Minnestund

Sådär. Nu var jag hemma från minnesstunden i värnamo (där mormor låg på sjukhus när hon dog).
Var faktiskt inte lättare än med morfar förra året. Men tror det beror på att jag sörjde mormor lite redan när han dog. För som mammas bror sa: ”Det är så svårt att tänka sig dom skilda. När jag var liten fick jag inte ihop det där att dom en gång varit skilda människor utan varandra.”
Och visst stämmer det. Fick även idag reda på hur svårt ekonomiskt mormor och morfar hade haft det i unga år och hur mormor med sin affär då och då ”finansierat” morfars val att bli pastor (vilket gav lägre lön än hans gamla jobb).

I vilket fall var det fint. Mormor såg på ett sätt sig mer lik sig själv än vad morfar gjorde. Men mormor hade varit ute i solen lite mer så det var nog därför, för den färgen hon hade fått. Men fortfarande var det inte hon. Som min kusin sa förra året. ”Man får inte glömma bort, det är bara ett tomt skal nu”.

Därefter var det lunch på sjukhuset innan vi åkte till mormors och morfars hus… eller… ja, deras före detta hus… och nånstans där insåg man att båda nu var döda och att släktens samlingsplats nu inte fanns längre… och vilket jobb det blir att städa upp. Alla morfars böcker och mormors porslin från affären… hon han iallafall sälja bort det mesta… hon försökte till och med sälja porslin till en läkare medan han gav henne syrgas genom syrgasmask häromveckan, det var mormor det =) Affärskvinna in i det sista…

Men framför allt var hon vår mormor. Vår älskade mormor… när det var liten berodde det väl lite på godisaffären men också på grund av hennes kärlek och att jag var hennes ”favorit”. Det var inte förrän jag blev lite äldre jag förstod att alla var hennes favoriter, men fortfarande så visste man att hon sa det inte för elakhet eller något sånt. Alla var hennes favoriter, alla hennes barnbarn, och hon var vår favoritmormor =)

Det är dock lite synd att hon inte fick se sitt barnbarnbarn. Få se en glimt av det liv som mamma och pappa ska bli farmor och farfar för… nästa generation i en redan underbar släkt, som jag älskar över allt annat (faktiskt). Och visst ville hon leva längre mormor, bland annat för barnbarnbarnet antar jag. Men också för att hon älskade livet… hon hade visst själv sagt det på sjukhuset… ”Jag vill inte dö. Jag älskar ju livet.”…
Men Guds vägar går inte alltid som vi vill. Och nu behöver hon inte sakna morfar längre i alla fall…

Vila i frid mormor

Who’s gonna call on Sunday morning?
Who’s gonna drive you home?
I just want one more chance
To put my arms in fragile hands

Anberlin – Paperthin Hymn
(Skriven av sångaren till sin farmor/mormor när hon dog)

Ida, Maja, Evan och Mormor

(Den som snyggt får ihop rubriken på något sätt får en kaka av mig)

Sådär. Hemma från en trevlig eftermiddag. Lite av en dubbeldate, förutom en andra kille… och någon slags kärlek alls (en har pojkvän och den andra har rent ut sagt ”du är inte min typ” så… 😛 ). Okej då, det var egentligen inte en dubbeldate alls. Men vallifall…
Träffade IdaG och Maja i stan och åt glas på piren och pratade, mkt trevligt. Såg för övrigt KarlF och EmmaL där… kändes mysko att se dom två tillsammans, men tillbaka till mig och min dag =).
Därefter en liten promenad som slutade i besvikelse för mig (museet var stängt, så inget rosenthe idag heller…).
Därefter gick vi till filmstaden (som både jag och Ida hade missat att den var färdig, Ida har väl dock en förklaring…) där vi spontanbestämde oss för att kolla på ”Evan den Allsmäktige”, kortfattat var den sebar, men frågan var om den var värd 85kr… (kanske med sällskapet 😉 ).
Därefter var det den vanliga väntan på stationen (som faktiskt är ganska mysig) innan tåget hem gick och jag såg en JoelWannabe… blonda dreads (med spretigt hår utanför dreadsen), lite av samma kroppspråk och samma klädstil.
En lyckad dag helt enkelt.

Eller. Nästan lyckad dag.
Mamma ringde vid 3tiden och berättade något som jag mest gick och väntade på (inte aktivt).
Mormor har dött.
Har dock inte haft tid att tänka på det idag… och det kvittar nog.
Det är inte förrän imorgon då vi ska samlas på sjukhuset som jag kommer koppla ändå.
Koppla att min älskade godisaffärsägande bullbakande omtänksammaste mormor är död…
Nästan ett år (saknas 3-4 dagar) efter morfars död…
Det gick allafall ”fort”, hon blev inte ”sjukhusdålig” förrän förra veckan och sen dess har det gått upp och ner.
Men nu vet ni iaf varför jag kanske kan bli lite disträ dom nästa dagarna (om nu någon skulle se mig).

God bless you all.
Sussa sött!

V for Vendetta

OBS. Detta inlägget passar sig inte för folk som inte har sett filmen och vill se den. (Folk som sett filmen och vill läsa serien kanske behöver akta sig lite också, men dom vet trots allt redan det mesta).

Såg (fillmen) ”V for Vendetta” nu häromkvällen (tack alex för lånet). Måste säga att jag gillade den. Men lite saker fick min konfunderad, mest för att jag läst serien för sådär 2-3 månader sen.

