Dag 28: Något du saknar

Alltså jag har tänkt lite på det här senaste dagarna (dock med eftertryck på lite) och jag tror inte jag saknar så mycket faktiskt. Jag har ju mina drömmar såklart, men dom har jag ju redan skrivit om. Min inställning till ånger har ju också lett till att jag försöker att inte sakna sådana saker jag på ett eller annat sätt förlorat, i alla fall inte allt för mycket. Jag vet också att jag borde skriva ”Taiwan” här, men det vore en vit lögn på något vis.

Alltså jag har tänkt lite på det här senaste dagarna (dock med eftertryck på lite) och jag tror inte jag saknar så mycket faktiskt. Jag har ju mina drömmar såklart, men dom har jag ju redan skrivit om. Min inställning till ånger har ju också lett till att jag försöker att inte sakna sådana saker jag på ett eller annat sätt förlorat, i alla fall inte allt för mycket. Jag vet också att jag borde skriva ”Taiwan” här, men det vore en vit lögn på något vis.

Men, tack och lov så handlar det här ju bara om något du saknar så för en gång skull tänker jag vara lite lättsammare och kanske kortare än vanligt (för er som nu tänker att jag är ”tråkig” har jag bara en sak att säga). Så ämnet på det här inlägger kommer nu bli ”Maten på Taiwan”.

Ganska tidigt märkte man att folk på Taiwan pratade ganska mycket mat. Speciellt när man pratade om resor och dylikt, som till exempel när man skulle åka nånstans, så fick man alltid reda på vart och vad man skulle äta, ofta före man fick reda på vilka sevärdheter som fanns som man borde titta på. Såhär i efterhand så ångrar jag också att jag inte lyssnade mer på dom, för det är först nu jag inser vilken matskatt som fanns på Taiwan. Det var också så att nästan alla restauranger var ”kända” för något om man kände någon som hade varit på dom innan, även om ”känd” är ett väldigt relativt uttryck i Taiwan.

Men det jag egentligen saknar är dock inte dom speciella restaurangerna och maträtterna utan dom lite vanligare. Ofta för att dom hade vettiga priser men fortfarande var väldigt goda, som till exempel så kostade en helt okej lunch på skolan kanske en 20 kronor (25 om man ville ha iste till, från iste-affären (man fick bara inte glömma att be om ”halvt-socker” eller mindre, annars fick man en smärre sockerchock)). Nudelrestaurangerna som fanns i dom flesta kvarteren i städerna kostade ungefär detsamma också dom också, om dom inte var billigare, vilket var en enorm tillgång. Sen fanns ju också Sushi-Express, en sushi-restaurang-kedja där en två-tre bitar sushi kostade en sex-sju kronor, vilket gjorde att McDonalds inte fick många besök av mig i alla fall.

Fast det fanns ju dyrare och godare restauranger också. Som mackrestaurangen jag nämnt några gånger nu, där man fick en rejäl grillad-mack-lunch för en 50 kronor, helt ok om ni frågar mig. Någon gång var jag och Rocky också på den ”finare” japanska restaurangen utanför skolan, där vi fick betala ~60 kronor för en japansk lunchlåda (vilket på Taiwan i motsats till Japan är lite exklusivt antar jag). Eller om man var sötsugen så fanns ju alltid Starbucks med sina vanilj-latte:ar och amerikanska kakor. Eller Coldstone med sin sjuuukt goda glass, som visserligen kostade som en dyrare lunch, dvs ~40 kronor, men som absolut var värt det.

Fast om jag ska specificera mig ytterligare lite till så finns det en restaurang jag har saknat väldigt mycket, eller en typ av restaurang; Teppanyaki. Så sjukt gott och väldigt trevligt på något vis. Speciellt när man var där med några vänner och man beställde lite olika saker och satt och pratade och åt lite från varandra. Särskilt saknar jag 大埔鐵板燒 (Tai Po Teppanyaki), en teppanyakirestaurang i närheten av skolan, som var godast av alla (fanns en tre-fyra stycken i samma kvarter, men den här var absolut godast). Jag har faktiskt fortfarande kvar visitkortet (så jag kom ihåg namnet =P). Så: Jag saknar 大埔鐵板燒, that’s it.

Dag 21: Ett annat ögonblick

Hmm, jag hade ju ett ögonblick jag tänkte skriva om för ett tag sen, men det blir nog inte det ögonblicket den här gången heller. Istället gör jag en repris på ett av ögonblicken jag nämnde i förbifarten i mitt inlägg om mina bästa minnen.

Jag har inte kollat så mycket på bilderna från mina föräldrars besök och/eller min systers semester i Kina det senaste halvåret faktiskt. Så det var mycket känslor och minnen som kom tillbaka när jag satte mig och kollade igenom fotona igen för att ”hitta minnen” till inlägget om minnena. Men i slutändan var det ändå en bild som hängde med mig längst. En bild som faktiskt fick mig ringa hem till min mamma och berätta hur mycket jag verkligen uppskattade deras besök i Taiwan. Det var den här bilden:

En bild på min familj
Min lillebror, mamma och pappa.

Det är inte någon vidare bra bild egentligen, bland annat så är ju pappa ur fokus, men den betyder mycket för mig ändå. För den har fångat ett av dom bästa ögonblicken från min tid i Taiwan.

Som jag redan nämnt så togs bilden när vi var på en av mina favorit-”restauranger” i Hsinchu (Xinzhu/新竹), en restaurang som låg ganska nära universitetet. Det var en mackrestaurang som visserligen var en två-tre gånger dyrare än många andra lunchrestauranger men som hade riktigt goda mackor och vars ägare var väldigt trevlig och pratade väldigt bra engelska, vilket var ganska skönt då jag när jag var där snabbt och enkelt kunde beställa en macka och vara klar med det utan att behöva tänka på hur jag skulle formulera mig för att bli förstådd.

