Saker som kommer att bli min död

Antingen fysiskt eller socialt.

  1. Mitt sätt att hantera “bakslag”. Dvs att gå på och inte låtsas som något och vara allmänt konstigt tills jag kommit över det.
  2. Min “oförklarliga” avsmak över nykära. Visst det blir bättre och bättre, men jag har fortfarande svårt för det.
  3. Deppmusik. Då menar jag inte Sentenced utan mer typ “My Immortal”. (Åter)Upptäckte till exempel “As Your Voice Fades” i helgen, bra men samtidigt “intebra” låt.

Kanske förlänger denna listan nån gång i framtiden också, men räkna inte med det =P

Jag hoppas inte att detta inlägg kommer bli sant, för med min tolkning av As Your.. betyder det att jag skulle hitta det mod jag är glad att jag saknar.

Bönedygn

Var lite småtaggad på att hitta på något ikväll. Dock orkade jag inte styra upp något.
1740 kom dock ett SMS som meddelade att 1800 så var det upptakt till bönedygnet i kyrkan. Kände då mest ”*suck*, stress” eftersom jag då stod med mina matkassar och låste cykeln utanför mitt hyreshus. Men gick in och packade upp lite snabbt och gav mig ut igen och cyklade till kyrkan.

Blev lite småförvånad när jag kom till kyrkan då det visade sig att jag var den yngsta där. Och en av två som var närmare 20 än 30, inte för att det var många där nära 30 heller för den delen, mest 40+.
Och det var helt underbart. Mer än en och en halv timme med härlig bön och lovsång, helt underbart. Detta är vad vi behöver mer av kyrkan, tid för bön och för varandra, och inga tidsgränser (upptakten skulle egentligen vara på en timma, men drog över litegranna 😉 ).
Tack Gud för att du lyssnar på bön och för att vi får vara en familj där vi är, trots ålderskillnader och varierande personligheter.
Och just det, Halleluja!

The Good the Bad and the Ugly

The Good:
Var hos Christoffer idag och åt middag med lite folk från förra året och några lärare från förra året (varav en som vi också har i år). Eller åt och åt, mesta tiden gick nog åt till att laga. Han hade några recept som ingen följde (bland annat för att han inte hade vissa ingredienser) så jag tvivlade ganska mycket efter första halvtimmen men det gick faktiskt, och gott blev det också. Själva ätandet var också trevligt och socialt, trots att det var två språk som talades (vi var 5 svenskar som kunde kinesiska på skiftande nivå och 4 kineser som kunde svenska på skiftande nivå). Mkt trevligt var det.

The Bad:
Kom hem till ett ”husmöte” där ämnet var… MIG! Om hur jag inte passade in i dom andras kollektiv och om hur jag borde flytta (och inte till ett annat kollektiv för jag passar inte i kollektiv). Fast med lite vackrare ord och lite ”alltså det är inte fel på dig” insprängt här och var (nähä? vart ligger felet då?).
Aja, hade nästan väntat mig det, har inte riktigt trivts detta året heller. Så nu har jag två veckor att bestämma mig hur jag ska göra med det här rummet (ska jag säga upp det nu och hoppas jag hittar nåt till hösten eller ha kvar detta tills jag hittar något nytt?).
Och för er som oroar er, nej, jag tog inte vidare illa upp. Jag vet att jag inte passar in bland andra ”normala” studenter, men det är för att jag är jag (exklusivt social och inte festvänlig). Däremot är det ju alltid svårt när tre personer är emot en och ens person (som dom faktiskt är, vad dom än säger), men den jobbiga känslan försvinner nog tills imorgon. Roligt att bo med dessa tre personer i två veckor till f.ö.
(Om det är något som läser detta som har förslag över annat boende så tas detta förslag emot med glädje).

