Dag 22: Något som gör dig upprörd

Oh. Eller va? Ska jag kunna svara på detta bara sådär? Hmm. Okej. Det här kanske kan ta ett tag (Ja, det gjorde det visst). Men okej, jag har tänkt lite på det och jag tror jag har ett svar nu, ett ”något som gör mig upprörd”: Oärlighet.

Oh. Eller va? Ska jag kunna svara på detta bara sådär? Hmm. Okej. Det här kanske kan ta ett tag (Ja, det gjorde det visst).

Men okej, jag har tänkt lite på det och jag tror jag har ett svar nu, ett ”något som gör mig upprörd”: Oärlighet.
Inte helt otippat kanske. Men ändå inte helt självklart och obestritt då det den här gången slog andra dåliga saker som ”inkonsekvens” och ”orättvisor”.

Jag är dock lite förvånad att det tog mig tid att komma på det (ett par dagars småfunderande), eftersom frågan ändå inte är så jätteorginell och jag har ju trots allt funderat på det innan (vad i världen jag ogillar mest alltså) och det är också något jag brukar irritera mig på, senast bara någon dag sen, och jag är fullt medveten att jag ogillar å det starkaste.

Anledningen till varför just oärlighet ligger på toppen av saker jag ogillar är dock inte så svår att se, för jag värderar ”motsatsen” till oärlighet, det vill säga ärlighet, väldigt högt och jag hoppas det märkts lite på den här 30dagars-serien, att jag allt som oftast försöker vara ärlig, i alla fall så långt det går utan att det riskerar att gå ut över någon annan. Om inte får ni säga till så ska jag försöka skärpa mig för dom sista inläggen (det finns några riktigt kluriga ämnen kvar).

Men för att ge lite bakgrund till varför jag har fastnat så för ärlighet och varför jag ogillar oärlighet så mycket. Jag vet att jag någonstans på gymnasiet bestämde mig för att sluta övertolka vad andra menade (speciellt tjejer, vilket jag i efterhand har funderat på om det inte var ganska puckat gjort… menmen, hursomhelst) för att försöka göra livet lite lättare för mig själv. Men det var samtidigt inte bara för min egen skull jag gjorde det, utan jag gjorde det också för att jag ville försöka lära mig att lita på att andra sa vad dom tyckte och tänkte.

Det här har med att lita på att folk säger vad dom tycker och tänker har sedan hängt med mig i resten av livet, och ni får gärna kalla det dumdristighet, men oavsett vad man kan tycka är det ganska skönt faktiskt. Visst, det kanske verkar att jag kommer lätt undan när jag ibland struntar att läsa mellan raderna, men samtidigt så innebär det att jag ibland måste tvinga mig själv att faktiskt fråga andra vad dom egentligen menar och tycker och tänker, och det kan vara svårt nog. Speciellt när man vet att man kan få ett svar man inte gillar/vill få.

Men för att återvända till oärligheten. Det är nog i mitt sökande för ärlighet jag verkligen börjat ogilla oärligheten, för den gör så mycket ont, och trots att personen som står bakom ofta säkert tycker att det är den enkla vägen ut, så blir det alltid så fel och ont i slutändan ändå. Och det behöver ju inte vara rena lögner för att vara oärlighet i mitt tycke, utan jag tycker det är hemskt nog att hålla tyst om det finns något som borde sägas, eller att försöka slingra sig ur en viktig fråga för att man inte vågar svara ärligt.

Så för att ännu en gång svara på frågan vad som gör mig upprörd: Oärlighet, i alla dess former.