Kina – Dag 7 & 8

Dag 7: Fredag

Än en gång eftermiddagslektion, men den här gången skulle det ju vara test. Så jag repeterade dom sista glosorna jag tänkte att jag kunde behöva (medan jag tog så Learn To Fly 2-pauser än en gång) innan det var dags att åka till skolan, efter en helt okej lunch på en av ”snabbmats”-restaurangerna i närheten.

Väl i skolan visade det sig att testet helt enkelt var att vi satt och repeterade och att läraren ställde lite frågor vi skulle svara på, ungefär som vanligt alltså. Mitt (inte allt för seriösa) glospluggande hade dock hjälpt kände jag, och det är skönt att veta att orden ändå finns där att plocka fram, trots att jag glömt mycket (i alla fall när det gäller uttalet).

Därefter tog jag bussen hem (419/四一九/SiYaoJiu), där jag träffade Krish och lite andra elever från hans skola i lobbyn. Han bjöd med mig på kvällsmat så jag tackade ja och satte mig och språkade med resten. En ganska salig blandning nationaliteter, en ”riktig” engelsman (i motsats till Krish), en amerikanska, en italienska, en holländska och en kanadensiska.

Därefter tog jag, Krish, den andra engelsmannen, holländskan, en spanjorska och en annan italienska en buss till HuTongerna i närheten av Trum- och Klock-tornet, där vi ät lite mat. Vilken om du frågar mig var lite väl dyr (för så lite mat) och inte så jättespeciell, även om äggplantan var god. Därefter tog vi taxi hem (~25 Yuan för en mil sådär, lagom dyrt) när vi inte orkade vänta på bussen.

Dag 8: Lördag

Så var det helg. Vilket gjorde att jag sov till halv nio-nio, innan jag äntligen gick upp. Jag bestämde mig dock för att inte slösa bort dagen helt att vara ute ur rummet vid 10, vilket jag lyckades förvånansvärt bra med, för att vara jag. Bestämde mig då för att prova buss 630 till WuDaoKou (tunnelbanestationen) för att sedan åka in till stan.

Det gick bra och efter lite tunnelbanefärder med två byten, bland annat det hatade bytet i ZhiXiMen (西直门) där man måste gå en halv kilometer för att byta tåg, kom jag fram till shoppinggatan WangFuJing (王府井) med sin stora bokaffär, i alla fall när jag äntligen letat mig ut ur det stora köpcentret jag kom upp i från tunnelbanan.

Väl på WangFuJing så passade jag på att ta en Vanilj-latte på en Starbucks (星巴克) i ett av varuhusen, och i redan nämnda bokaffär (stor sak på sex våningar) så köpte jag två stycken Austen-pocketar för 20 CNY/SEK styck. Så nu jag något nytt att läsa efter ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Därefter så hoppade jag på tunnelbanan för att åka till Trumtornet (鼓楼), men efter att ha insett att jag glömt min turistkarta på Starbucks så började jag fundera på att ge upp det. Jag tog dock lite mod till mig och först gissade vilken linje jag skulle byta till och väl på den linjen så frågade jag första bästa person vart jag skulle av för att komma till Trumtornet, och fick så självklart Trumtornsgatan (鼓楼大街), såklart.

När jag väl kom fram till tornen passade jag på att äta lunch på en kinesisk restaurang i närheten. Det blev schnitzel-nudelsoppa och grönsaks-och-svamp-BaoZi, vilket inte var jättegott, speciellt inte BaoZi’n, men man blev mätt i alla fall. Så med mina nya krafter så klättrade jag upp i både Trumtornet och Klocktornet (usch vilka trappor) och beundrade den vackra, men lite väl gråa utsikten, över Beijing.

Därefter så gick jag till dom närliggande HuTongerna (gamla hus) men bestämde mig ganska snart att på grund av värmen åka hem igen, men inte innan jag fick något att dricka, så jag letade upp en dryckesaffär och fick en mango-”juice” (mango+vatten+is), innan jag hoppade på bussen hem till motellet.

Här sitter jag nu, eller ja, jag passade på att köpa lite tvättmedel, en tvål och nästan 1.5 liter äppeljuice på vägen hem också, men efter det har jag varit hemma och vilat. För jag är mäkta trött, även om jag kanske inte gått så hemskt mycket idag, i alla fall jämfört med förra helgen, men jag antar att den dåliga luften också tar ut sin rätt.

Så nu ska jag äta snabbnudlar och sen prova att tvätta, vilket ska gå sådär i maskinerna här enligt dom flesta, och sen blir det nog film, om jag inte somnar innan dess. Godkväll och godnatt.

