Sånger att förstöra sitt liv med

För några år sedan hade jag en spellista vid namn ”sånger att förstöra mitt liv med”. Den fanns bara i mitt huvud och bestod bara av två låtar, och ingen av låtarna var nog nån låt jag kunde förstöra mitt liv med, inte just då i alla fall, och listans namn var nog mest en referens till Project 86’s Songs to Burn Your Bridges By [en.wikipedia.org] (en skiva jag aldrig lyssnat så mycket på, gillar mest namnet).

Dom två låtarna som fanns i min mentala lista var hursomhelst Evanescence’s My Immortal [youtube.com] och Emery’s As Your Voice Fades. Två låtar, som i alla fall i min personliga tolkning, handlar om personer som ”dött i förtid”. Och där föll det väl lite, för ingen av låtarna påverkade mig ändå eftersom jag inte hade någon relation till scenariot, inte direkt i alla fall, så dom var snarare ”sånger att förstöra mitt liv med (om någon av mina vänner skulle gå och dö)”, lite krasst men så var det i alla fall. Kanske en av anledningarna till varför listan glömdes bort.

Tills häromdagen, då jag tittandes på Chuck hörde en kort bit av en låt jag aldrig hört innan men som ändå fångade mitt intresse. Så jag kollade upp vad låten och artisten hette och det visade sig vara The Antlers med sin låt Kettering [youtube.com], en ganska enkel med skör låt på något vis. Så jag kollade upp skivan låten är från, Hospice [en.wikipedia.org], och förstod att det var något av ett konceptalbum [sv.wikipedia.org] om en vårdare på ett hospice och hans cancerpatient.

Då jag gillar konceptalbum så lyssnade jag igenom albumet häromdagen, och kollade även runt lite på nätet på hur andra tolkade albumets texter och upptäckte två saker, 1) hela albumet är väldigt melankoliskt, både i ton och text och 2) texterna på albumet är alla minst dubbelbottnade (om inte lite mer ibland), och efter en genomlyssning så insåg jag att det räckte där. Även om jag inte känner igen mig i texterna, oavsett tolkning, så blir det bara för mycket ändå, vilket är en skrämmande känsla, att någon kan pricka så rätt utan att relatera till någon slags igenkänning.

Så nu har jag väl hittat mina sånger att förstöra mitt liv med, och jag kommer nog undvika dom i framtiden tror jag. Så från nu framåt blir det nog bara Kettering då och då, för jag vet inte om jag klarar mer faktiskt. Men jag rekommenderar ändå att lyssna igenom albumet en gång, gärna med texterna [antlersmusic.com] bredvid.

Om ”sanning”

Så var det söndag igen, så dags för nästa inlägg. Den här gången blir det något jag mest har funderat på litegrann i helgen så ursäkta dom kanske lite ofärdiga tankarna.

Ni som hänger lite på twitter och/eller har någon koppling till EFK känner kanske till Pastor Jean Kabuidibuidi, som i veckan blev utvisad från Sverige, trots sannolika hot i sitt hemland Kongo. Det har talats om mutor vid flygplatsen, vistelse i privat fängelse och en fritagning från nämnda fängelse (för mer info se Jonas Bergströms blogg och Stefan Swärds blogg).

Jag måste erkänna att jag verkligen kan förstå om kanske tycker att det blir lite mycket och nästan ”överdrivet” med allting, mutor, privata fängelser med kort ”överlevnadstid” och lyckade fritagningar från detta fängelse och funderar på att allt är sant. Jag tror dock på det, eftersom informationen kommer från källor jag funnit och finner trovärdiga, så det är inte det jag funderat över.

Det mina funderingar grundar sig i är vad som kommer att hända om/när (jag hoppas och ber för att det blir ett ”när”) Jean kommer tillbaka till Sverige, i alla fall om han gör det som flykting. För vad kommer då att hända? Antagligen så blir det samma veva igen med prövning och så vidare, men med ”nya” bevis. Men vad för bevis, det kommer som så vanligt i dagens samhälle handla om ord mot ord (allt fysiskt, som att han blivit torterad, kan ju ”bortförklaras” om man bara vill).

