Skola och sista Emman

Ja, det är mycket skola just nu.
Lite svårt såhär i början att komma igång men allting verkar vara under kontroll. Mest matte nu i höst men också kinesiska, med ny lärare, så får se hur det går.
Förhoppningsvis så kan hon pusha på och ”tvinga” oss att lära oss bättre.
Människan är nämligen kinesiska (som visserligen bott här i 15 år men som bara kan stapplande svenska) och det märks att hon inte är van som högskolelärare,
men det löser sig nog det också tids nog, det tror jag.

Sen avslutade jag min Emma-triathlon idag.
Såg filmen äntligen.
Måste säga att jag gillade den med, den var lite mer filmlik och så jämfört med serien. Serien och filmen var bra komplement helt enkelt.
Serien var väldigt trogen boken men på grund av tidsbrist så hade man tagit bort vissa saker vilket gjorde att jag som läst boken innan saknade lite saker. Saker som jag tyckte var viktiga och intressanta för storyn när jag läste boken.
Filmen var mer fri och lite mer rolig. Dock inte lika vacker och trogen boken (som fortfarande är det bästa utav de tre). Förklarade också lite mer saker vilket jag finner tråkigt eftersom jag mer gillade bokens sätt att låta en tänka själv och förstå hur allt hängde ihop.
Sen var det lite för lite Evan i filmen, han kunde dock fått vara med lite mer tycker jag, och lite för tråkig skådespelerska som Jane, men det har väl sin förklaring det med.
Och Gwyneth dög lika bra som Kate också som Emma, dock gillade jag Kate mer… konstigt nog.
Aja, om ni har tid så kan jag iaf rekommendera alla versioner av Emma, dock i följande ordning:
Bok! Absolut, självklart nästan eftersom en bok kan innehålla så mycket mer.
Serien. En vacker Emma, andra passande skådespelare och en story trogen boken gör serien till 2:a.
Filmen. Intressant och ganska bra film, men mer romantisk komedi än en riktig vacker berättelse (som boken och serien).

Elizabethtown

Såg Elizabethtown igår.
Kollade på tv.nu vad det var för filmer igårkväll när jag inte hade något att göra.
Min första tanke när jag såg vilka skådespelarna var (Orlando Bloom mest) var ”usch”.
Men jag tänkte att varför inte ge den en chans ändå.
Ångrar det inte. En film med lite lagom mycket melankoli, kärlek, drama och komedi (även om minnesstunden i slutet kanske gick lite över gränsen för vad jag tyckte var vettigt).
Bloom funkade också faktiskt.
Gullig film.

Det var väl allt jag hade att säga om det.
Ha en trevlig söndag.

Love Letter

Kollade precis på Love Letter.
Tänkte köra ett kort asiatiskt ”filmmaraton” på två filmer och tog denna först. Dock gick mina planet i stöpet ganska snabbt… varför? Därför att efter ha sett en sånhär film så ska man inte förstöra det med en till, speciellt inte om det enda man har kvar är actionfilmer eller typiska clichékärleksfilmer (enligt nordostasiatiska mått då).

Det var en helt underbart vacker film.
Som jag läste lite kort på imdb precis, ordet som är viktigt i denna filmen är på något vis ”redemption” (finns ingen bra svensk översättning på det ordet kom jag precis fram till).
Jag tänker inte säga något om filmen om någon vill se den, men jag kan säga att den imponerar.
Karaktärerna är inte ihåliga stereotyper och allt är inte frid och fröjd, och absolut inte så som det borde vara, på något sätt.
Och även om det är ett romantiskt drama är inte kärleken sockersöt och perfekt, snarare tvärtom på något vis. Mer jordnära och så som kärlek och relationer brukar vara, speciella och med brister här och var.
Jag var också på väg att säga något om slutet, men kom fram till att jag inte kan göra det utan att förstöra. Så det enda jag säger är att det är ett passande och vacker slut, som trots att det är en cinematiskt vacker och kritikerrosad film knyter ihop allt bra, något som vissa ”konstfilmer” inte riktigt lyckas med.

Det ligger mycket i denna filmen, och om ni får chansen att se den så gör det. Om ni inte får chansen så säg till mig så kan jag nog låna ut den till er.

