Om att leva i den bästa av möjligheter

Kollade på Mr. Nobody för ett par veckor sen, och nej, ni som vill se filmen behöver inte oroa er för att jag avslöjar handlingen, även om jag i efter nästa kommatecken berättar ”grundkonceptet”, vars grundkoncept (se?) är att man får se lite glimtar ur huvudkaraktärens liv, men inte samma liv utan olika liv beroende på vilka val han har gjort. Det fick mig att tänka lite igen på det här om hur mina val påverkat livet jag lever, vilket jag har skrivit om en gång innan.

Det som dock slog mig den här gången här hur positiv jag ändå är när det gäller mina val jag har gjort, i alla fall dom som mest berör mig själv. För seriöst, på något vis så fick jag efter att ha tittat klart på filmen någon känsla av hur jag ändå lever det bästa livet jag kunde ha, vilket vid närmare eftertanke inte känns så självklart, än mindre sant, för vem vet hur jag hade levt om jag hade skippat kinesiskan och pluggat på Chalmers som planen en gång var. Varför är jag så positiv till var jag är idag egentligen?

Så jag tänkte lite på det, inte så värst mycket eftersom jag var trött och behövde sova (filmen är trots allt på 2½ timme), men ändå litegranna. Alltså så ”bra” är mitt liv inte, jag borde ha mina 60 poäng avancerade kurser nu och börjat mitt exjobb och allt det där, men här sitter singel-jag i en dyr och tom studentlägenhet (känns i alla fall tommare än vanligt då jag inte lagt ut mattan igen efter senaste städningen) och läser lite strökurser. Men även i dom tankarna kryper optimismen in på något vis, bland annat i form av min mors eviga kommentar ”aja, det är mycket man ‘borde’, men det brukar ju gå bra ändå eller hur?” (fritt ut minnet).

Ett vidare exempel är att jag häromvecken tackade jag nej till ett ex-jobb i Jönköping. Jag gick länge och vägde fördelar (färdigt, intressant, bra handledare) mot nackdelarna (företaget kände mig redan, bo hemma, lämna linköping) och det var ganska jobbigt beslut att fatta, och nästan svårare att ringa och ge mitt svar (det blev nej för er som missat det). Men efteråt så kändes det ganska skönt att ha fattat beslutet, och att ha spikat det (genom att ringa). ”Det är alltid skönt när man väl bestämt sig” är väl en gammal men sann klycha. Och det känns ju som det stämmer, när jag väl har valt så har jag valt en möjlighet, då är det ju den som är bäst för det är den jag valt (annars får jag göra den till det helt enkelt).

Så här sitter jag ändå, några veckor senare och tycker att livet är ganska bra, och tanken ligger kvar i huvudet på något vis, att trots att jag kanske inte där jag ”borde”, och saker säkerligen kunde vara ”bättre”, att jag ändå lever i den ”bästa av möjligheter”. Kanske inte den där jag är lyckligast, men ändå den bästa, mycket för att jag vet vem jag är och hur jag kom hit, och något om det vet jag ju inte om dom andra ”möjligheterna”, eller hur?

(Bara en liten ”heads up”, har ett systerinlägg till det här som ligger och väntar på att skrivas, som kanske kommer upp på tisdag eller så, beror lite på hur det går att formulera tankarna och om det blir något vettigt av det.)