Så en viktig fråga är väl helt enkelt följande, hur kommer ”sanningen” i så fall att se ut egentligen? Eller snarare, vem kommer vara sanningen (konstig mening, jag vet, men häng med lite nu). För medan Jean och alla som känner honom vet vad som är sant kommer ju Kongo antagligen förneka allt. Förhoppningsvis så väljer migrationsverket (eller vem det nu är som bestämmer) i så fall Jeans sanning, men man vet ju aldrig säkert, för är det inte lätt att anta att en stat är ”ärligare” än en människa?

Om man ska hårddra det här så är det också så att egentligen är väl grundfunderingen över vad som är sanning idag egentligen. Det är det som är grunden i mina funderingar dom senaste dagarna, eller snarare ”Vem är sanningen”. Den med mest makt? Den som visat talat mest sanning förr? Den som verkar mest säker på sin sak?

Finns det egentligen någon plats för att försöka hitta den ”riktiga” sanningen i vårat samhälle idag, eller är det helt enkelt så att den ”starkaste” vinner? Och om det är så kan vi göra något emot det? För visst borde den riktiga sanningen vara det vi vill hitta och uppnå? Men är det ens möjligt att ta oss dit?

Tillägg Tisdag kväll: Så var det det där med att korrekturläsa i tid och publicera också… men aja, här kommer något som är igenomläst en gång i alla fall. Det bra med att det här blev lite sen är att jag nu kan länka till Carl-Henric Jaktlunds blogg på Dagen, där han funderar lite på samma sak.

Om att få skuldkänslor över att inte vara perfekt

Förra helgen var jag i Stockholm. Därför blev det aldrig något inlägg då (eftersom jag kom på det på söndag kväll när jag satt på bussen hem och kände inte att jag hann slänga ihop något då, det skulle ändå inte blivit bra). Inte för att det inte blir så mycket denna veckan kanske, då det här var det enda någorlunda färdiga inlägget jag hade och tankarna på ämnet är nog inte riktigt färdiga (fast det kanske bara är bra förresten).

Aja, det här inlägget borde väl egentligen ha hetat ”Om att vara så ytlig att man får dåligt samvete över det” kanske, men nu heter det vad det heter, för nuvarande titeln stämmer ganska bra också.

Jag får väl börja med att säga att vet lika väl som alla andra att ”insidan är viktigast” och jag är absolut inte i någon position att säga emot, snarare tvärtom tycker jag det är en mycket viktigt devis, att inse att någons personlighet är det viktigaste till syvende och sist. Men å andra sidan så lever jag inte som jag lär tyvärr. För jag har med åren märkt att jag är ganska ytlig på något vis.

Inte att det stör mig allt för ofta, men jag kan erkänna att jag helt klart sållat ut vissa tjejer från ”flickvänspoolen”, i alla fall till en början, baserat på deras utseende, och detta är definitivt en anledning till dåligt samvete för mig (då jag inte riktigt tror på kärlek vid första ögonkastet). Under dom tidigare tonåren så var det ju också så att jag blev ”kär” i alla dom där snyggaste tjejerna i klassen, precis som alla andra, även om det kanske kan bortförklaras med att ”jag var ung då” (himla bra bortförklaring måste jag säga faktiskt).

Hursomhelst så känns det lite löjligt. Man (läs ”Jag”) vill ju inte känna sig ytlig (eller ännu värre, verka ytlig), speciellt inte om man som jag har något slags mål att försöka uppskatta sina vänner för vilka dom är, och som nästan mest av allt uppskattar dom där möjligheterna att bara vara och/eller prata med sina vänner och bekanta, saker som är helt orelaterat till utseendet.

Samtidigt så vet jag inte om det är så viktigt hur jag känner, bara jag är medveten om hur jag känner, och försöker motverka det så gott det går. Till exempel för för några år sedan så hade jag väl inte riktigt erkänt för mig själv att det är så att jag är lite ytlig, utan det var först när jag läste beskrivningen ”[they have] no prefered type—everyone is ideally worthy of love, but [they] may (somewhat guilty) avoid what is […] ugly” i ett kapitel i Psychology of Love, som jag kanske erkände att jag kände igen mig litegranna, om än lite motvilligt (såklart).

Aja, jag vet väl inte riktigt vart jag vill komma, förutom något slags erkännande av att ”Ja, jag är ytlig. Men jag jobbar på det”. Och sannolikt är jag nog inte heller ensam om att ha dåligt samvete över att att jag känner mig ytlig ibland.