The Ugly:
Ehm… har nog inget här faktiskt… tog mest med den här delen för att få en snygg titel på inlägget =D

Så ta hand om er (och sköt er så att inte era kollektivkamrater slänger ut er med huvudet före 😉 )

Andy Hunter° – Fade

Here’s a row so those searching for the lyrics do find their way here.

When you walk out of my light,
the colour fades, the colour fades.
When you loose your way and walk alone,
the colour fades and runs like tears down my face.

I can give you life, I can give you hope,
I can give your heart the love it’s looking for.
I give you feeling, I can bring you joy,
I can make you who you are,
who you are.

When you walk rugged road,
your heart is heavy, darker than the evening sky.
When the path is sinking sand,
I am reaching out to pull you up to higher land.

I can give you life, I can give you hope,
I can give your heart the love it’s looking for.
I give you feeling, I can bring you joy,
I can make you who you are,
who you are.

Oh, the colour fades, the colour fades.

And you walk out of my life,
(Oh, the colour fades, the colour fades)
When you choose to walk alone,
(Oh, the colour fades, the colour fades)’

I can give you life, I can give you hope,
I can give your heart the love it’s looking for.
I give you feeling, I can bring you joy,
I can make you who you are,
who you are.

I can give you life, I can give you hope,
I can give your heart the love it’s looking for.
I give you feeling, I can bring you joy,
I can make you who you are,
who you are.

Vet att ingen jag känner orkar läsa låttexter,
Men vi säger att den här är här för min egen skull… Okej?
Bra.

Tack Herre… tack…

Söndagar.

Jag hatar söndagar… varför finns dom?
(innan någon tar upp moseböckerna och evangelierna så är det inte sabbaten jag är emot, mer dagen söndag)

Okej, gudstjänsten är väl okej (mer än okej får jag väl säga) men när väl den är slut (eller efter fikat eftersom man oftast stannar på det) så går det bara utför. Först en eftermiddag att fördriva.
Om man inte har något är den hur tråkig som helst eftersom man på något magiskt sätt blir hur pigg och hur på som helst….
Om man har något så ska det sannolikt vara klar på måndag och man får snart panik över att man inte orkar (för ork har man inte när man har något att göra)…

Sen kommer kvällen då man antingen inser att man inte gjort något eller att man inte gjort det man borde gjort (eller både och) och då får man panik och blir, som Winnebäck så vackert uttrycker det, ”Söndagkvällsförvriden”*

Därifrån går det ännu mer utåt tills man vid klockan 9 ungefär bara vill gå och sätta sig i en djup mörk grop och inte göra något. Om jag och andra har tur så pratar jag inte med någon vid denna tiden, för om jag gör det så blir det synd den (eller dom) eftersom en lång och mysko diskussion ligger framför dom. Sedan väntar man till klockan 11 då det allt för ofta är sängen som gäller… om man inte har fastnat i någon diskussion det vill säga.

Om man har tur somnar man sedan direkt. Om man har otur så ligger man vaken och grubblar på livet och allting och hur dåligt man har planerat helgen och på allt man inte hann med.

När man väl somnat blir det dock bättre. För sen kommer den underbara måndagen men skola igen, äntligen någon fason och ordning och något man vet man måste göra…

Så alla måndagshatare? Jag förklarar nu krig mot er!

* ”Jag är en av alla dom som kan ge upp, när jag är söndagkvällsförvriden.
Vad gör man då?”

Ps. Detta händer inte allt för ofta längre, hände mest på gymnasiet, men fick ett återfall nu i helgen. Så ni behöver inte oroa er om att det kommer hända inom en allt för snar framtid igen antagligen…

Mormors begravning

Idag var mormors begravning.
Något så oerhört vacker var den.
Så nu är min mormor begraven.
Nu har jag inte någon farförälder eller morförälder kvar.
På sitt sätt skönt, man slipper mista fler nu.
I vilket fall är nu mormor/farmor(för mina kusiner) borta.
Och hon saknas av både släkt, vänner och ett helt samhälle (Broaryd).

