörd”: Oärlighet.

Oh. Eller va? Ska jag kunna svara på detta bara sådär? Hmm. Okej. Det här kanske kan ta ett tag (Ja, det gjorde det visst).

Men okej, jag har tänkt lite på det och jag tror jag har ett svar nu, ett ”något som gör mig upprörd”: Oärlighet.
Inte helt otippat kanske. Men ändå inte helt självklart och obestritt då det den här gången slog andra dåliga saker som ”inkonsekvens” och ”orättvisor”.

Jag är dock lite förvånad att det tog mig tid att komma på det (ett par dagars småfunderande), eftersom frågan ändå inte är så jätteorginell och jag har ju trots allt funderat på det innan (vad i världen jag ogillar mest alltså) och det är också något jag brukar irritera mig på, senast bara någon dag sen, och jag är fullt medveten att jag ogillar å det starkaste.

Anledningen till varför just oärlighet ligger på toppen av saker jag ogillar är dock inte så svår att se, för jag värderar ”motsatsen” till oärlighet, det vill säga ärlighet, väldigt högt och jag hoppas det märkts lite på den här 30dagars-serien, att jag allt som oftast försöker vara ärlig, i alla fall så långt det går utan att det riskerar att gå ut över någon annan. Om inte får ni säga till så ska jag försöka skärpa mig för dom sista inläggen (det finns några riktigt kluriga ämnen kvar).

Men för att ge lite bakgrund till varför jag har fastnat så för ärlighet och varför jag ogillar oärlighet så mycket. Jag vet att jag någonstans på gymnasiet bestämde mig för att sluta övertolka vad andra menade (speciellt tjejer, vilket jag i efterhand har funderat på om det inte var ganska puckat gjort… menmen, hursomhelst) för att försöka göra livet lite lättare för mig själv. Men det var samtidigt inte bara för min egen skull jag gjorde det, utan jag gjorde det också för att jag ville försöka lära mig att lita på att andra sa vad dom tyckte och tänkte.

Det här har med att lita på att folk säger vad dom tycker och tänker har sedan hängt med mig i resten av livet, och ni får gärna kalla det dumdristighet, men oavsett vad man kan tycka är det ganska skönt faktiskt. Visst, det kanske verkar att jag kommer lätt undan när jag ibland struntar att läsa mellan raderna, men samtidigt så innebär det att jag ibland måste tvinga mig själv att faktiskt fråga andra vad dom egentligen menar och tycker och tänker, och det kan vara svårt nog. Speciellt när man vet att man kan få ett svar man inte gillar/vill få.

Men för att återvända till oärligheten. Det är nog i mitt sökande för ärlighet jag verkligen börjat ogilla oärligheten, för den gör så mycket ont, och trots att personen som står bakom ofta säkert tycker att det är den enkla vägen ut, så blir det alltid så fel och ont i slutändan ändå. Och det behöver ju inte vara rena lögner för att vara oärlighet i mitt tycke, utan jag tycker det är hemskt nog att hålla tyst om det finns något som borde sägas, eller att försöka slingra sig ur en viktig fråga för att man inte vågar svara ärligt.

Så för att ännu en gång svara på frågan vad som gör mig upprörd: Oärlighet, i alla dess former.

Dag 20: Den här månaden

Jag har alltid gillat februari på något vis. När jag var liten hade det ju en ganska självklar anledning, för vilket barn gillar inte månaden det fyller år i? Men även på senare år har februari oftast varit en bra månad. Jag tror det har något att göra med att februari oftast är lite lagom kallt och att någonstans i februari så brukar universitetet och dom roliga kurserna ha kommit igång.

Jag har alltid gillat februari på något vis. När jag var liten hade det ju en ganska självklar anledning, för vilket barn gillar inte månaden det fyller år i? Men även på senare år har februari oftast varit en bra månad. Jag tror det har något att göra med att februari oftast är lite lagom kallt och att någonstans i februari så brukar universitetet och dom roliga kurserna ha kommit igång. Men i år har februari inte haft samma charm av någon anledning, vilket känns tråkigt måste jag ju säga, men jag kanske bara saknar vinterlovet på Taiwan.

Men för att göra en kort genomgång av månaden:
Jag har fyllt 25 år, vilket innebär att jag bara har att dö kvar nu då.
Jag har stundvis varit jättestressad.
Jag har kommit fram till att man kan äta fyra personer vid mitt lilla bord.
Jag har jobbat på projektet i skolan ganska mycket.
Jag har skaffat mig lite bättre pluggdisciplin.
Jag har haft några sena kvällslabbar.
Jar har varit trött ganska ofta.
Jag har funderat på mycket mellan himmel och jord.
Jag har fotograferat ganska mycket.
Jag har fotograferat med film för första gången på mycket länge.
Jag har sett min första Bergmanfilm, och jag gillade den.
Jag har varit förvirrad.
Jag har lyssnat mycket på ”singer-songwriters”.
Jag har lagat enkel men väldigt god mat.
Jag har haft som vanligt haft få besök.
Jag har varit hemma hos min härliga familj.
Jag har varit på barnvälsignelse för min brorson.

Ja, det är nog det mesta. Here’s to a better March! Helst en ganska varm utan slask.