Om att leva i den bästa av möjligheter

Kollade på Mr. Nobody för ett par veckor sen, och nej, ni som vill se filmen behöver inte oroa er för att jag avslöjar handlingen, även om jag i efter nästa kommatecken berättar ”grundkonceptet”, vars grundkoncept (se?) är att man får se lite glimtar ur huvudkaraktärens liv, men inte samma liv utan olika liv beroende på vilka val han har gjort. Det fick mig att tänka lite igen på det här om hur mina val påverkat livet jag lever, vilket jag har skrivit om en gång innan.

Det som dock slog mig den här gången här hur positiv jag ändå är när det gäller mina val jag har gjort, i alla fall dom som mest berör mig själv. För seriöst, på något vis så fick jag efter att ha tittat klart på filmen någon känsla av hur jag ändå lever det bästa livet jag kunde ha, vilket vid närmare eftertanke inte känns så självklart, än mindre sant, för vem vet hur jag hade levt om jag hade skippat kinesiskan och pluggat på Chalmers som planen en gång var. Varför är jag så positiv till var jag är idag egentligen?

Så jag tänkte lite på det, inte så värst mycket eftersom jag var trött och behövde sova (filmen är trots allt på 2½ timme), men ändå litegranna. Alltså så ”bra” är mitt liv inte, jag borde ha mina 60 poäng avancerade kurser nu och börjat mitt exjobb och allt det där, men här sitter singel-jag i en dyr och tom studentlägenhet (känns i alla fall tommare än vanligt då jag inte lagt ut mattan igen efter senaste städningen) och läser lite strökurser. Men även i dom tankarna kryper optimismen in på något vis, bland annat i form av min mors eviga kommentar ”aja, det är mycket man ‘borde’, men det brukar ju gå bra ändå eller hur?” (fritt ut minnet).

Ett vidare exempel är att jag häromvecken tackade jag nej till ett ex-jobb i Jönköping. Jag gick länge och vägde fördelar (färdigt, intressant, bra handledare) mot nackdelarna (företaget kände mig redan, bo hemma, lämna linköping) och det var ganska jobbigt beslut att fatta, och nästan svårare att ringa och ge mitt svar (det blev nej för er som missat det). Men efteråt så kändes det ganska skönt att ha fattat beslutet, och att ha spikat det (genom att ringa). ”Det är alltid skönt när man väl bestämt sig” är väl en gammal men sann klycha. Och det känns ju som det stämmer, när jag väl har valt så har jag valt en möjlighet, då är det ju den som är bäst för det är den jag valt (annars får jag göra den till det helt enkelt).

Så här sitter jag ändå, några veckor senare och tycker att livet är ganska bra, och tanken ligger kvar i huvudet på något vis, att trots att jag kanske inte där jag ”borde”, och saker säkerligen kunde vara ”bättre”, att jag ändå lever i den ”bästa av möjligheter”. Kanske inte den där jag är lyckligast, men ändå den bästa, mycket för att jag vet vem jag är och hur jag kom hit, och något om det vet jag ju inte om dom andra ”möjligheterna”, eller hur?

(Bara en liten ”heads up”, har ett systerinlägg till det här som ligger och väntar på att skrivas, som kanske kommer upp på tisdag eller så, beror lite på hur det går att formulera tankarna och om det blir något vettigt av det.)

”Kanske är man ärligast på kvällen när man är lite trött”

Stötte på ovanstående citat för ett tag sen. Det stämde ganska bra överens med ett oskrivet (men påtänkt) inlägg här, så tänkte att nu när jag vet att det bara inte är som tänker såhär så får jag väl ta och skriva om det då.

Stötte på ovanstående citat för ett tag sen. Det stämde ganska bra överens med ett oskrivet (men påtänkt) inlägg här, så tänkte att nu när jag vet att det bara inte är som tänker såhär så får jag väl ta och skriva om det då. För jag har funderat lite på det där fram och tillbaka, över vem jag är/blir när jag trött (eller vem jag är när jag är pigg om man vill vända lite på det).

