Dag 29: Din strävan

Alltså, jag behandlade ju lite det här redan i första inlägget (se näst sista stycket). Men okej, jag tar det med en lite annan vinkel den här gången då, lite mer konkret.

Alltså, jag behandlade ju lite det här redan i första inlägget (se näst sista stycket). Men okej, jag tar det med en lite annan vinkel den här gången då, lite mer konkret.

Min första, och största strävan just nu, är att bli klar med min Civilingenjörsexamen och ”komma ut i livet”. Inte för att livet är dåligt eller sämre just nu, men att bli klar är ändå ett helt klart mål, ett jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan är det slutet på sex års (ganska) hårda studier, å andra så känns det som att en liten trygghet kommer att försvinna när man helt plötsligt inte vet riktigt vad man kommer att göra dom närmaste åren, eller vad som kan hända. I skolan har man alltid själv det slutliga valet vad man vill göra (vad man vill läsa och hur) men när jag börjar jobba är det någon annan som kommer bestämma det (och sparka mig om jag inte sköter det).

Om jag ska se lite längre fram så har jag några fler mål jag strävar emot. Ett är att jag så snart jag kan efter examen, helst direkt efter men sannolikt några år efter, hitta ett stabilt och tryggt sätt att leva, bland annat rent ekonomiskt, så jag kan börja fokusera på annat, som att hjälpa till i en kyrka eller något liknande, antingen med något konkret uppdrag eller i någon ledarroll i något barn/ungdomsarbete. Att hitta ett sätt att leva ett schysst liv helt enkelt där jag har tid till annat, först och främst för vänner och kyrkan (då jag känner att den har kommit lite i skymundan senaste åren).

Sen kan vi fortsätta det här och gå ännu ett steg, och det är nog att en dag kunna arbeta, antingen som betald arbetskraft eller som volontär i en kyrka eller annat vettigt ställe där man gör något för andra, i alla fall deltid. Jag har tänkt litegranna på pastorsstudier och/eller lite djupare teologistudier till exempel, så om jag om några år hittar den där inre stabiliteten jag saknar, och känner att det är den vägen jag borde gå, så kanske jag hamnar på THS eller nånstans liknande (ÖMS?), men det får vi se när jag är ”där”.

Sen skulle det ju vara trevligt att hitta någon nån dag också. Men det känns inte riktigt som en ”strävan”, utan mer något jag hoppas på. Det är också lite svårt att tidsbestämma kanske, eftersom det känns som att det händer när/om det händer. Och med lite tur så kanske vi (vilka ”vi” nu är) kan få några barn en dag med, några egna små barn att ta hand om. För även om tanken mest skrämmer mig just nu vet jag att den en dag kommer vara en helt underbart härlig och trevlig tanke (i alla fall i efterhand).

Så för att som alltid sammanfatta vad jag sagt (varför jag nu alltid måste göra det…): Först att bli klar med min Civilingenjörsexamen och därefter hitta en stabilitet i livet så att jag kan börja göra saker för andra med mina pengar och min tid. Därefter efter en tio år eller mer kanske försöka hitta ännu mer tid och engagemang för mina medmänniskor, antagligen i en kyrka. Sen om jag hittar en fru nångång också (kanske däremellan) och får ett barn eller två kommer jag väl inte heller att klaga (får vi hoppas).

Så då var Dag 29 klar alltså? Sedär, dom här 30 dagarna kanske bara tar ett halvår eller så.

Disclaimer: Jag orkar inte korrekturläsa, och känner för att posta det här nu. Ursäkta stavfel/konstigheter och säg gärna till om ni hittar något så jag kan rätta tilll det.

Dag 28: Något du saknar

Alltså jag har tänkt lite på det här senaste dagarna (dock med eftertryck på lite) och jag tror inte jag saknar så mycket faktiskt. Jag har ju mina drömmar såklart, men dom har jag ju redan skrivit om. Min inställning till ånger har ju också lett till att jag försöker att inte sakna sådana saker jag på ett eller annat sätt förlorat, i alla fall inte allt för mycket. Jag vet också att jag borde skriva ”Taiwan” här, men det vore en vit lögn på något vis.

Alltså jag har tänkt lite på det här senaste dagarna (dock med eftertryck på lite) och jag tror inte jag saknar så mycket faktiskt. Jag har ju mina drömmar såklart, men dom har jag ju redan skrivit om. Min inställning till ånger har ju också lett till att jag försöker att inte sakna sådana saker jag på ett eller annat sätt förlorat, i alla fall inte allt för mycket. Jag vet också att jag borde skriva ”Taiwan” här, men det vore en vit lögn på något vis.