Just den här dagen, vilket var andra dagen mina föräldrar var i Taiwan, så gick vi till just den här restaurangen. Jag tror vi hade tagit en tur på min skola och grannskolan först och när vi ändå gick förbi den här restaurangen så tänkte jag att vi kunde ju ända äta där, eftersom jag anser att man måste äta där minst en gång i alla fall när man besöker Hsinchu och Tsinghua. Jag kan tänka mig att det fortfarande var mycket känslor hos mig, eftersom familjen var ganska nyanländ, och det är kanske därför fotot och det här ögonblicket betyder mycket för mig.

Jag minns också att mina föräldrar och lillebror gillade restaurangen, jag vet till exempel att dom även försökte äta där när jag var och hämtade min syster på flygplatsen, men det var något problem då så dom fick tyvärr aldrig äta där en andra gång, och om jag inte har fel så minns i alla fall min mor fortfarande restaurangen och dess goda mackor. Även det betyder mycket för mig, att jag fick hjälpa till att ge ett intryck vidare, speciellt eftersom det var till personer som är väldigt viktiga för mig.

Så det här är ett ögonblick jag minns, den här stunden när jag fick sitta där med mina älskade föräldrar och min underbara lillebror på en mackrestaurang och vänta på några av dom godaste mackor jag ätit, även om kanske att dom smakade så gott berodde på sällskapet och den glädje jag upplevde den dagen, och känna värmen, både från restaurangen (vi satt precis framför grillen), solen och min familj.
Det är nåstan så att jag vill spendera lite tid iväg från min familj igen, bara så att jag kan uppleva den värmen jag kände när jag återsåg dom igen.

Ps. Jag ursäktar mig för alla möjliga stavfel/syftningsfel/grammtikfel/andra konstigheter, jag brukar vänta en dag innan jag publicerar något jag skrivit men den här tiden orkar/ids jag inte, tyvärr. Ds.

Dag 17: Ditt bästa minne

Åh hjälp. Det här blir inte lätt. Jag har inte så mycket bra minnen tror jag. Eller jag har ju tillfällen jag då tänkt ”åh, det här är nog det bästa jag gjort” precis efteråt, men dom har jag glömt bort med tiden (jag ångrar mig så mycket att jag aldrig haft disciplin att skriva dagbok). Så jag vet inte.

Åh hjälp. Det här blir inte lätt. Jag har inte så mycket bra minnen tror jag. Eller jag har ju tillfällen jag då tänkt ”åh, det här är nog det bästa jag gjort” precis efteråt, men dom har jag glömt bort med tiden (jag ångrar mig så mycket att jag aldrig haft disciplin att skriva dagbok). Så jag vet inte.

Men om jag ska ta något specifikt minne så skulle det nog vara något från min och min systers resa i Kina, eller från veckan innan, när mina föräldrar och min lillebror var och hälsade på mig i Taiwan (Insåg precis att jag missat att lägga upp bilder från dom andra tre dagarna dom var där, får fixa det nån dag).

Fast samtidigt så tror jag att jag skulle ha svårt att välja ut ett enda minne från dom veckorna. Varken från när mina föräldrar och min lillebror var där, för det är dom små minnena från dom dagarna som gör mig gladast, som den gången när jag och min familj åt varma mackor på en av mina favoritrestauranger utanför skolan. Ett tillfälle när jag fick visa min familj en liten del av mitt liv där borta, och dom fick dela mitt liv lite med mig.

Eller när vi var i Taipei och kollade på Taipei’s konserthus och Chiang Kai Shek Memorial och senare var uppe i Taipei 101. Tillfällen när jag tillsammans med min familj kunde utforska lite mer av världen där borta på andra sidan jorden. Men även det minns jag inte för vad vi såg, utan för vilka jag fick se det med.

Samma sak med resan i Kina med min syster. Visst, vissa saker var imponerande, som dom många templen vi tittade på, både utanpå och inuti. Men det var ändå dom små sakerna där som jag uppskattar mest, som våra pauser Starbucks. Eller min födelsedag i Bejing, då febriga lilla jag först fick lite Pleasant Goat-presenter av min syster, för att sedan få en kort guidning av närmaste storgatan och den ”lokala” bokaffären av min syster som hade utforskat medan jag legat nedbäddad. Eller bara den den gången vi träffade Christopher och Yujie (och Yujie tyckte en 40-årig puma skulle passa mig).

Så det blir inget bästa minne. Bara en massa små minnen här ovan, och även om dom kanske inte alla platsar som ”bästa minnen”, så är dom i alla fall bra minnen, om inte ”bättre minnen”. Så det får duga. Hoppas ni är nöjda så.

Fast å andra sidan, muren var ganska mäktig.

Lättnad

Nä, det kommer inget ”Efter Stormen”-inlägg som utlovat. Vill ju inte bli förknippad med Marie Fredriksson’s album och låt med samma namn. Så jag struntar i det och kallar det här inlägget för ”Lättnad” istället eftersom det är den känslan jag känt senaste dagarna. Lättnad över att tentorna är över, lättnad att jag klarat tentorna (förhoppningsvis) och lättnad över att jag fick min VISA-förlängning.

Nä, det kommer inget ”Efter Stormen”-inlägg som utlovat. Vill ju inte bli förknippad med Marie Fredriksson’s album och låt med samma namn. Så jag struntar i det och kallar det här inlägget för ”Lättnad” istället eftersom det är den känslan jag känt senaste dagarna. Lättnad över att tentorna är över, lättnad att jag klarat tentorna (förhoppningsvis) och lättnad över att jag fick min VISA-förlängning.