För även jag har ändå tidvis tänkt att jag är ärligast och mer ”naturlig” på kvällen. Men samtidigt så vet jag inte om det är den personen jag ”är” ändå. För är inte mina ”gränser” är en del av vem jag är? Eller är mina gränser något dåligt som jag borde bli av med? Alltså, den jag var på kvällen under gymnasiet var nog den mer ”naturliga jag”, då jag hade vissa felriktade gränser, det tror jag faktiskt, men frågan är om jag inte lärt mig att hitta mina äkta gränser med åren.

En sak som får mig att tvivla är till exempel mina kvällstankar, dom där sakerna jag tänker på precis innan jag somnar. Ni ska bara veta hur många brev (och ibland dialoger monologer) jag har dikterat i huvudet precis innan jag somnat (eftersom jag aldrig kan somna innan jag tänkt och formulerat mig klart), avslutat med tanken ”Jo, det ska jag skriva/skicka imorgon”, bara för att nästa dag fundera på ”Hur tänkte jag där egentligen? Så kan jag ju inte göra.”

Visst, delar av dessa ”anti-tankar” är klart dikterade av dom sociala reglerna som man kanske ibland borde strunta i, men på det stora hela tror jag ändå att om jag skulle sagt dom där sakerna eller skickat dom där breven skulle det nog bara bli pannkaka av det mesta. Visst, jag har säkert förlorat chanser i mitt liv för att ”morgontråkiga” jag varit lite väl rationell, men på det stora hela är det ändå chanser som är så små att dom nog inte varit värt det ändå, i alla fall inte för mig.

Jag minns till exempel mina två kärleksförklaringar under högstadiet, jag minns inte hur dom gick till men jag tror knappast att jag skrev dom när jag var pigg och klar i huvudet. Nu kanske det hade kunnat slutat ”bra” i något av fallen, i alla fall temporärt bra, men såhär i efterhand kan man ju undra varför högstadie-jag skickade dom där mailen (jepp, jag var så romantisk på den tiden, nicht!). Jag ”visste” ju lika väl då som nu att det på det stora hela sannolikt inte skulle bli något långvarit.

Aja, för att sluta svamla och återvända till ämnet. Ja, jag må vara mer ärlig på kvällen, men till vilket pris? Mitt omdöme tar helt klart en törn, och är total ärlighet och öppenhet verkligen alltid något att eftersträva? (Där har vi en fråga för en annan söndag kanske). Jag vet inte riktigt, men för närvarande tror jag ändå att jag är mer ”jag”, med dom där ”tråkiga” gränserna, när jag inte är trött. För även om alla murar kanske inte är bra, så är dom för närvarande en del av mig, även om jag ibland kanske skulle vara bättre utan dom (men det är ett senare projekt).

Om varför man köper antologier om ”kärlek”

Som någon kanske noterade så köpte jag en konstig bok nu i höstas, ”The New Psychology of Love”. Eller den är väl kanske inte så konstig i sig egentligen, det är nog snarare jag som tyckte att det kändes lite konstigt att köpa en antologi om psykologi och kärlek.

Hej allihopa. Har varit lite tyst här på sistone, men tänkte göra ett försök att skriva lite här igen. Men då jag tycker mitt liv i allmänhet är ganska tråkigt kommer det bli mer tankar och funderingar. Så så länge jag kan kommer jag försöka skriva ned lite tankar då och då, och publicera ett ”tanke-inlägg” varje söndag kväll. Vi börjar lite lätt med ett lite konstigt men redan färdigskrivet inlägg, så får vi se vart det här tagen vägen senare.

Som någon kanske noterade så köpte jag en konstig bok nu i höstas, ”The New Psychology of Love”. Eller den är väl kanske inte så konstig i sig egentligen, det är nog snarare jag som tyckte att det kändes lite konstigt att köpa en antologi om psykologi och kärlek, speciellt om man inte har den som kurslitteratur (vilken den faktiskt används som märkte jag när jag sökte lite på nätet efter den).

Men å andra sidan är ju det här inte min första bok på ämnet, för citatet i inlägget Dag 5: En definition av kärlek är faktiskt taget direkt från min nya boks förlaga, antologin ”The Psychology of Love” som kom ut 1988, vilken jag köpte begagnad för något år sedan nu.

