Dag 26: Dina rädslor

Okej, ska vi börja räkna upp dom då?

Cellskräck – Fast den börjar bli bättre, till exempel insåg jag för några år sedan nu att jag har blivit av med min barndoms hiss-skräck genom att inte åka hiss på några år. Första gången jag har hört om att göra sig fri från en fobi genom att undvika den.
Ormar – Usch, gillar inte vilda djur som bits som försvar. Därför går det också helt förbi mig varför en normalt funtad människa skulle ha ett sådant djur som husdjur (no offence meant).
Höjder – Eller snarare marken, för att citera Terry Pratchett: ”’I’m afraid of grounds.’ ’You mean heights,’ said Conina. ’And stop being silly.’ ’I know what I mean! It’s the grounds that kill you!'”
Att glömma saker – Som att glömma något viktigt bussen eller tåget när jag var i Taiwan, usch, hemska tanke. En annan effekt är att det alltid känns som att jag glömt att ta med något varje gång jag ska åka hem (vilket ju oavsett aldrig skulle vara ett problem eftersom jag bara ska hem).

Och så vidare och så vidare. Fast jag tänker sluta där för att beskriva min största rädsla.

Ensamhet.

Vilket ju i och för sig också är en av mina stora paradoxer. För samtidigt som jag gillar och verkligen behöver min ensamhet, det vill säga möjligheten att ibland bara få dra mig undan och vara med mig själv utan att ha någon annans krav på mig själv, för att fungera, så är jag rädd för att en dag bli helt ensam, och vad som skulle hända då.

För det är inte bara själva ensamheten i sig jag är rädd för, utan också för mig själv i ensamheten, för vad jag skulle göra om jag en dag skulle komma i den situationen att jag skulle vara helt ensam och utelämnad. För jag vet verkligen inte. Jag skulle nog inte bara ta mig upp direkt igen, utan jag skulle nog snarare gräva ned mig ganska mycket i det, kanske tills det vore för sent att ta sig upp igen, och den möjligheten skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag är rädd för något som kan vara så vackert som ensamhet.

Det skrämmer mig att jag skrämmer mig själv också, att jag inte riktigt vågar lita på mig själv vad som kommer att hända om jag en dag blir ensam, (fast å andra sidan kanske jag inte är ensam om det). Jag vet att anledningen till varför jag klarat mig igenom mina ensamma och jobbiga perioder i livet hittils är feghet, envishet och vänner och familj. Men feghet är ju per definition inget pålitligt och vad händer den ensamma dagen då envisheten ger upp och jag befinner mig långt ifrån vänner och familj? Aja, förhoppningvis behöver jag aldrig tänka djupare på det.

Så, för att vara lite ärligare än vad jag borde vara: Mina största rädslor är rädslan för ensamheten och hur jag skulle bete mig om jag en dag skulle bli helt ensam.

Juno

Sådär. Tog mig bara en sådär två år att äntligen se Juno.
Har inte så mycket att säga om den visserligen. Det var en mysig och välgjord film med ganska skön humor. Men trots det så gjorde den inget direkt intryck på mig tyvärr… kanske för att dom utelämnande killen Bleeker så mycket som dom gjorde. Eller jag vet inte, inte mer än att det lite melankoliska i filmen var… tråkigt melankoliskt på något vis.

Aja, den fick en 4:a på filmtipset iaf. Det var den utan tvekan värd. Kanske får kolla på den igen nån gång och se om den är värd ett bättre betyg.

Och en sak till. Kolla på romantisk film, oberoende av hur romantisk, när man är helt ensam hemma leder bara till en sak:
Att man känner sig (ännu mera) ensam.