Men, tack och lov så handlar det här ju bara om något du saknar så för en gång skull tänker jag vara lite lättsammare och kanske kortare än vanligt (för er som nu tänker att jag är ”tråkig” har jag bara en sak att säga). Så ämnet på det här inlägger kommer nu bli ”Maten på Taiwan”.

Ganska tidigt märkte man att folk på Taiwan pratade ganska mycket mat. Speciellt när man pratade om resor och dylikt, som till exempel när man skulle åka nånstans, så fick man alltid reda på vart och vad man skulle äta, ofta före man fick reda på vilka sevärdheter som fanns som man borde titta på. Såhär i efterhand så ångrar jag också att jag inte lyssnade mer på dom, för det är först nu jag inser vilken matskatt som fanns på Taiwan. Det var också så att nästan alla restauranger var ”kända” för något om man kände någon som hade varit på dom innan, även om ”känd” är ett väldigt relativt uttryck i Taiwan.

Men det jag egentligen saknar är dock inte dom speciella restaurangerna och maträtterna utan dom lite vanligare. Ofta för att dom hade vettiga priser men fortfarande var väldigt goda, som till exempel så kostade en helt okej lunch på skolan kanske en 20 kronor (25 om man ville ha iste till, från iste-affären (man fick bara inte glömma att be om ”halvt-socker” eller mindre, annars fick man en smärre sockerchock)). Nudelrestaurangerna som fanns i dom flesta kvarteren i städerna kostade ungefär detsamma också dom också, om dom inte var billigare, vilket var en enorm tillgång. Sen fanns ju också Sushi-Express, en sushi-restaurang-kedja där en två-tre bitar sushi kostade en sex-sju kronor, vilket gjorde att McDonalds inte fick många besök av mig i alla fall.

Fast det fanns ju dyrare och godare restauranger också. Som mackrestaurangen jag nämnt några gånger nu, där man fick en rejäl grillad-mack-lunch för en 50 kronor, helt ok om ni frågar mig. Någon gång var jag och Rocky också på den ”finare” japanska restaurangen utanför skolan, där vi fick betala ~60 kronor för en japansk lunchlåda (vilket på Taiwan i motsats till Japan är lite exklusivt antar jag). Eller om man var sötsugen så fanns ju alltid Starbucks med sina vanilj-latte:ar och amerikanska kakor. Eller Coldstone med sin sjuuukt goda glass, som visserligen kostade som en dyrare lunch, dvs ~40 kronor, men som absolut var värt det.

Fast om jag ska specificera mig ytterligare lite till så finns det en restaurang jag har saknat väldigt mycket, eller en typ av restaurang; Teppanyaki. Så sjukt gott och väldigt trevligt på något vis. Speciellt när man var där med några vänner och man beställde lite olika saker och satt och pratade och åt lite från varandra. Särskilt saknar jag 大埔鐵板燒 (Tai Po Teppanyaki), en teppanyakirestaurang i närheten av skolan, som var godast av alla (fanns en tre-fyra stycken i samma kvarter, men den här var absolut godast). Jag har faktiskt fortfarande kvar visitkortet (så jag kom ihåg namnet =P). Så: Jag saknar 大埔鐵板燒, that’s it.

Dag 27: Din favoritplats

Ja, äntligen. Det här är så enkelt så.

Hönö

Bild på Hönö
Inåtö från Jungfruviken på Hönö (2007)

Jag är så tacksam för att ha haft Hönö under min uppväxt, speciellt mina tonårsår tror jag. För Hönö har varit den plats jag har hittat mest frid på, på så många sätt.

Ända sen jag var liten har jag gillat Honö och Hönöveckan. Eller jag har för mig att jag gillade Hönöveckan i alla fall, att leka med kusinerna i vid sommarstugan i en vecka och få gå på barnmöten varje eftermiddag låter ju inte helt fel. Vare sig det var Hönövecka eller ej så brukade vi på morgonen cykla fram och tillbaka på grusvägen utanför eller så cyklade vi till Lapposand (eller senare till Hästen) för att bada. Sen om det var Hönöveckan så bar det hemåt för middag innan det var dags att gå till tältet för att lyssna på Åke när han berättade sina historier om Munken och Kulan.

Mamma, Pappa och en badstrand.
Mamma och Pappa vid Hästen (2007)

Senare år så växte jag och kusinerna ifrån varandra (och tyvärr har vi inte hämtat oss sen dess), men Hönö var ändå något härligt, för det var lugnt och skönt och oftast var mina föräldrar och/eller mina syskon där med mig, och det är nog på Hönö jag har växt upp med mina syskon, där jag känt att jag växt i deras ögon till att bli en vuxen människa jag med. Jag minns fortfarande mina stunder med syskon och svägrami på verandan, stunder när man fick vara sig själv och vara uppskattad för just det.