Men till ”frågan”, varför köpa två stycken akademiska antologier om något så oförklarligt som kärlek då?
Jo, därför att böckerna ganska snyggt tar upp dom flesta vetenskapliga teorierna om kärlek, vare sig det handlar om klassificeringssystem (vilket en systematisk människa som jag gillar) eller bästa sätt att studera och forska om kärlek (okej, just det kapitlet kanske jag inte läst så noga, och kommer nog inte att göra), för ”kärlek” är inte alltid så oförklarligt som man kan tro.

Det blir lite kort och spretigt ibland med 16 olika personer med olika idéer och funderingar i samma bok får jag väl erkänna, men att sitta och läsa om andra personers teorier om detta högst komplicerade ämne finner jag faktiskt väldigt intressant, speciellt när dom ofta är uppbackade i någon slags forskning. För i vissa kapitel känner jag igen mig och inser att jag inte är ensam eller cynisk och bitter medans andra kapitel har fått mig att inse att jag kan vara ganska smalsynt ibland (både på ämnet och kanske rent generellt).

Ett kapitel som är speciellt viktigt i första boken är redigerarens Sternbergs ”Triangulära Kärleksteori” (som jag faktiskt hörde talas om först på Betel, fast lite Mark-ifierad), vilken första gången jag läste om den ”bekräftade” mina tonårsfunderingar över den ”känslosamma/passionerade” delen av kärlek och den mer ”intellektuella/-närhet” delen av kärlek (mina/författarens namn) samtidigt som den introducerade för mig en tredje ”lovande” del (författarens namn, egen översättning), vilken jag kanske inte riktigt hållt med om, men insett att jag inte bara kan förkasta sådär. Alla dess tre delar bör enligt författaren återfinnas i en relation, vilket inte låter helt omöjligt eller hur?

Ett annat intressant kapitel är ett av Alan Lee där han går igenom sina ”Kärlekens Färger”, också en ”tre-delad” teori, fast som handlar mer om den varierande synen på vad kärlek är för olika personer. Med grundsynerna att kärleken är känslosam (Eros), bygger på en djup vänskap (Storge) eller att kärleken är ett spel (Ludos), och sedan en tre-fyra undertyper som ligger mitt emellan ovanstående grundtyper är den här förklaringsmodellen, även om den kan låta självklar och lite löjlig, ganska intressant. Inte minst när man läser beskrivningarna på dessa tre kärlekstyper och deras ”mittimellan”-typer, vilka alla känns trovärdiga och tänkvärda.

Så, man köper antologier om kärlek för att man är intresserad av att se hur andra tycker och för att försöka förstå sig på hur andra tänker, utan att det blir för flummig och allt för mycket ”jag tror att…”, utan istället funderingar som har någon slags grund i verkligheten (även om många studier i böckerna först och främst är gjorda på collegestudenter, men ey, jag klagar inte jag är också fortfarande där).

Dessutom är dom roliga att ha i bokhyllan. Visst, ingen har lagt märke till dom än så länge. Men jag tänker bara om någon ser dom nån gång och kanske blir intresserad, så räcker det och om jag får låna ut nån av böckerna nån gång så blir det en bonus att jag kan få sprida vidare lite av mitt analytiska intresse av kärlek.

Om att vara paradoxal

Det här ska handa om något som i mina ögon är ganska mänskligt, att vara paradoxal. Eller motsägelsefull låter kanske lite snällare, för egentligen vågar jag inte kalla någon annan, eller inte ens mig själv, i alla fall inte när jag säger det ”högt” såhär, ett ord med så negativ klang som paradoxal.

Detta är vad jag kom fram till:
Gud gjorde människan enkel och rak,
men hon hittar på alla möjliga konster.

— Predikaren 7:30 (Bibel 2000)

Jag vet att jag inte utövar så god exegetik när jag tar med bibelversen ovan, speciellt när jag citerar den översättning som bäst passar in i vad jag ska skriva om, men den känns ändå inte helt ointressant för ämnet så ni får stå ut med det.

För det här ska handa om något som i mina ögon är ganska mänskligt, att vara paradoxal. Eller motsägelsefull låter kanske lite snällare, för egentligen vågar jag inte kalla någon annan, eller inte ens mig själv, i alla fall inte när jag säger det ”högt” såhär, ett ord med så negativ klang som paradoxal. Men ändå är det det just det ordet jag täker på ibland när jag undrar vad jag håller på med.