Så jag får väl börja med i tisdags då, dagen för den fruktade sluttentan i Reglerteknik. Efter en liten sovmorgon, småsen frukost, som vanligt, och en sistaminuten-genomgång av mitt formelblad (som innehöll formlerna jag trodde jag kunde behöva kunna utantill på tentan) gick jag lite småtrött till den fruktade tentan, tentan jag hade oroat mig för senaste månaden, eftersom jag enligt mina beräkningar nu skulle behöva runt 60 poäng för att klara kursen, och på föregående tentor hade jag ju ”bara” fått 56 och 58.

Och vilken tenta det var. Jag var faktiskt inte lika stressad denna tentan som förra midtermen, men jag tror det var för att jag var tröttare denna gången, vilket ju inte var bra eftersom jag kände att det störde koncentrationen, men efter 120 minuter (20 minuter längre än vanligt, tror läraren tyckte synd om oss stressade svenskar) så lämnade jag ändå in en halvskriven tenta och gick till biblioteket för att plugga inför nästa tenta. Inte för det gick att plugga, då tröttheten och panikstressen hade blandat sig i något som gjorde att jag hade noll koncentration, i alla fall i dom efterföljande timmarna.

Så först på kvällen kunde jag sätta mig ned och skriva mitt formelblad till Signaler och System och läsa igenom föregående års tenta i Datorstrukturer som läraren så vänligt mailade ut ungefär ett dygn före vår sluttenta. Så det var ändå med ett ganska skönt lugn jag gick och la mig på kvällen, lättad över att den värsta tentan var över, även om oron inför Signaler och System låg där och grodde.

Sedan i onsdagseftermiddags så skrev jag min tenta i Datorstrukturer, blev klar med tentan och en kort slarvfels kontroll på ungefär 40 minuter, och hade då svarat på det jag kunde, vilket ju var det mesta. Så jag blev väl inte så förvånad när jag fick resultatet häromdan, 90/100. Men så var det en väldigt enkel kurs, som 90% klarade av. Så jag är väl nöjd, även om jag gärna skulle velat ha lite större utmaningar rent läxmässigt.

Därefter var det Signaler och System på kvällen, vilken jag inte skrev på 40 minuter utan satt alla dom tillgängliga tre timmarna med, även om minst en halvtimme gick åt att försöka klura ut en viss specifik detalj i blockdiagram… men i slutändan hade jag ändå svarat på ganska mycket och då tentan hade 40 extrapoäng så det totalt var 140 poäng och eftersom jag enligt mina beräkningar bara behövde sätta 40 av dom så oroade jag min inte så mycket efter den. Eller oroar mig, för den har jag ju inte fått resultaten än på.

Men hur gick nu med Reglertekniken då? Jodå, torsdags kom mailet, förvånansvärt tidigt, med resultaten. 75% hade blivit godkända (vilket är ganska lågt för en kurs i Taiwan kan jag tänka mig), och *trumvirvel* jag och dom andra svenskarna var en del av dom! Hurra! Detta trots att jag bara hade fått 56 poäng på sluttentan. Tackolov hade mina läxor dragit upp mig till 60 poäng och därefter hade läraren också lagt till två extra poäng (vilket räddade totalt fem i klassen, varav en av oss svenskar).

Så nu har jag öntligen sommarlov, eller ja, jag väntar ju fortfarande på Signaler och System men den borde inte vara någon fara, och om jag misslyckades med den var den ju på engelska och känns dessutom lättare att ta igen i Sverige, så det känns inte riktigt lika farligt. Dessutom så lättade den sista oron igår, då jag hämtade ut mitt nya ARC-kort (läs Visum), vilket intressant nog gällde i ytterligare ett år, med anledning ”studier” (trots att blanketten jag fyllde i klart prickade för ”annat” som anledning, men jaja).

Så nu ska jag sova länge, åka till Taipei och köpa kameraobjektiv, kanske ta en tur till 台南(Tainan) med Trevor, planera och packa. För om två veckor bär det hem. Hem till min familj och deras hus, jag längtar redan.

Ps. Om det är någon som har något tips på vad man kan hitta på i Taiwan eller vill ha något gjort, inhandling eller ha ett foto på något speciellt, så är det bara att säga till

Lugnet före stormen?

I fredags satt jag i mitt rum och undrade vad som hänt. Trots att jag hade saker att göra kände jag ett ovanligt lugn, kände mig nästan lite tom. Vilket kändes konstigt eftersom jag redan då visste att jag har en läxa till nästa vecka, två slut-tentor om två veckor (utspridda tack och lov) och ett intressant fast komplicerat slut-projekt som ska vara klart om tre veckor.

I fredags satt jag i mitt rum och undrade vad som hänt. Trots att jag hade saker att göra kände jag ett ovanligt lugn, kände mig nästan lite tom. Vilket kändes konstigt eftersom jag redan då visste att jag har en läxa till nästa vecka, två slut-tentor om två veckor (utspridda tack och lov) och ett intressant fast komplicerat slut-projekt som ska vara klart om tre veckor.

Nu har det blivit söndag och även om inget nytt har dykt upp sedan i fredags känner jag mig inte riktigt lika tom längre. Detta trots att jag sedan i fredags redan gjort klart den största delen av läxan i Signaler och System, vilket borde betyda mer ”fritid” och lugn. Dessutom har jag nu också bestämt mig för att släppa Digitala Integrerade Kretsar, då jag ligger dåligt till i den och eftersom jag känner att jag inte lär(t) mig något i den.

