Dag 29: Din strävan

Alltså, jag behandlade ju lite det här redan i första inlägget (se näst sista stycket). Men okej, jag tar det med en lite annan vinkel den här gången då, lite mer konkret.

Alltså, jag behandlade ju lite det här redan i första inlägget (se näst sista stycket). Men okej, jag tar det med en lite annan vinkel den här gången då, lite mer konkret.

Min första, och största strävan just nu, är att bli klar med min Civilingenjörsexamen och ”komma ut i livet”. Inte för att livet är dåligt eller sämre just nu, men att bli klar är ändå ett helt klart mål, ett jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan är det slutet på sex års (ganska) hårda studier, å andra så känns det som att en liten trygghet kommer att försvinna när man helt plötsligt inte vet riktigt vad man kommer att göra dom närmaste åren, eller vad som kan hända. I skolan har man alltid själv det slutliga valet vad man vill göra (vad man vill läsa och hur) men när jag börjar jobba är det någon annan som kommer bestämma det (och sparka mig om jag inte sköter det).

Om jag ska se lite längre fram så har jag några fler mål jag strävar emot. Ett är att jag så snart jag kan efter examen, helst direkt efter men sannolikt några år efter, hitta ett stabilt och tryggt sätt att leva, bland annat rent ekonomiskt, så jag kan börja fokusera på annat, som att hjälpa till i en kyrka eller något liknande, antingen med något konkret uppdrag eller i någon ledarroll i något barn/ungdomsarbete. Att hitta ett sätt att leva ett schysst liv helt enkelt där jag har tid till annat, först och främst för vänner och kyrkan (då jag känner att den har kommit lite i skymundan senaste åren).

Sen kan vi fortsätta det här och gå ännu ett steg, och det är nog att en dag kunna arbeta, antingen som betald arbetskraft eller som volontär i en kyrka eller annat vettigt ställe där man gör något för andra, i alla fall deltid. Jag har tänkt litegranna på pastorsstudier och/eller lite djupare teologistudier till exempel, så om jag om några år hittar den där inre stabiliteten jag saknar, och känner att det är den vägen jag borde gå, så kanske jag hamnar på THS eller nånstans liknande (ÖMS?), men det får vi se när jag är ”där”.

Sen skulle det ju vara trevligt att hitta någon nån dag också. Men det känns inte riktigt som en ”strävan”, utan mer något jag hoppas på. Det är också lite svårt att tidsbestämma kanske, eftersom det känns som att det händer när/om det händer. Och med lite tur så kanske vi (vilka ”vi” nu är) kan få några barn en dag med, några egna små barn att ta hand om. För även om tanken mest skrämmer mig just nu vet jag att den en dag kommer vara en helt underbart härlig och trevlig tanke (i alla fall i efterhand).

Så för att som alltid sammanfatta vad jag sagt (varför jag nu alltid måste göra det…): Först att bli klar med min Civilingenjörsexamen och därefter hitta en stabilitet i livet så att jag kan börja göra saker för andra med mina pengar och min tid. Därefter efter en tio år eller mer kanske försöka hitta ännu mer tid och engagemang för mina medmänniskor, antagligen i en kyrka. Sen om jag hittar en fru nångång också (kanske däremellan) och får ett barn eller två kommer jag väl inte heller att klaga (får vi hoppas).

Så då var Dag 29 klar alltså? Sedär, dom här 30 dagarna kanske bara tar ett halvår eller så.

Disclaimer: Jag orkar inte korrekturläsa, och känner för att posta det här nu. Ursäkta stavfel/konstigheter och säg gärna till om ni hittar något så jag kan rätta tilll det.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.