Dag 8: Ett ögonblick

När jag först översatte alla titlar på dagarna till svenska (från dom engelska temana jag från början hittade) tänkte jag lite på varje punkt över vad jag skulle skriva och hur det skulle gå. På punkterna ”Ett ögonblick”, ”Ett annat ögonblick” och lite på ”Ett sista ögonblick” så tänkte jag att det kanske skulle bli svårt att komma på vad jag skulle skriva om.

Först vill jag bara säga att om du har missat förra inlägget (Julspecialen) så kan jag rekommendera att du läser det först. Inte för att det har något med det här inlägget att göra, utan för att det är ganska viktigt.

När jag först översatte alla titlar på dagarna till svenska (från dom engelska temana jag från början hittade) tänkte jag lite på varje punkt över vad jag skulle skriva och hur det skulle gå. På punkterna ”Ett ögonblick”, ”Ett annat ögonblick” och lite på ”Ett sista ögonblick” så tänkte jag att det kanske skulle bli svårt att komma på vad jag skulle skriva om, men efter lite funderingar kom jag fram till att jag i alla fall skulle börja med ett ögonblick från min Taiwanresa. Så detta var jag inställd på ända tills kvällen en söndag för några veckor sen. För då hände en händelse som verkligen kan beskrivas av ordet ”ögonblick”.

Söndagen innan Lucia så hamnade jag på något vis (tack Axel) på en ”lussevaka” hos kollektivet i villan i Ryd. Jag tänkte inte på det under kvällen, men såhär i efterhand så kan jag inse att det ändå påminde om mina tonårshelgkvällar. Det var lite varmt te, lite söta kakor, lite småprat, lite retsamheter vänner emellan och lite löjliga lekar som fick oss att skratta tills vi kiknade. Allt var dessutom hemma hos någon, i en villa, i ett ”riktigt hem” (ursäkta uttrycket alla andra). Jag gick dock hem ganska tidigt eftersom jag kände att jag ville hem och värma mig innan jag behövde gå och lägga mig för att gå upp i tid på måndagen. Så när Axel tackade för sig gjorde jag samma sak, tog på mig jackan, sa hej då, och tog steget ut i kylan.

När jag tog detta steget ut i kylan så var det som att tonårstiden kom tillbaka igen. Det var precis som att det än en gång var mitt i natten en kall vinternatt, och att jag precis skulle gå hem från en lång kväll hos en god vän. Vetskapen om att det fanns en Hon jag gillade, men inte hade vågat berätta det för var självklar och betryggande. Livet var enkelt och bra, och världen det vackraste som fanns. Fast dett enda som egentligen fanns kvar nu var den isklara natten, den snart stickande kylan och den inre värmen av att allt var som det skulle. Det enda som egentligen saknades var den där bästa vännen som skulle gå omvägar med mig halva natten, bara för att vi ville och kunde.

Känslan varade bara en halv minut sådär innan den började avta, kanske för att jag insåg att jag inte längre var kvar i tonåren, livet var inte längre så ”enkelt” som det hade varit, jag hade långt hem och ingen som gick omvägar med mig hem. Men kylan var inte riktigt lika påträngande och kall lika längre ändå, för om det var något som stannade var det den där klara känslan av en iskall vinternatt, och den friden det förde med sig.

Fast jag lyckades återfå en liten del av resten också när jag satte på min Underbara Covers-lista på telefonen och Ryan Adams version av Wonderwall spelades. Wonderwall, låten som jag älskade hela min tonårstid. Låten om att ha en vän man kan prata med allt om, ett bollplank, en wonderwall. Låten om att inte våga säga till Henne vad man känner, för Hon är ju ändå en så god vän, och något sånt vill man ju inte förlora, trots att känslan man hade var obeskrivbar och man antagligen var ensam i världen om att känna just så.

Det var mitt ögonblick den kvällen, ett allt för kort ögonblick om ni frågar mig. Men ändå ett så vackert ögonblick fullt av saknad. Ett jag saknade när jag senare samma kväll satt hemma i lägenheten med tekoppen i hand och drömde mig bort, bort till en tonårstid då allt var ”enkelt”, fast det inte kändes så då, och antagligen inte heller var det.

En kommentar till “Dag 8: Ett ögonblick”

Lämna ett svar