Anledningen till varför jag inte känner mig så ledig är kanske att jag känner att jag nu vill lyckas bra på slut-tentorna och slut-projektet. Bara för att visa att jag kan innan det är dags att packa ihop och åka hem. Eller ja, hänga i Taiwan och kanske Hong Kong/XiangGang/香港 i två veckor och sedan åka hem. För slutet närmar sig, det märker jag mer och mer på något vis.

Till exempel påverkade det mitt handlande i mataffären igår. För när man inte längre vill ha dubbelpaket tandkräm inser man att i princip all tandkräm säljs i dubbelpack här borta. I alla fall vanlig tandkräm, finns den i paket om bara en tub är det en dyr supertandkräm. Nu blev det ett dubbelpaket tandkräm ändå eftersom affären hade ett ordentligt extrapris på två tuber tandkräm och en tandborste.

Men när det gäller känslan inför hemresan så vet jag verkligen vad jag känner längre. För en vecka sen ville jag bara hem, men denna veckan har jag träffat några nya Sydafrikaner här, och på något vis fick det mig att inse vilka sköna vänner jag har här och hur tråkigt det kommer vara att bara sticka ifrån dom, även om minst två av dom åker hem till sommaren dom med.

Jag vill fortfarande hem och längtar efter att komma hem och bara få vara. Något som jag tycker är svårt i ett land på andra sidan jorden, speciellt när man är här/där för att studera och plocka kurser. Men samtidigt vet jag inte, Taiwan och Hsinchu/Xinzhu/新竹 är ju ganska okej ändå, som land alltså, för plugga här vill jag nog inte göra igen, det räcker med ett års plugg här för mig.

Aja, det här blev ett ganska splittrat och osammhängande inlägg, men det får det vara då. För jag är lite splittrad just nu. Splittrad i vad jag vill och tycker, och i vad jag ska lägga tid på och vad jag inte ska lägga tid på. Nä, nu ska jag ta det lite lugnt innan jag ska försöka lägga mig i tid igen, för att få en bra dygnsrymt sådär lagom till sommarlovet =)

Den småpedantiska ådran i mig kanske ändrar lite i inlägget imorgon om när jag märker hur osammanhängande allting är, vi får se.

Kaohsiung

Japp. Nu är jag hemkommen från min snabbsemester i Kaohsiung/Gaoxiong/高雄 på Taiwans södra ände. Trött och rödbränd, men ändå med mer mer energi och hopp än när jag åkte. Vilket ju är bra. Jag vet att jag borde skriva mer om resan här och nu men jag orkar bara inte just nu. Jag har dessutom en ”600” bilder från helgen som jag borde sortera och lägga upp. Men nä, orken saknas också där just nu. Så förlåt. Ni får klara er med en samling tweets från helgen så länge.

Japp. Nu är jag hemkommen från min snabbsemester i Kaohsiung/Gaoxiong/高雄 på Taiwans södra ände. Trött och rödbränd, men ändå med mer mer energi och hopp än när jag åkte. Vilket ju är bra.

Jag vet att jag borde skriva mer om det, för det är typ bara idag jag har tid. För imorgon börjar studerna på allvar igen. En programmeringsuppgift som ska in och sen är det tre läxor och två midterms. Men jag orkar bara inte. Förlåt.

Jag har dessutom en ”600” bilder från helgen. Citationstecknena är där för att många är dubletter eller bara bilder jag inte orkat ta bort (för kort slutartid och sånt). Även dom borde jag sortera och lägga upp. Men nä, orken saknas också där just nu.

Så ni som inte hänger på facebook eller kollar min sida och/eller min twitter med jämna mellanrum får helt enkelt läsa mina tweets från helgen som kort genomgång:

99.77% av alla snabbtåg som mest 5 minuter försenade? Här har @SJ AB lite att lära. http://post.ly/g3IM [soilheart]
9:13am via Twitter
På väg till Kaohsiung. På ett snabbt tåg. #fb [soilheart]
9:32am via Twitter
I Kaohsiung. På en fräsch tunnelbana. #fb [soilheart]
11:10am via Twitter
Lite vardagslyx unnas. Semester it is! http://post.ly/g4IS [soilheart]
2:18pm via Twitter
Vilse i ett köpcentrum, det var ett tag sen det hän… ooh Toys’R’Us! #fb [soilheart]
2:41pm via Twitter
Love River var något av det mest oromantiska jag någonsin sett. Måste varit vid "fel" del av den. #fb [soilheart]
4:16pm via Twitter
Fick precis ett smakprov av Coldstones nya te-glass. Den var snorgrön och smakade (såklart) taiwanesiskt grönt te. Inte min smak alltså. #fb [soilheart]
7:32pm via Twitter
Men snälla ni. Att vatten är "water" borde ni väl veta vid det har laget iallafall… http://post.ly/g66s [soilheart]
7:49pm via Twitter
Nä. Nu har jag tröttnat att titta på Kaohsiung, nu ska jag titta på Iron Man 2 istället. #fb [soilheart]
8:08pm via Twitter
Nä, nu blir det sängen. Tror jag kommer sova gott inatt. Godnatt. #fb [soilheart]
11:37pm via Twitter
God morgon världen! Vädret just nu är 25-30 grader och solsken. Sommarväder alltså. #fb [soilheart]
9:22am via Twitter
Taiwan, landet med 100% ökad chans att tanka fel! http://post.ly/gA8U [soilheart]
10:33am via Twitter
Det tog en kvart tills någon förbarmade sig över den stackars utlänningen som hade köpt lunch och SEN försökt hitta plats (dvs jag). #fb [soilheart]
1:03pm via Twitter
En lunch som f.ö. bestod av en "sallad" (hela salladsblad bl.a) utan dressing, en varm russinscone och honungscitronte. Konstigt värre. [soilheart]
1:16pm via Twitter
"Everybody’s free to wear sunscreen." (Men du ser fortfarande ut som en idiot om du glömmer bort att använda det.) #fb [soilheart]
3:29pm via Twitter
Hmm. Börjar man bli för van vid Taiwan när man tycker den har skylten inte är något vidare konstig? http://post.ly/gBL9 [soilheart]
3:56pm via Twitter
På ett snabbt tåg igen. Trött och nöjd. #fb [soilheart]
6:04pm via Twitter

