”Kanske är man ärligast på kvällen när man är lite trött”

Stötte på ovanstående citat för ett tag sen. Det stämde ganska bra överens med ett oskrivet (men påtänkt) inlägg här, så tänkte att nu när jag vet att det bara inte är som tänker såhär så får jag väl ta och skriva om det då.

Stötte på ovanstående citat för ett tag sen. Det stämde ganska bra överens med ett oskrivet (men påtänkt) inlägg här, så tänkte att nu när jag vet att det bara inte är som tänker såhär så får jag väl ta och skriva om det då. För jag har funderat lite på det där fram och tillbaka, över vem jag är/blir när jag trött (eller vem jag är när jag är pigg om man vill vända lite på det).

För även jag har ändå tidvis tänkt att jag är ärligast och mer ”naturlig” på kvällen. Men samtidigt så vet jag inte om det är den personen jag ”är” ändå. För är inte mina ”gränser” är en del av vem jag är? Eller är mina gränser något dåligt som jag borde bli av med? Alltså, den jag var på kvällen under gymnasiet var nog den mer ”naturliga jag”, då jag hade vissa felriktade gränser, det tror jag faktiskt, men frågan är om jag inte lärt mig att hitta mina äkta gränser med åren.

En sak som får mig att tvivla är till exempel mina kvällstankar, dom där sakerna jag tänker på precis innan jag somnar. Ni ska bara veta hur många brev (och ibland dialoger monologer) jag har dikterat i huvudet precis innan jag somnat (eftersom jag aldrig kan somna innan jag tänkt och formulerat mig klart), avslutat med tanken ”Jo, det ska jag skriva/skicka imorgon”, bara för att nästa dag fundera på ”Hur tänkte jag där egentligen? Så kan jag ju inte göra.”

Visst, delar av dessa ”anti-tankar” är klart dikterade av dom sociala reglerna som man kanske ibland borde strunta i, men på det stora hela tror jag ändå att om jag skulle sagt dom där sakerna eller skickat dom där breven skulle det nog bara bli pannkaka av det mesta. Visst, jag har säkert förlorat chanser i mitt liv för att ”morgontråkiga” jag varit lite väl rationell, men på det stora hela är det ändå chanser som är så små att dom nog inte varit värt det ändå, i alla fall inte för mig.

Jag minns till exempel mina två kärleksförklaringar under högstadiet, jag minns inte hur dom gick till men jag tror knappast att jag skrev dom när jag var pigg och klar i huvudet. Nu kanske det hade kunnat slutat ”bra” i något av fallen, i alla fall temporärt bra, men såhär i efterhand kan man ju undra varför högstadie-jag skickade dom där mailen (jepp, jag var så romantisk på den tiden, nicht!). Jag ”visste” ju lika väl då som nu att det på det stora hela sannolikt inte skulle bli något långvarit.

Aja, för att sluta svamla och återvända till ämnet. Ja, jag må vara mer ärlig på kvällen, men till vilket pris? Mitt omdöme tar helt klart en törn, och är total ärlighet och öppenhet verkligen alltid något att eftersträva? (Där har vi en fråga för en annan söndag kanske). Jag vet inte riktigt, men för närvarande tror jag ändå att jag är mer ”jag”, med dom där ”tråkiga” gränserna, när jag inte är trött. För även om alla murar kanske inte är bra, så är dom för närvarande en del av mig, även om jag ibland kanske skulle vara bättre utan dom (men det är ett senare projekt).

Om att vara paradoxal

Det här ska handa om något som i mina ögon är ganska mänskligt, att vara paradoxal. Eller motsägelsefull låter kanske lite snällare, för egentligen vågar jag inte kalla någon annan, eller inte ens mig själv, i alla fall inte när jag säger det ”högt” såhär, ett ord med så negativ klang som paradoxal.

Detta är vad jag kom fram till:
Gud gjorde människan enkel och rak,
men hon hittar på alla möjliga konster.

— Predikaren 7:30 (Bibel 2000)

Jag vet att jag inte utövar så god exegetik när jag tar med bibelversen ovan, speciellt när jag citerar den översättning som bäst passar in i vad jag ska skriva om, men den känns ändå inte helt ointressant för ämnet så ni får stå ut med det.

För det här ska handa om något som i mina ögon är ganska mänskligt, att vara paradoxal. Eller motsägelsefull låter kanske lite snällare, för egentligen vågar jag inte kalla någon annan, eller inte ens mig själv, i alla fall inte när jag säger det ”högt” såhär, ett ord med så negativ klang som paradoxal. Men ändå är det det just det ordet jag täker på ibland när jag undrar vad jag håller på med.

Som jag diskuterade med en vän häromveckan (och som jag vetat i åratal), så har mitt jag minst en stor motsättning i mig själv. För det är så att för det första så behöver jag ha social kontakt då och då för att jag ska funka, för att lilla bekräftelsebehövande jag ska behöva känna att jag är värd något. Men å andra sidan så är jag en person som ”klarar mig själv” ganska bra, och som därför är ganska dålig på att stämma träff med och/eller bjuda in vänner och bekanta, eftersom jag trivs ganska bra att vara hemma och inte ha någon annan att behöva ta hänsyn till.