Som jag diskuterade med en vän häromveckan (och som jag vetat i åratal), så har mitt jag minst en stor motsättning i mig själv. För det är så att för det första så behöver jag ha social kontakt då och då för att jag ska funka, för att lilla bekräftelsebehövande jag ska behöva känna att jag är värd något. Men å andra sidan så är jag en person som ”klarar mig själv” ganska bra, och som därför är ganska dålig på att stämma träff med och/eller bjuda in vänner och bekanta, eftersom jag trivs ganska bra att vara hemma och inte ha någon annan att behöva ta hänsyn till.

Som ni förstår kan detta leda till ganska jobbiga krockar ibland, då jag inte har ork/vilja att vara social, men egentligen borde ut och vara det för att jag ska må bättre och orka vara social. Bland annat därför så ”tvingar” jag mig ibland iväg till händelser i kyrkan eller annat där det jag kan hitta vänner och annat folk, därför att jag vet att jag behöver den sociala kontakten, även om jag inte trivs lika bra på ställen med många människor som i mindre sammanhang med några få vänner, men det är ett ämne för en annan gång.

Sen på det har jag andra liknande motsägelser (som kanske inte riktigt är så stora så att dom kan kallas paradoxer). Som att jag egentligen gillar ordning runt omkring mig, men samtidigt är den mest oordningsamma människan jag vet. Att jag inte gillar att folk våldgästar mig just eftersom jag har det så oordningsamt men att jag ofta saknar att folk inte ”bjuder in sig” mer osv. Det kanske låter som löjliga små problem men det är fortfarande små motsägelser i mitt sätt att vara, motsägelse på motsägelse.

Sedan har ju motsättningarna också. Som ni som läste min ”30 dagar” (läs: ”ett halvår”, typ) så tror jag väl inte så hemskt mycket på romantiska känslor, men jag drömmer fortfarande om en ”vacker kärlek” ibland och hoppas väl någonstans på att träffa ”den rätta” nån gång och även om jag tycker att det låter som en bra ide att hålla en relation ickefysisk dom första månaderna, så tror jag ju aldrig att jag skulle klara det. Men det är som sagt kanske mer motsättningar mellan hjärta och hjärna, och inga paradoxer, så det kanske inte räknas helt och fullt.

Men, jag märker i alla fall att jag inte kommer på så mycket mer just nu. Så jag får väl ta och tacka för mig då, och kanske glädjas lite, åt att jag inte längre hittar lika många paradoxer i mitt är och vara som förr i tiden. Till exempel på den tiden jag skrev dikten som hittas nedan… så tack och adjö, speciellt tack till er som faktiskt läser dom här lösa tankarna =P

En paradox;
En motsägelse,
säger vissa.
Men det känns för snällt
Mer än anhopning,
av motsägelser,
alla samlade på en plats,
i en enda stor motsägelse,
i en enda stor kropp.
Min.

— Paradox (2009-02-21)

Det här med att behöva vänta…

Gick och lyssnade på Arcade Fire’s ”We Used To Wait” på vägen hem från skolan häromveckan, en låt som jag för övrigt spelade sönder för något halvår sedan, och när jag gick där slogs av hur delar av texten stämmer in på mitt liv och vad jag saknar ibland. Nu är det väl visserligen så att man alltid ”tolkar in” lite av sig själv i låt-texter, men jag tycker i alla fall det är ganska klart hur låten handlar om hur digitaliseringen har gjort oss stressade och i vissa fall förvirrade över vilka vi är.

Gick och lyssnade på Arcade Fire’s ”We Used To Wait” på vägen hem från skolan häromveckan, en låt som jag för övrigt spelade sönder för något halvår sedan, och när jag gick där slogs av hur delar av texten stämmer in på mitt liv och vad jag saknar ibland. Nu är det väl visserligen så att man alltid ”tolkar in” lite av sig själv i låt-texter, men jag tycker i alla fall det är ganska klart hur låten handlar om hur digitaliseringen har gjort oss stressade och i vissa fall förvirrade över vilka vi är.

För jag känner verkligen att charmen i att behöva vänta har verkligen dött ut, vi vill alla ha det nu, och får vi det inte nu suckar vi lite och/eller blir irriterade. Som till exempel när jag beställde en kylplatta till Webhallen här i Linköping för någon månad sen och jag blev lite irriterad när det tog 1½ vecka för dom att få in den åt mig. Visst, min irritation bygger ju på att det brukar ta max 2-3 dagar, men det är ju fortfarande ett helt löjligt problem, bara för att jag är så van vid vår bekvämlighet.

