Alltså jag har tänkt lite på det här senaste dagarna (dock med eftertryck på lite) och jag tror inte jag saknar så mycket faktiskt. Jag har ju mina drömmar såklart, men dom har jag ju redan skrivit om. Min inställning till ånger har ju också lett till att jag försöker att inte sakna sådana saker jag på ett eller annat sätt förlorat, i alla fall inte allt för mycket. Jag vet också att jag borde skriva ”Taiwan” här, men det vore en vit lögn på något vis.
Men, tack och lov så handlar det här ju bara om något du saknar så för en gång skull tänker jag vara lite lättsammare och kanske kortare än vanligt (för er som nu tänker att jag är ”tråkig” har jag bara en sak att säga). Så ämnet på det här inlägger kommer nu bli ”Maten på Taiwan”.
Ganska tidigt märkte man att folk på Taiwan pratade ganska mycket mat. Speciellt när man pratade om resor och dylikt, som till exempel när man skulle åka nånstans, så fick man alltid reda på vart och vad man skulle äta, ofta före man fick reda på vilka sevärdheter som fanns som man borde titta på. Såhär i efterhand så ångrar jag också att jag inte lyssnade mer på dom, för det är först nu jag inser vilken matskatt som fanns på Taiwan. Det var också så att nästan alla restauranger var ”kända” för något om man kände någon som hade varit på dom innan, även om ”känd” är ett väldigt relativt uttryck i Taiwan.
Men det jag egentligen saknar är dock inte dom speciella restaurangerna och maträtterna utan dom lite vanligare. Ofta för att dom hade vettiga priser men fortfarande var väldigt goda, som till exempel så kostade en helt okej lunch på skolan kanske en 20 kronor (25 om man ville ha iste till, från iste-affären (man fick bara inte glömma att be om ”halvt-socker” eller mindre, annars fick man en smärre sockerchock)). Nudelrestaurangerna som fanns i dom flesta kvarteren i städerna kostade ungefär detsamma också dom också, om dom inte var billigare, vilket var en enorm tillgång. Sen fanns ju också Sushi-Express, en sushi-restaurang-kedja där en två-tre bitar sushi kostade en sex-sju kronor, vilket gjorde att McDonalds inte fick många besök av mig i alla fall.
Fast det fanns ju dyrare och godare restauranger också. Som mackrestaurangen jag nämnt några gånger nu, där man fick en rejäl grillad-mack-lunch för en 50 kronor, helt ok om ni frågar mig. Någon gång var jag och Rocky också på den ”finare” japanska restaurangen utanför skolan, där vi fick betala ~60 kronor för en japansk lunchlåda (vilket på Taiwan i motsats till Japan är lite exklusivt antar jag). Eller om man var sötsugen så fanns ju alltid Starbucks med sina vanilj-latte:ar och amerikanska kakor. Eller Coldstone med sin sjuuukt goda glass, som visserligen kostade som en dyrare lunch, dvs ~40 kronor, men som absolut var värt det.
Fast om jag ska specificera mig ytterligare lite till så finns det en restaurang jag har saknat väldigt mycket, eller en typ av restaurang; Teppanyaki. Så sjukt gott och väldigt trevligt på något vis. Speciellt när man var där med några vänner och man beställde lite olika saker och satt och pratade och åt lite från varandra. Särskilt saknar jag 大埔鐵板燒 (Tai Po Teppanyaki), en teppanyakirestaurang i närheten av skolan, som var godast av alla (fanns en tre-fyra stycken i samma kvarter, men den här var absolut godast). Jag har faktiskt fortfarande kvar visitkortet (så jag kom ihåg namnet =P). Så: Jag saknar 大埔鐵板燒, that’s it.
Lämna en kommentar