Ha det nu så bra vänner. Vi ses om några månader (efter sluttentorna och slutprojekten).
Eller nä, vi hörs nog innan dess. Men det kommer nog bli ganska sparsmakat här tyvärr.

Små ting

Jepp. Det här är ett inlägg med små korta glimtar från veckan, både från mitt liv och lite på hemsidefronten. Allt ifrån att min hemsida äntligen fått vettiga RSS-strömmar till att jag ska få en ny rumskamrat till dåligt översatta blanketter till frågan om att hoppa av en kurs eller inte till en lunch med en trevlig Taiwanesisk klasskamrat.

Jepp. Det här är ett inlägg med små korta glimtar från veckan, både från mitt liv och lite på hemsidefronten.

Först så får jag väl börja med dom små hemsideuppdateringarna. Inget större egentligen men nu finns det några RSS-strömmar länkad till hemsidan (den där ”radioikonen” uppe i adressfältet). Att det är tre beror på att jag passade på att göra en RSS-ström för mina fotoalbum här på hemsidan (vilken dock måste skrivas för hand) och då vissa kanske vill ha både blogginlägg och fotoalbum kombinerat så gjorde jag en kombinerad ström. Strömmarna är i alla fall:

Jag hoppas det är klart vad som är vad. För er som undrar vad en ”RSS-ström” är för något så är det helt enkelt en ström av information som vissa program och hemsidor kan läsa och används ofta för att samla information från många hemsidor på samma ställe i ett program eller en hemsida. Ett bra exempel på en RSS-läsare är Google Reader.
Detta innebär dessutom att det nu syns på förstasidans högersida när jag lagt upp ett nytt fotoalbum (ikon är ett fotografi med ett litet plustecken). Allt för er skull.

Sedan till dom små tingen i mitt liv då.
Igår fick jag äntligen resultatet på den den tentan som jag visste hade gått sämst. 30 poäng av 100 (60 är godkänt) blev det, helt värdelöst men då läraren sa att ”Jag brukar godkänna ~90% och om du gör dina läxor och uppgifter och skriver bra på sluttentan har du fortfarande en chans att klara kursen” så tänkte jag att eftersom det känns som att det kvittar om det står ”hoppat av” eller ”icke godkänt” på betyget härifrån så gör jag nog ett försök ändå.

Lite senare när jag kom jag hem till mitt rum kom en liten överraskning i form av en lapp på dörren. Lappen var adresserad till ”Carl Olov Daniel Carlsson”, som allt annat från skolan, och jag blev nästan lite orolig tills jag såg tecknen ”室” och ”友” på lappen, två tecken som betyder ”rum” och ”vän”, vilket fick mig att förstå att det handlade om en ny rumskamrat. Och efter att ha översatt dom lite svårare orden och uttrycken stod det klart att det kommer en ny rumskamrat i mitten/slutet av maj (och att jag skulle flytta över mina saker till min sida tills dess). Så nu hoppas jag och ber för att det ska bli en vettig en.

Sedan var jag och ”droppade” en kurs idag (Mandarin 4). Det vill säga lämnade en blankett med den berörda lärarens signatur. Fast riktigt så smidigt gick det inte för när jag kollade igenom blanketten en sista gång innan inlämning så fastnade mina ögon på den enda raden som inte hade en engelsk översättning. Det tog dock inte många millisekunder för mig att se att den började på ”交換學生”, vilket betyder utbytesstudent, varvid min jag trött tänkte ”vad är det nu då”. Så jag läste resten och fattade ganska direkt att det handlade om min hostprofessors signatur. Tack och lov var han på skolan idag så jag kunde lämna blanketten i tid i alla fall (deadline var idag, i god tid som alltid), även om det blev lite senare än jag hade tänkt.

Sedan träffade jag också en klasskamrat på lunchen idag och satt och pratade med honom i en halvtimme. Vi pratade mest om studierna men det var ändå intressant att höra om skillnaderna mellan en svensk E:are och en Taiwanesisk EE:are, vilket bland annat är att en EE:are redan 3:an väljer ett labb (”grundinriktning”), för att sedan välja sin specificering (”rikitga” inriktning) när dom börjar sin master efter sina första fyra år som undergrad (om dom nu går så långt). Rolig och lite glädjande var också kommentaren att jag var hans ”första utlänska vän”.

Sådär, nu ska jag sova kudden. Ha en skön fredagskväll alla européer och en skön natt alla asiater.
Oh, och ni får gärna rösta på omröstningen till höger om det här inlägget.

Vandring på Caolings Historiska Vandringsled

Japp, då kom det utlovade inlägget om förrförra veckans vandring med dom yngre i den engelska gemenskapen i kyrkan. Anledningen att det har tagit lite extra tid har mycket berott på läxbördan som senaste veckorna varit relativt hög. Dessutom så “slarvade” jag bort ganska mycket tid förra helgen, så det är inte förrän nu jag har tid att sätta mig ned och skriva lite.

