”Kanske är man ärligast på kvällen när man är lite trött”

Stötte på ovanstående citat för ett tag sen. Det stämde ganska bra överens med ett oskrivet (men påtänkt) inlägg här, så tänkte att nu när jag vet att det bara inte är som tänker såhär så får jag väl ta och skriva om det då.

Stötte på ovanstående citat för ett tag sen. Det stämde ganska bra överens med ett oskrivet (men påtänkt) inlägg här, så tänkte att nu när jag vet att det bara inte är som tänker såhär så får jag väl ta och skriva om det då. För jag har funderat lite på det där fram och tillbaka, över vem jag är/blir när jag trött (eller vem jag är när jag är pigg om man vill vända lite på det).

För även jag har ändå tidvis tänkt att jag är ärligast och mer ”naturlig” på kvällen. Men samtidigt så vet jag inte om det är den personen jag ”är” ändå. För är inte mina ”gränser” är en del av vem jag är? Eller är mina gränser något dåligt som jag borde bli av med? Alltså, den jag var på kvällen under gymnasiet var nog den mer ”naturliga jag”, då jag hade vissa felriktade gränser, det tror jag faktiskt, men frågan är om jag inte lärt mig att hitta mina äkta gränser med åren.

En sak som får mig att tvivla är till exempel mina kvällstankar, dom där sakerna jag tänker på precis innan jag somnar. Ni ska bara veta hur många brev (och ibland dialoger monologer) jag har dikterat i huvudet precis innan jag somnat (eftersom jag aldrig kan somna innan jag tänkt och formulerat mig klart), avslutat med tanken ”Jo, det ska jag skriva/skicka imorgon”, bara för att nästa dag fundera på ”Hur tänkte jag där egentligen? Så kan jag ju inte göra.”

Visst, delar av dessa ”anti-tankar” är klart dikterade av dom sociala reglerna som man kanske ibland borde strunta i, men på det stora hela tror jag ändå att om jag skulle sagt dom där sakerna eller skickat dom där breven skulle det nog bara bli pannkaka av det mesta. Visst, jag har säkert förlorat chanser i mitt liv för att ”morgontråkiga” jag varit lite väl rationell, men på det stora hela är det ändå chanser som är så små att dom nog inte varit värt det ändå, i alla fall inte för mig.

Jag minns till exempel mina två kärleksförklaringar under högstadiet, jag minns inte hur dom gick till men jag tror knappast att jag skrev dom när jag var pigg och klar i huvudet. Nu kanske det hade kunnat slutat ”bra” i något av fallen, i alla fall temporärt bra, men såhär i efterhand kan man ju undra varför högstadie-jag skickade dom där mailen (jepp, jag var så romantisk på den tiden, nicht!). Jag ”visste” ju lika väl då som nu att det på det stora hela sannolikt inte skulle bli något långvarit.

Aja, för att sluta svamla och återvända till ämnet. Ja, jag må vara mer ärlig på kvällen, men till vilket pris? Mitt omdöme tar helt klart en törn, och är total ärlighet och öppenhet verkligen alltid något att eftersträva? (Där har vi en fråga för en annan söndag kanske). Jag vet inte riktigt, men för närvarande tror jag ändå att jag är mer ”jag”, med dom där ”tråkiga” gränserna, när jag inte är trött. För även om alla murar kanske inte är bra, så är dom för närvarande en del av mig, även om jag ibland kanske skulle vara bättre utan dom (men det är ett senare projekt).