Fortsätt läsa ”V for Vendetta”

Pucko

Jag är ett pucko.
Inte pucko som i drycken, som i ”jag är en festis” stil.
Utan helt enkelt en urbota idiot.
På grund av detta puckot så är nu:

  • Glassen slut… eller nåt sånt (Ätlig var den iaf inte)
  • Golvet i köket blött (under plastgolvet mind you)
  • Taket i förrådet blött (gipsplattorna var mjuka…)

Tur i oturen ska väl köket byggas om nån gång… men jag vågar inte ens tänka tanken om vattnet har spridit sig för långt…
Jag är en jubelidiot som inte kan tänka själv och som tappar tidsuppfattningen när jag sitter framför datorn…
*Suck*

självhat? nädå… aldrig…aldrig daniel inte… aldrig… (jo)

Tillägg: Jag lyckades indirekt också förstöra frysen. Den rök visst när pappa satte på den igen, på både sätt (dvs pun intended) 😀

Love and Hate

Först om kärlek.
Tror ingen vet det men jag är en såndär person som blir glad av att se filmer där två personer som verkligen förtjänar varandra får varandra.
Får ofta ett ostoppbart hånflin som brukar hålla i sig några sekunder. Men då måste dom verkligen förtjäna varandra och det får inte vara nån löjlig och dålig romantisk komedi.
Om det finns fler som jag som läser detta har jag ett råd, spela att bra data-/tv-spel. Helst rollspel som Final Fantasy.
Att två personer får varandra efter en eller två timmar är en sak, men att se två personer som man introducerats för i 30 timmar (kollade på spelets inbyggda timer =) hitta varandra, då får iaf jag ett hånflin i fem minuter (ungefär så länge scenen höll på).
Spel är ett underskattat nöje, i alla fall på så sätt att det är ”sämre” och mindre kvalititet än en film eller bok som vissa verkar tro.
Speciellt när det gäller utveckling av och skapande av levande karaktärer, även om dom ibland kan bli lite klichéartade (*host*squall*host*).
Om någon ABSOLUT måste se sekvensen och inte tänker spela Final Fantasy X så finns den här

Till den lite tråkigare delen då.
Min mamma har lärt mig att akta sig för att säga att man hatar något eller någon. ”Det är ett starkt ord” har hon sagt.
Men jag kan helt klart säga att jag hatar min psoriasis.
Den är nog något av det värsta som hänt mig…
När den blommade ut och jag var hos doktorn fick jag lite information om Psoriasisförbundet och Ung med psoriasis.
Läste lite om dom och såg att Ung med psoriasis hade läger, bland annat för att höja självförtroendet hos unga med psoriasis.
”Vad bra för dom med allvarlig psoriasis” tänkte jag, för någonstans trodde jag väl att med behandling skulle jag inte märka av min egen psoriasis så fasligt mycket.
Men tji fick jag. Senast för nån vecka sen då den letade sig in på insidan av händerna och där orsakar smärta, mest p.g.a. sprickorna som bildas på dom torra partierna.
Sakta börjar jag förstå varför Ung med psoriasis har aktiviteter för att bättra på självförtroendet, för mitt eget sjävförtroende, i alla fall när det gäller mitt utseende börjar svikta… rejält… *suck*.
Har gått och lyssnat på Kent’s Indianer idag, medan vilken antagligen inte handlar om psoriasis har vissa igenkänningsmoment… måste sluta lyssna på den dock innan jag blir helt nere.

Jag vill inte att du ska se
alla märken på min hud
Jag vill inte ens att du ska le
när jag säger att jag är ful…

Fast igenkänning kan ju göra det lite bättre… eller hur?

Libris

Jag gillar libris… köpte två böcker i boktältet på hönö från dom…
Skulle egentligen varit 3 men alexandra var slut… dumma dom =)
Aja, fick ju iaf ”Adrian Plass’ He(m)ligaste” och ”Ge oss i dag”,
två helt olika böcker.

”Adrian Plass’ He(m)ligaste” är kristen igenkänningshumor på riktigt hög nivå.
Man känner igen sig i allt från missförstånd till att man skäms för att man är mjäkig.
Adrian Plass är helt enkelt en vanlig kristen i alla benämningar.
Hårda Bud För Den Onde (Senast kallade Inte Särskilt Bra Bud För Den Onde av författaren) är annars en konstant grund till underbara små episoder.
Sulle vilja höra deras ”Freden Kommer” (Vilken består av 2 meningar som upprepas en och en en sådär 15 gånger i taget).

”Ge oss i dag” är dock den boken som jag känner för och hoppas på mest.
Det är en andaktsbok av Henri Nouwen.
Det mest intressanta är hur det inte bara är små tankar om bibelställen,
det är djupa och seriösa tankar om kristendomen och om livet.
Jag har svårt att klara av en sida om dan som är tänkt, för egentligen borde man stanna på varje sida minst 2-3 dagar och tänka på vad som står för att verligen förstå.
Det som fick mig att fastna för boken var visserligen 10 Juli (samma dag som jag först läste i boken, kollade ju självklart på dagens datum). En kort text bara om hur solidaritet är att kunna lyssna och känna igen sig utan att behöva nämna att man känner igen sig. Att ta och använda igenkänningen bara för att väcka sitt intresse och för att verkligen kunna känna med personen och inte börja prata om ”Jo, jag har också …” utan bara lyssna.
Tror jag behövde läsa det… och jag tror och hoppas det står mer som detta i boken.
Små ord som kan betyda så mycket och lära en att leva lite bättre…