Vila i frid mormor.
Hälsa morfar när du träffar honom.

Minnestund

Sådär. Nu var jag hemma från minnesstunden i värnamo (där mormor låg på sjukhus när hon dog).
Var faktiskt inte lättare än med morfar förra året. Men tror det beror på att jag sörjde mormor lite redan när han dog. För som mammas bror sa: ”Det är så svårt att tänka sig dom skilda. När jag var liten fick jag inte ihop det där att dom en gång varit skilda människor utan varandra.”
Och visst stämmer det. Fick även idag reda på hur svårt ekonomiskt mormor och morfar hade haft det i unga år och hur mormor med sin affär då och då ”finansierat” morfars val att bli pastor (vilket gav lägre lön än hans gamla jobb).

I vilket fall var det fint. Mormor såg på ett sätt sig mer lik sig själv än vad morfar gjorde. Men mormor hade varit ute i solen lite mer så det var nog därför, för den färgen hon hade fått. Men fortfarande var det inte hon. Som min kusin sa förra året. ”Man får inte glömma bort, det är bara ett tomt skal nu”.

Därefter var det lunch på sjukhuset innan vi åkte till mormors och morfars hus… eller… ja, deras före detta hus… och nånstans där insåg man att båda nu var döda och att släktens samlingsplats nu inte fanns längre… och vilket jobb det blir att städa upp. Alla morfars böcker och mormors porslin från affären… hon han iallafall sälja bort det mesta… hon försökte till och med sälja porslin till en läkare medan han gav henne syrgas genom syrgasmask häromveckan, det var mormor det =) Affärskvinna in i det sista…

Men framför allt var hon vår mormor. Vår älskade mormor… när det var liten berodde det väl lite på godisaffären men också på grund av hennes kärlek och att jag var hennes ”favorit”. Det var inte förrän jag blev lite äldre jag förstod att alla var hennes favoriter, men fortfarande så visste man att hon sa det inte för elakhet eller något sånt. Alla var hennes favoriter, alla hennes barnbarn, och hon var vår favoritmormor =)

Det är dock lite synd att hon inte fick se sitt barnbarnbarn. Få se en glimt av det liv som mamma och pappa ska bli farmor och farfar för… nästa generation i en redan underbar släkt, som jag älskar över allt annat (faktiskt). Och visst ville hon leva längre mormor, bland annat för barnbarnbarnet antar jag. Men också för att hon älskade livet… hon hade visst själv sagt det på sjukhuset… ”Jag vill inte dö. Jag älskar ju livet.”…
Men Guds vägar går inte alltid som vi vill. Och nu behöver hon inte sakna morfar längre i alla fall…

Vila i frid mormor

Who’s gonna call on Sunday morning?
Who’s gonna drive you home?
I just want one more chance
To put my arms in fragile hands

Anberlin – Paperthin Hymn
(Skriven av sångaren till sin farmor/mormor när hon dog)

Ida, Maja, Evan och Mormor

(Den som snyggt får ihop rubriken på något sätt får en kaka av mig)

Sådär. Hemma från en trevlig eftermiddag. Lite av en dubbeldate, förutom en andra kille… och någon slags kärlek alls (en har pojkvän och den andra har rent ut sagt ”du är inte min typ” så… 😛 ). Okej då, det var egentligen inte en dubbeldate alls. Men vallifall…
Träffade IdaG och Maja i stan och åt glas på piren och pratade, mkt trevligt. Såg för övrigt KarlF och EmmaL där… kändes mysko att se dom två tillsammans, men tillbaka till mig och min dag =).
Därefter en liten promenad som slutade i besvikelse för mig (museet var stängt, så inget rosenthe idag heller…).
Därefter gick vi till filmstaden (som både jag och Ida hade missat att den var färdig, Ida har väl dock en förklaring…) där vi spontanbestämde oss för att kolla på ”Evan den Allsmäktige”, kortfattat var den sebar, men frågan var om den var värd 85kr… (kanske med sällskapet 😉 ).
Därefter var det den vanliga väntan på stationen (som faktiskt är ganska mysig) innan tåget hem gick och jag såg en JoelWannabe… blonda dreads (med spretigt hår utanför dreadsen), lite av samma kroppspråk och samma klädstil.
En lyckad dag helt enkelt.

