Dag 27: Din favoritplats

Ja, äntligen. Det här är så enkelt så.

Hönö

Jag är så tacksam för att ha haft Hönö under min uppväxt, speciellt mina tonårsår tror jag. För Hönö har varit den plats jag har hittat mest frid på, på så många sätt.

Ända sen jag var liten har jag gillat Honö och Hönöveckan. Eller jag har för mig att jag gillade Hönöveckan i alla fall, att leka med kusinerna i vid sommarstugan i en vecka och få gå på barnmöten varje eftermiddag låter ju inte helt fel. Vare sig det var Hönövecka eller ej så brukade vi på morgonen cykla fram och tillbaka på grusvägen utanför eller så cyklade vi till Lapposand (eller senare till Hästen) för att bada. Sen om det var Hönöveckan så bar det hemåt för middag innan det var dags att gå till tältet för att lyssna på Åke när han berättade sina historier om Munken och Kulan.

Senare år så växte jag och kusinerna ifrån varandra (och tyvärr har vi inte hämtat oss sen dess), men Hönö var ändå något härligt, för det var lugnt och skönt och oftast var mina föräldrar och/eller mina syskon där med mig, och det är nog på Hönö jag har växt upp med mina syskon, där jag känt att jag växt i deras ögon till att bli en vuxen människa jag med. Jag minns fortfarande mina stunder med syskon och svägrami på verandan, stunder när man fick vara sig själv och vara uppskattad för just det.

Jag måste också säga att tonårsmötena har betytt mycket för min ”känslo-kristenhet”. Visst, ”känslokristenhet” låter kanske inte så värst bra, men det har ändå gett mig en bra grund. En grund i att ibland behöver man inte veta (något som ändå är viktigt för mig allt som oftast), men då kan man få känna och lyssna istället och kanske sjunga en lovsång bara för att. Åkes, Peters, Patrics med fleras undervisning har jag inte heller något att klaga på (även om jag inte minns något specifikt, förutom Patrics vittnesbörd från hans upplevelser under tsunamin i Sydostasien då).

Men det är ändå vissa av dom senaste åren som har varit bäst, såhär när jag tänker på det i efterhand. Att få ha en sommarstuga på ett sådan vacker ö, och möjlighet att på kvällarna bara få sitta där på verandan och läsa en bra bok i det sista ljuset på dagen. Eller efter att solen gått ner få sitta på samma veranda och dricka te bland värmeljus och bara njuta av sommaren var helt underbart. Jag förskönar säkert mina minnen, men so be it. Hellre det än tvärtom.

Så ja, Hönö är min favoritplats. Hönö med sin härliga fallfärdiga (i alla fall förr i tiden) veranda och sina vackra klippor. Åh, jag kommer att sakna det när det försvinner (vilket det nog kommer att göra snart nog).

PS. Ledsen att jag inte har några bilder på huset… men dom flesta bilder jag har är från en och samma plats (fast två olika år) konstigt nog.