Just det, alla kommentarer om filmen the love letter kommer tas bort med omedelbar verkan, bara så ni vet

Tre sanningar en aprilnatt

  1. Bara ett pucko kollar Lost in Translation en andra gång i sitt liv när han fortfarande är singel. Speciellt om det är klockan 11 en vårkväll…
  2. Det är mycket roligare med ”Whiteboards” än kylskåpspoesi. (Och glas gör det ännu snyggare).
  3. Ja, det som står på punkten över, på whiteboarden, det här alltså. Det är faktiskt väldigt väldigt sant (men inte helt grammatiskt korrekt).

Tre ”mindre” sanningar: Linköping är en ensam stad, Lost in Translation är en underbart vacker film och Scarlett Johansson är väldigt vacker.

Paprika

PaprikaSåg precis klart på Paprika. En helt underbar animerad film.
Mycket speciella grepp som inte skulle funkat i en spelfilm och speciellt en story som inte skulle funkat i en spelfilm.
Men trots det är animationen ”verklighetstrogen” (filmen handlar om drömmar, och dom är väl inte värst verklighetstrogna…)

Skulle gärna visa den för fler, speciellt Linnea som har nån idé om att allt jag kollar på är såndär tråkig tecknad japansk film, vilket är fel på flera sätt.
För det första är sånahär filmer mer undantag än regel för mig och för det andra är denna filmen verkligen inte tråkig eller stereotyp, snarare tvärtom. Vacker, nytänkande, med en moral, och lite småoväntade saker som jag tror vissa tjejer skulle gilla 😉
Eller, det finns det vissa stereotypa drag, men dom göms snyggt i paketet och stör en knappt alls (om man inte verkligen koncentrerar sig på dom).

Sen är soundtracket också väldigt bra. Förutom ett låtstycke som kommer sådär en två gånger i filmen och inte passar in enligt mig (låter lite som fightmusik från något dataspel). Men förutom det är det ett lätt och drömskt soundtrack som verkligen passar filmen perfekt.

För att sedan återvända lite till animationen (som ändå är en viktigt del i en film som detta). Det är snygga övergångar mellan 2D och 3D och mycket snygga scener och bakgrunder, inte alltid statiska stillbilder som i vissa animerade filmer. Animationen och dom surrealistiska drömscenerna är enligt mig lite av ett mästerverk när det gäller animation.

Sen vet jag inte så mycket om djupet, finns mycket bilder och idéer i filmen men fattade inte riktigt allt eftersom jag inte är Japan (boken som ligger till grund till filmen är skriven av en Japan, så det är inte själva filmens fel) och för att jag hade fullt upp med att följa storyn och allt som hände (inte för att det var svårt, mer för att jag var klistrad).
Fanns väl vissa moraler i storyn men har lite svårt att se vad som var ”rätt” och vad som var ”fel” ibland…

Sammanfattningsvis. En snygg och speciell animerad film med nästan perfekt soundtrack och en fängslande story.

Inget vettigt, nästan

Idag och igår har jag inte gjort något vettigt. Mest tagit det lugnt, kollat på TV och spelat på lillebroders PS2 (fast mitt spel).
Har mest spelat Kingdom Hearts (en blandning av FF och Disney).
Har därigenom kommit fram till två saker.

  • Nalle Puh gör en alltid glad… och hans vänner också såklart. Älskar alla i 100milaskogen…
  • Jag måste se The Nightmare Before Christmas… gillar redan Skellington och Lock, Shock and Barrel

Eller något vettigt har jag gjort…
Igår fikade jag med en Knin. Det var trevligt. Dessutom fick jag äntligen tag i mitt (eller egentligen prinsessornas) thé. Äntligen… har dock inte hunnit dricka något än =P

Ida, Maja, Evan och Mormor

(Den som snyggt får ihop rubriken på något sätt får en kaka av mig)

Sådär. Hemma från en trevlig eftermiddag. Lite av en dubbeldate, förutom en andra kille… och någon slags kärlek alls (en har pojkvän och den andra har rent ut sagt ”du är inte min typ” så… 😛 ). Okej då, det var egentligen inte en dubbeldate alls. Men vallifall…
Träffade IdaG och Maja i stan och åt glas på piren och pratade, mkt trevligt. Såg för övrigt KarlF och EmmaL där… kändes mysko att se dom två tillsammans, men tillbaka till mig och min dag =).
Därefter en liten promenad som slutade i besvikelse för mig (museet var stängt, så inget rosenthe idag heller…).
Därefter gick vi till filmstaden (som både jag och Ida hade missat att den var färdig, Ida har väl dock en förklaring…) där vi spontanbestämde oss för att kolla på ”Evan den Allsmäktige”, kortfattat var den sebar, men frågan var om den var värd 85kr… (kanske med sällskapet 😉 ).
Därefter var det den vanliga väntan på stationen (som faktiskt är ganska mysig) innan tåget hem gick och jag såg en JoelWannabe… blonda dreads (med spretigt hår utanför dreadsen), lite av samma kroppspråk och samma klädstil.
En lyckad dag helt enkelt.

