Det här med att behöva vänta…

Gick och lyssnade på Arcade Fire’s ”We Used To Wait” på vägen hem från skolan häromveckan, en låt som jag för övrigt spelade sönder för något halvår sedan, och när jag gick där slogs av hur delar av texten stämmer in på mitt liv och vad jag saknar ibland. Nu är det väl visserligen så att man alltid ”tolkar in” lite av sig själv i låt-texter, men jag tycker i alla fall det är ganska klart hur låten handlar om hur digitaliseringen har gjort oss stressade och i vissa fall förvirrade över vilka vi är.

Gick och lyssnade på Arcade Fire’s ”We Used To Wait” på vägen hem från skolan häromveckan, en låt som jag för övrigt spelade sönder för något halvår sedan, och när jag gick där slogs av hur delar av texten stämmer in på mitt liv och vad jag saknar ibland. Nu är det väl visserligen så att man alltid ”tolkar in” lite av sig själv i låt-texter, men jag tycker i alla fall det är ganska klart hur låten handlar om hur digitaliseringen har gjort oss stressade och i vissa fall förvirrade över vilka vi är.

För jag känner verkligen att charmen i att behöva vänta har verkligen dött ut, vi vill alla ha det nu, och får vi det inte nu suckar vi lite och/eller blir irriterade. Som till exempel när jag beställde en kylplatta till Webhallen här i Linköping för någon månad sen och jag blev lite irriterad när det tog 1½ vecka för dom att få in den åt mig. Visst, min irritation bygger ju på att det brukar ta max 2-3 dagar, men det är ju fortfarande ett helt löjligt problem, bara för att jag är så van vid vår bekvämlighet.

Samma sak med mail och liknande, eller kanske ”ännu värre”, mobiltelefonerna. Visst är dom bra att ha, men jag saknar faktiskt att behöva bestämma en tid en vecka innan när jag skulle träffa en vän i stan, och sedan ha något att se fram emot, något som ingen av oss inte bara kunde ringa och avboka tre minuter innnan för att någon av oss kanske ”inte orkar”. Att behöva vänta lite på det goda, och ha tid och behov att förbereda sig, eftersom man inte bara kunde strunta i något som varit planerat en vecka.

Det som dock ryckte tag i mig i texten förra veckan var just strofen ”We used to waste hours just walking around”, vilket ju verkligen stämmer in på mina tonårskvällar, vare sig det var nattliga promenader med vänner eller bara funderings-/inspirationspromenader runt sjön helt själv. Jag försökte börja med mer promenader nu i vintras igen faktiskt, men promenaderna med vänner har uteblev tyvärr då jag inte hittade någon att promenera med och även om jag kom igång lite med egna promenader så har dom sakta men väldigt säkert blivit färre och färre på sistone ändå.

Jag har helt enkelt inte ro att vänta på saker längre, inte längre ro att faktiskt gå ut och gå en kort promenad och bara tänka, eller snarare vänta på att tankarna ska komma, för om jag väl ger mig ut så är det med musik i öronen, så att jag slipper tänka själv, och bara behöver tänka på sångtexterna istället (ja, jag inser ironin att skriva det här utifrån en låt-text, men ofta kommer tankarna bara och går, och blir aldrig till något vettigt, som det här), och det känns faktiskt inte riktigt bra.

Fast den viktigaste frågan här är ju: Är detta ett problem egentligen?
Kanske inte för alla, men jag börjar bli lite rädd att jag ändå en dag kommer att inse att jag har tappat mig själv, mina tankar och mina egna åsikter, och som en person som har ansett sig vara ”djup” och ha genomtänkta åsikter, så är det lite skrämmande att tänka sig att kanske en dag inte vara så säker på sig själv längre. Att en dag kanske märka att man plötsligt är vilsen i en ”modern vildmark” utan att veta vem man faktiskt är när distraktionerna försvinner.

So I never wrote a letter,
I never took my true heart, I never wrote it down.
So when the lights cut out,
I was left standing in the wilderness downtown.