Japp, då kom det utlovade inlägget om förrförra veckans vandring på Caoling Historic Trail/草嶺古道 med dom unga vuxna i den engelska gemenskapen i kyrkan. Anledningen att det har tagit lite extra tid har mycket berott på läxbördan dom senaste veckorna varit relativt hög. Dessutom så “slarvade” jag bort ganska mycket tid förra helgen, så det är inte förrän nu jag har tid att sätta mig ned och skriva lite. Men till själva resan nu då.

Allt började med att jag behövde tvinga mig själv ur sängen klockan sex på morgonen eftersom hår behövde tvättas, frukost ätas, mackor/lunch förberedas och vägen till starbucks gås, eftersom det var där jag skulle möta Trevor som skulle ge mig skjuts till tågstationen där vi alla skulle mötas vid halv åtta. Det gick ganska bra ändå, för att vara jag innan klockan sju en lördagsmorgon.

Efter vi hade anlänt till stationen och vissa hade köpt lite frukost och lunch till senare så hoppade vi helt enkelt på tåget, som vi nu skulle åka med i tre-fyra timmar. Behöver jag säga att jag och Trevor (som hamnade själva i en annan vagn än dom andra) vilade ganska gott i alla fall en av dom timmarna? Det enda som störde var en liten ouppfostrad 7åring som stod och “brummade med läpparna” bredvid Trevor i en kvart.

Fulong Station
Fulong/福隆 Station (Bild tagen av SElefant, hittad på Wikimedia Commons)

Därefter var vi framme i Fulong/福隆 Station, där shorts införskaffades av några av tjejerna medan i princip alla andra gick och köpte kepsar, förutom jag då som tänkte ta chansen och sola psoriasisen lite. Efter en liten godis och glass-paus på det lokala 7-11 så tog vi bilvägen bortåt, vilken ganska snart tappade trottoar eller dylikt, men trots mina tvivel om att det var rätt väg så kom vi snart fram till början på själva leden. Där var det dags för att ta ett foto på hela gänget (utan Melissa, som fick vara fotograf).

Början av leden
Början av leden (Riette’s bild)

Därefter började leden med en asfalterad bilväg, med lite fält och gröna skogar runt omkring oss, vilket var ganska vackert. Nä vi hade gått ett tag blev dock vägen mindre och mindre samtidigt den blev mer och mer mysig och hemtrevlig. Bland annat gick vi över några gamla stenbroar som bar byggda över åarna som korsade vägen. I efterhand såg vi också att en av broarna hette “Fallen Horse Bridge”, ett namn som inte är så svårt att gissa vad det kommer ifrån, men ändå visar lite av familjariteten och småskaligheten i Taiwan ibland.

Vattenfall
Ett litet vattenfall bredvid en bro

Efter att gått en bit så stannade vi till lite vid ett vattendrag där en stenbelagd stig började ringla sig uppåt bredvid. Eftersom jag, Jacky och Riette var ganska trötta och vi trodde att stigen uppåt bara var en avstickare så stannade vi nere vid dom andra turisterna medan dom andra tog stigen uppåt. Efter ett tag började jag dock fatta misstankar så jag gick ned till kartan igen och frågade närmaste Taiwanes om hur fortsättningen på leden var, och precis, den fortsatte på den uppåtgående stigen, så det vara bara att börja klättra och försöka hinna ifatt resten.

Vattendrag
Vattendrag vid stigens/trappornas början.

Dock visade det sig att det efter en liten bit att stigen inte fortsatte som stig så långt, utan snart blev branta stentrappor istället, så det var bara att kämpa sig uppåt, steg efter steg. Efter en fem-tio minuter träffade vi dock hälften av resten av gänget, som hade stannat för att vänta på oss och efter att ha kämpat vidare ytterligare fem-tio minuter kom vi fram till där resten hade stannat, vid ”Boldly Quell The Wild Mists”()-stenen. Dom som hade väntat där uppe var nu utvilade och ville gå vidare men efter lite övertalning från oss som precis kommit upp så gick även dom med på att ta lunch.

Sten
雄鎮蠻煙-"Boldly Quell The Wild Mists"

Efter lunchen gick vi sedan vidare uppåt, även om det nu inte var lika brant längre och efter ett tag kom vi fram till den omtalade Tigerstenen(虎字碑). Detta är helt enkelt är en sten med tecknet för tiger på. Inte en guldtiger eller en livs levande tiger som Melissa försökte övertala vissa (för att motivera dom att fortsätta). Efter den tagit kort på den stora hype:n var det dock dags för gruppbilder, denna gånger i grupperna tjejerna och killarna.

Tigersten
虎字碑-Den kända tigerstenen

När vi var klara med att ta kort på stenen så gick vi bara några minuter innan vi kom till en helt underbar utsiktsplats vilken utmärkte den högsta platsen vi behövde gå till, så nu väntade egentligen bara en nedförsbacke. Nu ville vissa vidare uppåt (bara för att njuta av utsikten och ta ut sig lite mer) innan vi skulle ta den “lätta” vägen ned, det vill säga den som inte inbegrep mer trappor uppåt utan bara trappor nedåt. Så jag och några andra skuttade vidare uppåt tills vi stod dubbelvikta och beslutade att ”hit men inte längre” och njöt lite av utsikten innan färden nedåt igen.

Utsikt
Imponerande vy över kusten

Efter att ha tagit den ”lätta” vägen ned, mycket trappor, så kom vi ut vid ett tempel, som jag tog lite kort på medan dom andra väntade på Albert och Megan som vi hade tappat på vägen (tror dom hade gått före oss andra). Därefter var det efter en kort shoppingrunda i den lokala ”koisken” dags att ta tåget hem från Dali/大里 Station och som med resan till Fulong/福隆 Station har jag inte så mycket att säga om resan hem till Hsinchu/XinZhu/新竹. Satt mest och pratade med Albert och Megan och vad jag minns var det väldigt intressant, även om jag just nu inte kan komma ihåg vad vi egentligen pratade om.