Eller. Nästan lyckad dag.
Mamma ringde vid 3tiden och berättade något som jag mest gick och väntade på (inte aktivt).
Mormor har dött.
Har dock inte haft tid att tänka på det idag… och det kvittar nog.
Det är inte förrän imorgon då vi ska samlas på sjukhuset som jag kommer koppla ändå.
Koppla att min älskade godisaffärsägande bullbakande omtänksammaste mormor är död…
Nästan ett år (saknas 3-4 dagar) efter morfars död…
Det gick allafall ”fort”, hon blev inte ”sjukhusdålig” förrän förra veckan och sen dess har det gått upp och ner.
Men nu vet ni iaf varför jag kanske kan bli lite disträ dom nästa dagarna (om nu någon skulle se mig).

God bless you all.
Sussa sött!

Love and Hate

Först om kärlek.
Tror ingen vet det men jag är en såndär person som blir glad av att se filmer där två personer som verkligen förtjänar varandra får varandra.
Får ofta ett ostoppbart hånflin som brukar hålla i sig några sekunder. Men då måste dom verkligen förtjäna varandra och det får inte vara nån löjlig och dålig romantisk komedi.
Om det finns fler som jag som läser detta har jag ett råd, spela att bra data-/tv-spel. Helst rollspel som Final Fantasy.
Att två personer får varandra efter en eller två timmar är en sak, men att se två personer som man introducerats för i 30 timmar (kollade på spelets inbyggda timer =) hitta varandra, då får iaf jag ett hånflin i fem minuter (ungefär så länge scenen höll på).
Spel är ett underskattat nöje, i alla fall på så sätt att det är ”sämre” och mindre kvalititet än en film eller bok som vissa verkar tro.
Speciellt när det gäller utveckling av och skapande av levande karaktärer, även om dom ibland kan bli lite klichéartade (*host*squall*host*).
Om någon ABSOLUT måste se sekvensen och inte tänker spela Final Fantasy X så finns den här

Till den lite tråkigare delen då.
Min mamma har lärt mig att akta sig för att säga att man hatar något eller någon. ”Det är ett starkt ord” har hon sagt.
Men jag kan helt klart säga att jag hatar min psoriasis.
Den är nog något av det värsta som hänt mig…
När den blommade ut och jag var hos doktorn fick jag lite information om Psoriasisförbundet och Ung med psoriasis.
Läste lite om dom och såg att Ung med psoriasis hade läger, bland annat för att höja självförtroendet hos unga med psoriasis.
”Vad bra för dom med allvarlig psoriasis” tänkte jag, för någonstans trodde jag väl att med behandling skulle jag inte märka av min egen psoriasis så fasligt mycket.
Men tji fick jag. Senast för nån vecka sen då den letade sig in på insidan av händerna och där orsakar smärta, mest p.g.a. sprickorna som bildas på dom torra partierna.
Sakta börjar jag förstå varför Ung med psoriasis har aktiviteter för att bättra på självförtroendet, för mitt eget sjävförtroende, i alla fall när det gäller mitt utseende börjar svikta… rejält… *suck*.
Har gått och lyssnat på Kent’s Indianer idag, medan vilken antagligen inte handlar om psoriasis har vissa igenkänningsmoment… måste sluta lyssna på den dock innan jag blir helt nere.

Jag vill inte att du ska se
alla märken på min hud
Jag vill inte ens att du ska le
när jag säger att jag är ful…

Fast igenkänning kan ju göra det lite bättre… eller hur?