7 reaktioner till “Det här med att behöva vänta…”

  1. Känner så igen mig i det du skriver, tyvärr måste jag väl tillägga då.
    Att man planerar så mycket, och gör det omgjort i sista minuten, för det inte känns passande eller att man som du säger inte orkar. Det är väldigt tragiskt egentligen. Saknar nästan att bara ha en hemma-telefon…
    Det där med tankarna, att man snarare kväver dem än ger dem utrymme känner jag också tyvärr igen. Så allt det som finns runt omkring en som borde inspirera en gör istället en mer hämmad och mindre lik sig själv. Frigörelse till folket!! 😛
    Den enda som kan få en på rätt track igen, är nog ändå Gud! Han vill ju att vi ska blomma ut ännu mer som dem vi är, han vill att vi ska vara original, absolut inte kopior.
    Så mer tid med Gud, skaparen – som aldrig ”gör kopior” utan bara skapar original. Mer varande och lyssnande inför Gud, viktiga nycklar för att inte fastna i kvicksanden ”modern vildmark” – som du uttryckte det.
    Hursomhelst, det är viktiga tankar du sätter spotlighten på. Modigt av dig!

    1. När jag gick på bibelskola läste jag en bok av Henri Nouwen som tog upp det här med behovet idag av att stänga och bara vara i tystnaden, har försökt hitta den igen senaste åren men aldrig riktigt engagerat mig, men ju mer tiden går desto mer tänker jag att jag behöver läsa igenom det där igen 😉

      1. Han verkade vara en klok man den här Henri Nouwen! Kollade lite vilka böcker av honom som fanns på biblioteket och vad dem handlade om – väldigt aktuella idag är det första som slår mig.
        Blev nyfiken på boken som heter ”Djupt personligt”…
        Men vad heter den du har läst av honom?
        En bok jag håller på att läsa just nu är ”Den oemotståndliga revolutionen – vägar till ett alternativt liv” av Shane Claiborne. Den får mig att ifrågasätta vad för liv jag lever, om jag verkligen i det yttersta lever som en Jesu lärjunge. Så det är en bra bok, jag rekommenderar den om du inte läst den. Den utmanar, sätter fokus och ljus på det viktigaste, själva grunden. Mmm…den är bra!
        Har du ätit någon kanelbulle igår, på självaste kanelbullensdag?
        Jag passade på att baka, mycket kanel, smör och socker – då blir dem saftiga, kryddiga och söta – precis som dem ska vara tycker jag! 😉
        Hoppas du hittar boken och blir inspirerad och läsa den igen! Ps meddela gärna mig vad den heter, det vore snällt av dig.

        1. Har försökt följa ”Ge Oss Idag”/”Bread For the Journey” tidigare, men det går lite fram och tillbaka med det, men det är en bra andaktsbok med många bra tankar.
          Och så delar av den här boken om stillhet/ensamhet… ”Att Söka En Helhet”(/”Reaching Out”) var det ju! (dock ur tryck just nu). Reserverad på biblioteket! =D

          Den oemotståndliga revolutionen är en bra bok, men lite svår att ta till sig just för att den är ganska annorlunda (och dessutom lite amerikansk).

          Och nepp, fick ingen kanelbulle :'(
          Får väl tvnga mamma att baka några tills imorgon istället 😉

          1. Den andaktsboken har dem dessvärre inte på biblioteket. Men det du skriver, jag tänker att man inte alltid behöver läsa/följa något slaviskt, utan att det kan ge mer om man gör det mera fritt. Bara en tanke, vet inte säkert. 🙂
            Har faktiskt lånat ”Att söka en helhet” men just nu har jag lånat så många böcker att jag inte hunnit börja på den. Men den har en vacker omslagsbild (ett träd vid vatten i svartvitt). 😉

            Jo, jag förstår vad du menar. Fast samtidigt måste jag nog säga att det är en utav de amerikanska böckerna som är minst amerikanska..om det nu låter vettigt! Fast jag kan ha helt fel i det med. 😛

            Oj, vad galet, hur klarade du dig utan en kanellbulle!? :O
            Blev det något tvång av kanelbullebak från din mamma!?
            Det är faktiskt inte så svårt att baka, så om du har några som helst bakfingrar(taget från gröna fingrar, hoho) så give it a try! 😉

Kommentera