Japp, då kom det utlovade inlägget om förrförra veckans vandring på Caoling Historic Trail/草嶺古道 med dom unga vuxna i den engelska gemenskapen i kyrkan. Anledningen att det har tagit lite extra tid har mycket berott på läxbördan dom senaste veckorna varit relativt hög. Dessutom så “slarvade” jag bort ganska mycket tid förra helgen, så det är inte förrän nu jag har tid att sätta mig ned och skriva lite. Men till själva resan nu då.

Allt började med att jag behövde tvinga mig själv ur sängen klockan sex på morgonen eftersom hår behövde tvättas, frukost ätas, mackor/lunch förberedas och vägen till starbucks gås, eftersom det var där jag skulle möta Trevor som skulle ge mig skjuts till tågstationen där vi alla skulle mötas vid halv åtta. Det gick ganska bra ändå, för att vara jag innan klockan sju en lördagsmorgon.

Efter vi hade anlänt till stationen och vissa hade köpt lite frukost och lunch till senare så hoppade vi helt enkelt på tåget, som vi nu skulle åka med i tre-fyra timmar. Behöver jag säga att jag och Trevor (som hamnade själva i en annan vagn än dom andra) vilade ganska gott i alla fall en av dom timmarna? Det enda som störde var en liten ouppfostrad 7åring som stod och “brummade med läpparna” bredvid Trevor i en kvart.

Därefter var vi framme i Fulong/福隆 Station, där shorts införskaffades av några av tjejerna medan i princip alla andra gick och köpte kepsar, förutom jag då som tänkte ta chansen och sola psoriasisen lite. Efter en liten godis och glass-paus på det lokala 7-11 så tog vi bilvägen bortåt, vilken ganska snart tappade trottoar eller dylikt, men trots mina tvivel om att det var rätt väg så kom vi snart fram till början på själva leden. Där var det dags för att ta ett foto på hela gänget (utan Melissa, som fick vara fotograf).

Därefter började leden med en asfalterad bilväg, med lite fält och gröna skogar runt omkring oss, vilket var ganska vackert. Nä vi hade gått ett tag blev dock vägen mindre och mindre samtidigt den blev mer och mer mysig och hemtrevlig. Bland annat gick vi över några gamla stenbroar som bar byggda över åarna som korsade vägen. I efterhand såg vi också att en av broarna hette “Fallen Horse Bridge”, ett namn som inte är så svårt att gissa vad det kommer ifrån, men ändå visar lite av familjariteten och småskaligheten i Taiwan ibland.

Efter att gått en bit så stannade vi till lite vid ett vattendrag där en stenbelagd stig började ringla sig uppåt bredvid. Eftersom jag, Jacky och Riette var ganska trötta och vi trodde att stigen uppåt bara var en avstickare så stannade vi nere vid dom andra turisterna medan dom andra tog stigen uppåt. Efter ett tag började jag dock fatta misstankar så jag gick ned till kartan igen och frågade närmaste Taiwanes om hur fortsättningen på leden var, och precis, den fortsatte på den uppåtgående stigen, så det vara bara att börja klättra och försöka hinna ifatt resten.

Dock visade det sig att det efter en liten bit att stigen inte fortsatte som stig så långt, utan snart blev branta stentrappor istället, så det var bara att kämpa sig uppåt, steg efter steg. Efter en fem-tio minuter träffade vi dock hälften av resten av gänget, som hade stannat för att vänta på oss och efter att ha kämpat vidare ytterligare fem-tio minuter kom vi fram till där resten hade stannat, vid ”Boldly Quell The Wild Mists”()-stenen. Dom som hade väntat där uppe var nu utvilade och ville gå vidare men efter lite övertalning från oss som precis kommit upp så gick även dom med på att ta lunch.

Efter lunchen gick vi sedan vidare uppåt, även om det nu inte var lika brant längre och efter ett tag kom vi fram till den omtalade Tigerstenen(虎字碑). Detta är helt enkelt är en sten med tecknet för tiger på. Inte en guldtiger eller en livs levande tiger som Melissa försökte övertala vissa (för att motivera dom att fortsätta). Efter den tagit kort på den stora hype:n var det dock dags för gruppbilder, denna gånger i grupperna tjejerna och killarna.

När vi var klara med att ta kort på stenen så gick vi bara några minuter innan vi kom till en helt underbar utsiktsplats vilken utmärkte den högsta platsen vi behövde gå till, så nu väntade egentligen bara en nedförsbacke. Nu ville vissa vidare uppåt (bara för att njuta av utsikten och ta ut sig lite mer) innan vi skulle ta den “lätta” vägen ned, det vill säga den som inte inbegrep mer trappor uppåt utan bara trappor nedåt. Så jag och några andra skuttade vidare uppåt tills vi stod dubbelvikta och beslutade att ”hit men inte längre” och njöt lite av utsikten innan färden nedåt igen.

Efter att ha tagit den ”lätta” vägen ned, mycket trappor, så kom vi ut vid ett tempel, som jag tog lite kort på medan dom andra väntade på Albert och Megan som vi hade tappat på vägen (tror dom hade gått före oss andra). Därefter var det efter en kort shoppingrunda i den lokala ”koisken” dags att ta tåget hem från Dali/大里 Station och som med resan till Fulong/福隆 Station har jag inte så mycket att säga om resan hem till Hsinchu/XinZhu/新竹. Satt mest och pratade med Albert och Megan och vad jag minns var det väldigt intressant, även om jag just nu inte kan komma ihåg vad vi egentligen pratade om.

Nu kan man tro att det är slut här, men det är det inte. För innan jag åkte hem bestämde jag mig för att gå förbi Östra Porten/東門, Hsinchus/XinZhus/新竹的 enda “sevärdhet”, eller en av två i alla fall. Till min förvåning var det någon slags konsert/spelning där. Först med ett “hardcore”-band och sen med fyra trummisar. Dock tröttnade jag på trummisarna lagom till att en vän (som bett om att få vara anonym) ringde och behövde få hjälp och hitta sin skoter. Vilket var ett äventyr i sig men kanske inte jätteintressant för er att höra om (även om det inbegrep två poliser). Men därefter var min dag slut, och jag la mig för att sova riktigt nöjd och utpumpad.

Det var allt om det. Såhär i efterhand vet jag inte om detta är så jätteintressant. Men jag ville skriva ett reseinlägg med bilder igen, det var så länge sen. Så håll tillgodo.