Albert och Megan
Albert och Megan utanför templet

Nu kan man tro att det är slut här, men det är det inte. För innan jag åkte hem bestämde jag mig för att gå förbi Östra Porten/東門, Hsinchus/XinZhus/新竹的 enda “sevärdhet”, eller en av två i alla fall. Till min förvåning var det någon slags konsert/spelning där. Först med ett “hardcore”-band och sen med fyra trummisar. Dock tröttnade jag på trummisarna lagom till att en vän (som bett om att få vara anonym) ringde och behövde få hjälp och hitta sin skoter. Vilket var ett äventyr i sig men kanske inte jätteintressant för er att höra om (även om det inbegrep två poliser). Men därefter var min dag slut, och jag la mig för att sova riktigt nöjd och utpumpad.

Hardcoreband
Ett "hardcore"-band, ganska sköna

Det var allt om det. Såhär i efterhand vet jag inte om detta är så jätteintressant. Men jag ville skriva ett reseinlägg med bilder igen, det var så länge sen. Så håll tillgodo.

En (inte) helt vanlig ledig dag

Jepp. Idag har varit en (inte) helt vanlig ledig dag på Taiwan och eftersom jag vet att alternativet “Mer korta inlägg, typ vad som hänt en vanlig dag innan du lägger dig.” för närvarande ligger högst i omröstningen som kan hittas till höger på det här inlägget och bloggsidan så tänkte jag försöka mig på att skriva ett sådant inlägg. Dock kan jag ju inte göra det som vanliga människor skulle göra utan jag tänkte först sammanfatta dagen med några små klokheter.

Jepp. Idag har varit en (inte) helt vanlig ledig dag på Taiwan och eftersom jag vet att alternativet “Mer korta inlägg, typ vad som hänt en vanlig dag innan du lägger dig.” för närvarande ligger högst i omröstningen till höger, som sannolikt inte rört något på sig senaste månaderna, så tänkte jag försöka mig på att skriva ett sådant inlägg.

Dock kan jag ju inte göra det som vanliga människor skulle göra utan jag tänkte först sammanfatta dagen med några små klokheter jag kommit fram till under dagen för att sedan gå igenom dagen och stoppa in dom en och en där dom passar.

Dagens klokheter är:

  1. Om man har svårt att gå upp på morgonen i vanliga fall blir det inte bättre när man är ledig och har 13 grader i rummet.
  2. Sjögräs är INTE mat, inte människomat i alla fall, speciellt inte tillsammans med söta saker, som eggsushi.
  3. Att köpa en ny penna bara för att man hört mycket gott om den, en ny anteckningsbok för att den ser snygg ut och en bunt Cahiers för att “dom var ju inte så dyra för att vara Moleskine” för att sedan gå och köpa en latte på Starbucks får en att känna sig lite som en amerikansk författarstereotyp.
  4. Man kan inte kalla en stad för “sin” förrän man gått runt ösregn och letat efter en affär som “jag tror jag såg här en gång när jag åkte förbi”.
  5. Det finns svart te, alltså SVART te, och det är verkligen inte gott alls.
  6. Man kan inte kalla en stad för “sin” förrän man en dunkel kväll i regn och rusk väljer att ta en “genväg”, “för det är väl här bussen brukar åka?”.

Okej. För att börja från början:

Trots att jag gick och la mig tidigt igår så kom jag ändå inte upp efter 8 timmars sömn i morse. Jag tror att första klokheten (klokhet nummer ett) ovan ganska bra sammanfattar varför. Det är nämligen halvt omöjligt att tvinga sig upp ur sängen klockan 8 på morgonen när man vet att det enda som väntar på en är en kall frukost och ett iskallt stengolv (även om jag nu äntligen har ett par tofflor, tack Lotta).

Därför blev det som vanligt en slömorgon vilken jag dock fick avsluta vid 12 eftersom mina fingrar vid det laget började bli så kalla att jag behövde vantar, och vad kan man hitta på inomhus då? Så jag gick helt enkelt till Sushi-express och åt lunch. Blev dock mäkta besviken då dom helt utan förvarning hade börjat vira sjögräs runt dom söta eggsushibitarna (min systra hade visst rätt) och dessutom minskat mängden till två bitar istället för tre, vilket gjorde dom knappt ätliga och dessutom mindre sött, både i söthet och mängd, vilket inte är inte okej (klokhet nummer två).

Därefter kände jag att jag inte hade någon större anledning att återvända till rummet, jag hade inget där hitta på ändå. Så jag hoppade på första bästa buss, som kom efter en 20 minuter väntan, till downtown Hsinchu för att kolla runt lite. Gick bland annat till “alltialloaffären” som min syster så klokt kallade den där jag äntligen hittade dom undangömda Sliccipennorna och bara för att så köpte jag en svart 0.4mm, så nu har jag en fin samling pennor, vilket ju inte är så speciellt som det låter eftersom dom alla är väldigt billiga och ganska enkla att hitta här.

Efter det gick jag till den lokala eslite’n (bokaffär) och kollade runt lite där. Hittade ingen intressant bok tyvärr, eller kanske tack och lov, men hittade en ganska snygg och trevlig anteckningsbok och eftersom min förra anteckningsbok nog bor i Hong Kong just nu så passade jag på och köpa den tillsammans med några Cahiers, eftersom jag ville testa om Moleskineanteckningsböcker är värda sitt pris. Med mina nya anteckningstillbehör i väskan gick jag sedan och köpte en Vaniljlatte och började nästan känna mig som en hipp amerikansk författare (klokhet nummer tre).