Samma sak med mail och liknande, eller kanske ”ännu värre”, mobiltelefonerna. Visst är dom bra att ha, men jag saknar faktiskt att behöva bestämma en tid en vecka innan när jag skulle träffa en vän i stan, och sedan ha något att se fram emot, något som ingen av oss inte bara kunde ringa och avboka tre minuter innnan för att någon av oss kanske ”inte orkar”. Att behöva vänta lite på det goda, och ha tid och behov att förbereda sig, eftersom man inte bara kunde strunta i något som varit planerat en vecka.

Det som dock ryckte tag i mig i texten förra veckan var just strofen ”We used to waste hours just walking around”, vilket ju verkligen stämmer in på mina tonårskvällar, vare sig det var nattliga promenader med vänner eller bara funderings-/inspirationspromenader runt sjön helt själv. Jag försökte börja med mer promenader nu i vintras igen faktiskt, men promenaderna med vänner har uteblev tyvärr då jag inte hittade någon att promenera med och även om jag kom igång lite med egna promenader så har dom sakta men väldigt säkert blivit färre och färre på sistone ändå.

Jag har helt enkelt inte ro att vänta på saker längre, inte längre ro att faktiskt gå ut och gå en kort promenad och bara tänka, eller snarare vänta på att tankarna ska komma, för om jag väl ger mig ut så är det med musik i öronen, så att jag slipper tänka själv, och bara behöver tänka på sångtexterna istället (ja, jag inser ironin att skriva det här utifrån en låt-text, men ofta kommer tankarna bara och går, och blir aldrig till något vettigt, som det här), och det känns faktiskt inte riktigt bra.

Fast den viktigaste frågan här är ju: Är detta ett problem egentligen?
Kanske inte för alla, men jag börjar bli lite rädd att jag ändå en dag kommer att inse att jag har tappat mig själv, mina tankar och mina egna åsikter, och som en person som har ansett sig vara ”djup” och ha genomtänkta åsikter, så är det lite skrämmande att tänka sig att kanske en dag inte vara så säker på sig själv längre. Att en dag kanske märka att man plötsligt är vilsen i en ”modern vildmark” utan att veta vem man faktiskt är när distraktionerna försvinner.

So I never wrote a letter,
I never took my true heart, I never wrote it down.
So when the lights cut out,
I was left standing in the wilderness downtown.

Dag 16: Din första kyss

Nä, det här får jag väl säga direkt: det blir inget inlägg om min första kyss. För det var så ointressant så det inte är sant, och dessutom klassas det nog inte som en kyss utan mer som en puss på munnen (men för er som undrar så var det med mitt enda ex hittils och kändes mest konstigt).

Nä, det här får jag väl säga direkt: det blir inget inlägg om min första kyss. För det var så ointressant så det inte är sant, och dessutom klassas det nog inte som en kyss utan mer som en puss på munnen (men för er som undrar så var det med min första och hittils enda flickvän och kändes mest konstigt).

Men vad ska jag skriva om då? För som alla vet kan jag ju inte skriva ett kort inlägg, Gud förjbude. Så varför inte skriva om något relaterat jag tänkt mycket på. Så det här kommer att handla om mina tankar om det ”fysiska” i en kärleksrelation och eftersom jag också har lovat mig själv att vara ärlig när jag skriver dom här inläggen, så tänker jag nu vara det, kanske nästan jobbigt ärlig (fast mest mot mig själv).

För jag har lite svårt för ”Public displays of affection” (härmed kallade PDA’s i enlighet med wikipedias artikel) om jag ska vara ärlig, även i små mängder. Jag vet däremot inte varför. Det vore så lätt att säga att det är ”avundsjuka”, men då tror jag jag skulle ljuga för att komma undan enkelt. Jag tror snarare det är misstänksamhet mot relationer i allmänhet och kanske lite missunsamhet hos mig, hemskt nog, och ska jag nu vara ärlig tycker jag faktiskt att det är lite jobbigt att ha lite svårt för PDA’s.