Som ni förstår kan detta leda till ganska jobbiga krockar ibland, då jag inte har ork/vilja att vara social, men egentligen borde ut och vara det för att jag ska må bättre och orka vara social. Bland annat därför så ”tvingar” jag mig ibland iväg till händelser i kyrkan eller annat där det jag kan hitta vänner och annat folk, därför att jag vet att jag behöver den sociala kontakten, även om jag inte trivs lika bra på ställen med många människor som i mindre sammanhang med några få vänner, men det är ett ämne för en annan gång.

Sen på det har jag andra liknande motsägelser (som kanske inte riktigt är så stora så att dom kan kallas paradoxer). Som att jag egentligen gillar ordning runt omkring mig, men samtidigt är den mest oordningsamma människan jag vet. Att jag inte gillar att folk våldgästar mig just eftersom jag har det så oordningsamt men att jag ofta saknar att folk inte ”bjuder in sig” mer osv. Det kanske låter som löjliga små problem men det är fortfarande små motsägelser i mitt sätt att vara, motsägelse på motsägelse.

Sedan har ju motsättningarna också. Som ni som läste min ”30 dagar” (läs: ”ett halvår”, typ) så tror jag väl inte så hemskt mycket på romantiska känslor, men jag drömmer fortfarande om en ”vacker kärlek” ibland och hoppas väl någonstans på att träffa ”den rätta” nån gång och även om jag tycker att det låter som en bra ide att hålla en relation ickefysisk dom första månaderna, så tror jag ju aldrig att jag skulle klara det. Men det är som sagt kanske mer motsättningar mellan hjärta och hjärna, och inga paradoxer, så det kanske inte räknas helt och fullt.

Men, jag märker i alla fall att jag inte kommer på så mycket mer just nu. Så jag får väl ta och tacka för mig då, och kanske glädjas lite, åt att jag inte längre hittar lika många paradoxer i mitt är och vara som förr i tiden. Till exempel på den tiden jag skrev dikten som hittas nedan… så tack och adjö, speciellt tack till er som faktiskt läser dom här lösa tankarna =P

En paradox;
En motsägelse,
säger vissa.
Men det känns för snällt
Mer än anhopning,
av motsägelser,
alla samlade på en plats,
i en enda stor motsägelse,
i en enda stor kropp.
Min.

— Paradox (2009-02-21)

Dag 5: En definition av kärlek

Since love cannot be reduced to feeling or behaviour, it falls under the rubric of personal judgement. This judgement by the individuals concerned may draw upon feelings and behaviors by themselves and/or the potential loved ones, but its essence is a cognitive decision by the individuals that they love another.

— Bernard I. Murstein – A Taxonomy of Love

Sex små saker

1. Jag är sämst på att göra något på lediga dagar.
Idag skulle jag städa och börja plocka iordning mina lådor (ett uppdrag mamma har tjatat på mig över hela sommaren).
Kl 8 ringde klockan, sedan orkade jag inte upp förrän 9:30. Efter det, ja, jag behövde ju äta frukost, lunch och hinna duscha. Så när man mamma kom hem vid 4 på eftermiddagen så började jag städa. Gick på en timma när jag väl började, men orka börja tidigt =P
(Dock är lådorna inte påbörjade än…)

2. Zack Fair har återtagit platsen som en av mina ”fiktiva förebilder” (alltså förebild som inte finns i verkligenheten). Från att ha varit en cool och omtänksam bifigur utan någon vidare story i spelet över alla spel så har han nu fått sitt eget spel där han visar sig vara en lite spontan, rolig, sprallig och väldigt omtänksam kille som bryr sig om de flesta.
Precis som jag vill vara om jag bara hade modet =P

3. Imorgon ska jag till ullared med min moder och systra.
Det ska bli roligt, fast får väl ta med något att roa mig med medan de kollar på kläder.
För förutom kläderna är ullared ganska roligt, och billigt först och främst =P

4. Jag gillar att umgås med människor man inte måste spela perfekt för.
Personer man vet har gjort lite fel här i livet men som ändå fortsätter, folk som också känner till ens egna fel här i livet. Det blir så otvingat och lätt och skönt med dom människorna. Mmm.
(Ta åt dig carro om du läser det här).

5. Jag är lite ambivalent för konceptet med att springa medan det regnar,
eller snarare att det ska regna medan jag springer.
Idag kom det en liten skur sista fem minutrarna och det var väl lite skönt, men det är fortfarande jobbigt med blöta kläder, även om dom bara blir lite blöta.

6. Jag har fortfarande allt för lätt för att ta åt mig.
Jag hatar det, men vad kan jag göra åt det? Vet int.
(Försök inte ens att hitta vad jag tagit åt mig av, ni kommer aldrig hitta det.)