Eftersom jag fortfarande inte hade någon anledning att åka hem bestämde jag mig för att leta upp det den lokala Shinkong Mitsukoshin/新光三越 (varuhus, typ NK) som jag hade sett skylten på från tåget en gång (klokhet nummer fyra). Gick ganska bra hitta dit faktiskt, även om jag inte hittade något direkt intressant i varuhuset, eller det fanns lite snygga kläder men ingen jag verkligen fastande för. Passade däremot på att äta min kvällsmat där, helt vanliga nötköttsnudlar, och dricka ett väldigt konstigt helsvart te, som jag tyvärr inte minns namnet på såhär i efterhand (klokhet nummer fem).

Därefter kände jag mig dock redo att åka hem och försöka torka lite, i mitt nu 14 grader varma rum, och efter att ha tagit en genväg, som kanske inte var en genväg ändå inte en senväg (klokhet nummer sex), så satte jag mig på bussen och åkte hem.

Ja, så går en (inte) helt vanlig ledig dag på Taiwan till. Hoppas ni också har haft en intressant och bra dag.

Döda veckan

Som jag skrev för några veckor sen så är den döda veckan egentligen namnet i USA på veckan innan sluttentorna på universitet börjar. Namnet skulle dock nästan passa bättre på hur det är på ett taiwanesiskt universitet veckan efter det kinesiska nyåret, för när jag dom senaste dagarna har gått runt på campusområdet så har det mest varit mörkt, nedstängt och nästan helt folktomt.

Som jag skrev för några veckor sen så är den döda veckan egentligen namnet i USA på veckan innan sluttentorna på universitet börjar. Namnet skulle dock nästan passa bättre på hur det är på ett taiwanesiskt universitet veckan efter det kinesiska nyåret, för när jag dom senaste dagarna har gått runt på campusområdet så har det mest varit mörkt, nedstängt och nästan helt folktomt.

Men jag förfaller inte helt trots detta. I lördags bjöd skolan 25 utbytesstudenter* på middag, så vi inte skulle känna oss helt ensamma på kinesiska nyårsafton, vilket var väldigt trevligt. Lärde känna en nyanländ japansk “Assistant Professor” och två malaysiska-kinesiska utbytesstudenter som var väldigt trevliga och roliga och prata med. Detta gjorde dock att jag i söndags inte gjorde så mycket mer än sov, åt nudlar, läste lite bok och spelade lite spel (Shadow of Destiny/Memories, mycket bra spel).

Nu i början av veckan har jag dock gjort lite mera. Till exempel har jag faktiskt gett mig ut på luncherna och gått och ätit mat på dom få restaurangerna utanför campus som har öppet trots semestertiderna. I måndags var jag också och handlade på A-mart och idag gick jag till kameraaffären, som var öppen och fullt bemannad trots semestertiderna, och köpte min Gorillapod med Manfrottohuvud, så nu ska jag bara lära mig använda det/dom så kan det nog bli lite roliga bilder. Dom hade däremot sålt slut på sina SB-600, så födelsedagspresenten får vänta.

På kvällarna har jag dock inte gjort lika mycket. Förutom att ätit underbart gott bröd, ja precis det brödet du gillade mamma, med ko-ost**, gallrat gamla bilder, som snart förhoppningsvis kommer upp här på hemsidan, och ätit egenkokad pasta för första gången på ett halvår har jag mest suttit framför datorn och inte gjort något direkt vettigt. Har några gånger tänkt mig att ge mig ut och springa men förkylningen och/eller regnet har effektivt satt stopp för sådana planer. Men har i alla fall hunnit se två filmer eftersom jag i söndags fick ett riktigt sug att se en riktigt bra/djup/tänkvärd film.

Så jag letade reda på Before Sunrise och Before Sunset, två filmer jag har hört mycket gott om men inte har tagit mig tid att leta reda på och inte känt att jag har haft något vidare tålamod att titta på förrän nu. Så jag började med första filmen, Before Sunrise, i söndags kväll, vilket passade väldigt bra eftersom det var Alla Hjärtans Dag och filmen absolut kan klassas som en romantisk film, för att sedan fortsätta med andra filmen, Before Sunset, igårkväll, efter att med en otrolig viljestyrka motstått tankarna om att se den efter den första (vilken jag var klar med 23:30 på kvällen).

Vet inte vad jag kan säga om filmerna. Kortfattat är första filmen en riktigt gullig och romantisk film som alla ~23 år (ungefär som karaktärerna) borde se, i alla fall om man som mig tror på och gillar långa diskussioner om ditt och datt. Andra filmen bör man också se, men undra om man inte ska vänta ett tag med att se den, antingen en månad eller kanske till och med nio år (som är tidskillnaden mellan filmerna). Detta är lite tråkigt eftersom den andra filmen egentligen känns mer äkta och mindre filmlik, vilket faktiskt är bra, men ändå kräver att man sett första filmen, och helt för ett litet tag sen. Oavsett var det två servärda filmer.

Nu ska jag nog dock gå och lägga mig i min säng och läsa lite bok igen, för jag tror inte att mina fingrar står ut att knappa på ett tangentbord så länge till, 14 grader är lite för kallt för bara fingrar.

Haré!

*25 stycken på grund av “budgetskäl”, vilket jag kan förstå eftersom det var en ät så mycket du bara kan-restaurang.

**Ko-ost finns i smörpaket här, kan inte bli mycket bättre.