Det som dock är lite paradoxalt i mina svårigheter för PDA’s är att jag innerst inne är en ganska ”fysisk” person själv. Jag gillar kramar och kramar gärna en person för att visa min uppskattning för personen (om jag känner personen tillräckligt väl så jag vågar det vill säga) och under gymnasietiden när vissa av mina vänner där hemma alla hade ett djur dom ”var” så föreslog till och med en vän att jag borde vara en ”Teddybjörn”, ”eftersom du är så kramgo” (i ett försök att rädda min manlighet fick jag det dock att bli björnunge istället, win).

Min motsägelsefullhet slutar dock inte där utan vänder sig ett varv till fortsätter lite till, då jag, ändå sen jag först hörde om det på bibelskolan, tycker att en icke-fysisk relation vore en intressant och möjligen en bra start på en kärleksrelation. Fast även här vet jag att jag antagligen inte skulle klara av det själv, då jag som sagt är en ganska fysik person. Så det jag har svårt för, är något jag själv antagligen blir skyldig till en dag, trots att jag skulle vilja göra på annat vis, men inte tror att jag skulle klara av det. Ungefär lika invecklat som det låter.

Men för att få ett slut på det här och reda ut lite viktiga saker såhär i slutet, för även om jag har svårt för PDA’s så behöver ingen hålla sig i skinnet i min närvaro för det (inte för att någon försökt än ^^ ), kanske snarare tvärtom så jag vänjer mig nån dag. Ta bara inte illa upp när jag kanske inte ger er min fulla uppmärksamhet eller går och hittar någon annan att prata med när jag tycker det börjar bli för jobbigt, för i dom fallen har jag har inget emot er, utan bara mig själv.

(Jag vet också att många tycker mina ”svårigheter” är ganska löjliga, så förlåt för ett ganska löjligt inlägg, men jag behövde få ut det här på något vis).

Dag 15: Dina drömmar

Oj, hjälp. Det här ämnet hade jag glömt. Det betyder alltså att jag inte har tänkt ut något här i förväg alls (vilket jag har gjort på många andra ämnen, även innan jag börjat skriva eller ens kommit till ämnet rent ordningsmässigt). Det är dessutom ett ganska svårt ämne…

Oj, hjälp. Det här ämnet hade jag glömt. Det betyder alltså att jag inte har tänkt ut något här i förväg alls (vilket jag har gjort på många andra ämnen, även innan jag börjat skriva eller ens kommit till ämnet rent ordningsmässigt). Det är dessutom ett ganska svårt ämne…

Men okej. Jag vet inte om jag har några större drömmar faktiskt. Jag minns dock att jag en gång skrev ”Min dröm är en vacker kärlek” på knackig kinesiska på en whiteboard en gång, och det kan väl stämma, även om jag där satsade mer på att få till något poetiskt än att faktiskt skriva något om mina drömmar.

Men några mindre drömmar jag har nog allt. Jag drömmer faktiskt om en vacker kärlek, men säg den som inte gör det på något vis, antingen en kärlek till/från en annan människa, eller en djupare kärlek till Gud. Just nu drömmer jag nog själv mest om en flickvän eller något sånt, men det där svänger ju lite fram och tillbaka.

Sedan drömmer jag om framtiden, om vart jag vill och tror att jag kommer att hamna. Jag drömmer om att jag en dag kanske hamna i Kina och göra något vettigt där. Fast samtidigt drömmer jag om att en dag hitta ett ”riktigt hem” här i Sverige, en plats där jag kan leva och vara till nytta för mina medmänniskor, och förhoppningvis ha något utvecklande att göra på dagarna.

Jag dagdrömmer också ganska mycket, och har alltid gjort. Nuförtiden dagdrömmer jag dock mest om framtida situationer och vad som kan hända där, tänker på vem som kommer att säga vad och hur jag reagerar på det. Fast oftast så dagdrömmer jag om dom dåligaste utfallen i varje situation, så jag försöker sluta att dagdrömma om sånt jag en dag kanske hamnar i, eftersom det bara gör mig nervös.

Så såhär efteråt kanske jag tar tillbaka mitt uttalande om att jag inte har några stora drömmar. Dom är bara inte så konkreta, utan mer ställen jag vill hamna en dag, och vem jag kommer hamna där med. Eller dagdrömmar om vad det värsta som kan hända i framtiden är. Så jag antar att jag drömmer önskedrömmar och mardrömmar om framtiden helt enkelt.