Eller. Nästan lyckad dag.
Mamma ringde vid 3tiden och berättade något som jag mest gick och väntade på (inte aktivt).
Mormor har dött.
Har dock inte haft tid att tänka på det idag… och det kvittar nog.
Det är inte förrän imorgon då vi ska samlas på sjukhuset som jag kommer koppla ändå.
Koppla att min älskade godisaffärsägande bullbakande omtänksammaste mormor är död…
Nästan ett år (saknas 3-4 dagar) efter morfars död…
Det gick allafall ”fort”, hon blev inte ”sjukhusdålig” förrän förra veckan och sen dess har det gått upp och ner.
Men nu vet ni iaf varför jag kanske kan bli lite disträ dom nästa dagarna (om nu någon skulle se mig).

God bless you all.
Sussa sött!

V for Vendetta

OBS. Detta inlägget passar sig inte för folk som inte har sett filmen och vill se den. (Folk som sett filmen och vill läsa serien kanske behöver akta sig lite också, men dom vet trots allt redan det mesta).

Såg (fillmen) ”V for Vendetta” nu häromkvällen (tack alex för lånet). Måste säga att jag gillade den. Men lite saker fick min konfunderad, mest för att jag läst serien för sådär 2-3 månader sen.

Fortsätt läsa ”V for Vendetta”

Love and Hate

Först om kärlek.
Tror ingen vet det men jag är en såndär person som blir glad av att se filmer där två personer som verkligen förtjänar varandra får varandra.
Får ofta ett ostoppbart hånflin som brukar hålla i sig några sekunder. Men då måste dom verkligen förtjäna varandra och det får inte vara nån löjlig och dålig romantisk komedi.
Om det finns fler som jag som läser detta har jag ett råd, spela att bra data-/tv-spel. Helst rollspel som Final Fantasy.
Att två personer får varandra efter en eller två timmar är en sak, men att se två personer som man introducerats för i 30 timmar (kollade på spelets inbyggda timer =) hitta varandra, då får iaf jag ett hånflin i fem minuter (ungefär så länge scenen höll på).
Spel är ett underskattat nöje, i alla fall på så sätt att det är ”sämre” och mindre kvalititet än en film eller bok som vissa verkar tro.
Speciellt när det gäller utveckling av och skapande av levande karaktärer, även om dom ibland kan bli lite klichéartade (*host*squall*host*).
Om någon ABSOLUT måste se sekvensen och inte tänker spela Final Fantasy X så finns den här

Till den lite tråkigare delen då.
Min mamma har lärt mig att akta sig för att säga att man hatar något eller någon. ”Det är ett starkt ord” har hon sagt.
Men jag kan helt klart säga att jag hatar min psoriasis.
Den är nog något av det värsta som hänt mig…
När den blommade ut och jag var hos doktorn fick jag lite information om Psoriasisförbundet och Ung med psoriasis.
Läste lite om dom och såg att Ung med psoriasis hade läger, bland annat för att höja självförtroendet hos unga med psoriasis.
”Vad bra för dom med allvarlig psoriasis” tänkte jag, för någonstans trodde jag väl att med behandling skulle jag inte märka av min egen psoriasis så fasligt mycket.
Men tji fick jag. Senast för nån vecka sen då den letade sig in på insidan av händerna och där orsakar smärta, mest p.g.a. sprickorna som bildas på dom torra partierna.
Sakta börjar jag förstå varför Ung med psoriasis har aktiviteter för att bättra på självförtroendet, för mitt eget sjävförtroende, i alla fall när det gäller mitt utseende börjar svikta… rejält… *suck*.
Har gått och lyssnat på Kent’s Indianer idag, medan vilken antagligen inte handlar om psoriasis har vissa igenkänningsmoment… måste sluta lyssna på den dock innan jag blir helt nere.

Jag vill inte att du ska se
alla märken på min hud
Jag vill inte ens att du ska le
när jag säger att jag är ful…

Fast igenkänning kan ju göra det lite bättre… eller hur?