Jag måste också säga att tonårsmötena har betytt mycket för min ”känslo-kristenhet”. Visst, ”känslokristenhet” låter kanske inte så värst bra, men det har ändå gett mig en bra grund. En grund i att ibland behöver man inte veta (något som ändå är viktigt för mig allt som oftast), men då kan man få känna och lyssna istället och kanske sjunga en lovsång bara för att. Åkes, Peters, Patrics med fleras undervisning har jag inte heller något att klaga på (även om jag inte minns något specifikt, förutom Patrics vittnesbörd från hans upplevelser under tsunamin i Sydostasien då).

Bild på havet vid Hönö
Hav och färjor (2007)

Men det är ändå vissa av dom senaste åren som har varit bäst, såhär när jag tänker på det i efterhand. Att få ha en sommarstuga på ett sådan vacker ö, och möjlighet att på kvällarna bara få sitta där på verandan och läsa en bra bok i det sista ljuset på dagen. Eller efter att solen gått ner få sitta på samma veranda och dricka te bland värmeljus och bara njuta av sommaren var helt underbart. Jag förskönar säkert mina minnen, men so be it. Hellre det än tvärtom.

Bild på havet vid Jungfruviken
Havet vid Jungfrufiken (igen...) (2009)

Så ja, Hönö är min favoritplats. Hönö med sin härliga fallfärdiga (i alla fall förr i tiden) veranda och sina vackra klippor. Åh, jag kommer att sakna det när det försvinner (vilket det nog kommer att göra snart nog).

PS. Ledsen att jag inte har några bilder på huset… men dom flesta bilder jag har är från en och samma plats (fast två olika år) konstigt nog.

Dag 26: Dina rädslor

Okej, ska vi börja räkna upp dom då?

Cellskräck – Fast den börjar bli bättre, till exempel insåg jag för några år sedan nu att jag har blivit av med min barndoms hiss-skräck genom att inte åka hiss på några år. Första gången jag har hört om att göra sig fri från en fobi genom att undvika den.
Ormar – Usch, gillar inte vilda djur som bits som försvar. Därför går det också helt förbi mig varför en normalt funtad människa skulle ha ett sådant djur som husdjur (no offence meant).
Höjder – Eller snarare marken, för att citera Terry Pratchett: ”‘I’m afraid of grounds.’ ‘You mean heights,’ said Conina. ‘And stop being silly.’ ‘I know what I mean! It’s the grounds that kill you!'”
Att glömma saker – Som att glömma något viktigt bussen eller tåget när jag var i Taiwan, usch, hemska tanke. En annan effekt är att det alltid känns som att jag glömt att ta med något varje gång jag ska åka hem (vilket ju oavsett aldrig skulle vara ett problem eftersom jag bara ska hem).

Och så vidare och så vidare. Fast jag tänker sluta där för att beskriva min största rädsla.

Ensamhet.

Vilket ju i och för sig också är en av mina stora paradoxer. För samtidigt som jag gillar och verkligen behöver min ensamhet, det vill säga möjligheten att ibland bara få dra mig undan och vara med mig själv utan att ha någon annans krav på mig själv, för att fungera, så är jag rädd för att en dag bli helt ensam, och vad som skulle hända då.

För det är inte bara själva ensamheten i sig jag är rädd för, utan också för mig själv i ensamheten, för vad jag skulle göra om jag en dag skulle komma i den situationen att jag skulle vara helt ensam och utelämnad. För jag vet verkligen inte. Jag skulle nog inte bara ta mig upp direkt igen, utan jag skulle nog snarare gräva ned mig ganska mycket i det, kanske tills det vore för sent att ta sig upp igen, och den möjligheten skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag är rädd för något som kan vara så vackert som ensamhet.

Det skrämmer mig att jag skrämmer mig själv också, att jag inte riktigt vågar lita på mig själv vad som kommer att hända om jag en dag blir ensam, (fast å andra sidan kanske jag inte är ensam om det). Jag vet att anledningen till varför jag klarat mig igenom mina ensamma och jobbiga perioder i livet hittils är feghet, envishet och vänner och familj. Men feghet är ju per definition inget pålitligt och vad händer den ensamma dagen då envisheten ger upp och jag befinner mig långt ifrån vänner och familj? Aja, förhoppningvis behöver jag aldrig tänka djupare på det.

Så, för att vara lite ärligare än vad jag borde vara: Mina största rädslor är rädslan för ensamheten och hur jag skulle bete mig om jag en dag skulle bli helt ensam.