Ps. Förlåt att det inte är några roliga bilder nånstans. Jag har helt enkelt inte orkat ta bilder den här veckan. Förutom idag lördag då, men dom orkar jag inte gå igenom just nu, men jag kanske uppdaterar inlägget senare med bilderna, vi får se. Ds.

Kina – Dag 5 & 6

Jepp, då var det dags igen. Tänkte att jag delar upp dag 5-8 i två inlägg, så ni inte storknar och tröttnar allt för snabbt 😉

Dag 5: Onsdag

Okej, jag får väl börja med att erkänna att det var ett tag sen det var onsdag nu… så allt kanske inte är helt korrekt, till exempel kom jag på mig själv innan att tänka att det var i onsdags jag var ute och åt med Krish, vilket det ju inte var eftersom jag skrev om det i tisdags… menmen, vi gör ett litet försök ändå.

Onsdag började jag tidigt, vilket innebar att jag behövde gå upp 6:30 för att hinna med bilen 7:30 för att komma till skolan innan 8:30. Kom inte ihåg så mycket av lektionerna, förutom att 7-11 nämndes, och jag fick reda på att det låg en 7-11 vid WuDaoKou (五道口), ”min” tunnelbanehållplats (bara ungefär 3 kilometer från mitt motell).

Så efter skolan tog jag tunnelbanan hem igen, för att stanna vid 7-11 och köpa lite Pocky (eller 百奇 som det heter här i Kina) och en sandwhich till frukost nästa dag, i förhoppningen att den var lika god som den jag brukade äta till frukost i Taiwan (det var den inte). Därefter tog jag min (nästan) dagliga tre-kilometers-promenad hem.

Väl hemma igen så satte jag mig och förde in mina glosor i Anki, för det vankades test på fredag, på kapitel jag inte hade gått igenom. Jag tror även att jag hann repetera och lära mig dom flesta av dom första 200 glosorna ganska bra.

Nån gång åt jag också mat, men jag minns inte vad (antagligen något på dom kinesiska ”snabbmatställena”) innan jag gick och la mig och sov gott. Har inte haft några direkta sömnproblem sen i söndags/måndags faktiskt, väldigt skönt.

Dag 6: Torsdag

På torsdag var det eftermiddagslektion, så jag passade på att sova till lite över sju innan jag gick upp. Så därefter satte jag mig och skrev in ännu lite fler glosor i Anki i lugn och ro, vilket betyder att jag då och då tog en paus med Learn To Fly 2, i några minuter, för min mamma har lärt mig att pauser är bra när man pluggar.

Därefter åkte jag till skolan och hade lektion med Francy än en gång och efter skolan så tog jag tunnelbanan hem med Francy och en annan kille från Israel (minns inte hans namn just nu, pinsamt). Men när Francy och den andra killen byte tunnelbana för att åka till SanLiTun (三里屯) och äta gick jag av tunnelbanan för att gå och shoppa på Wal-Mart!

Väl där hittade jag äntligen lite smör att ha på morgonmackorna (jag letade egentligen efter cream cheese, men Philadelphian dom hade var dubbelt så dyrt som smöret, så det fick vara), lite bröd, lite snabbnudlar och en nagelklippare, för jag glömde ju att ta med en hade jag insett kvällen innan.

På vägen hem sen passade jag på att gå in i en ganska snygg Kinesisk restaurang med trevlig personal. Beställde där mat för två (eller i alla fall en och en halv), stekta bönor och Kongbaokyckling (宫保鸡丁). Tyvärr var det den sämsta Kongbaokyckligen jag ätit sen jag kom hit. Vilket var synd för själva restaurangen kändes trevlig och bönorna var väldigt goda.

Därefter drog jag packningen med hem och hälsade på Krishna utanför porten innan jag gick in och pluggade/slappade litegranna till innan sovdags.

Kina – Dag 3 & 4

Som sagt tidigare: Det blir inte ett inlägg per dag, med början nu. Fast hittills blir det i alla fall lite om varje dag (ett litet tag till), så håll till godo.

Dag 3: Måndag

Efter 1+3½ timmars sömn (11 till 12 i någon slags sömn som påminde mest om när man somnar mitt på dagen när man inte borde och sedan 3-6:30 i ”riktig sömn”) vaknade jag, varken dödstrött eller utvilad, men dock så nervös inför första dagen i skolan. Dessutom var jag lite småstressad eftersom jag inte ville missa skolbilen som avgick 7:30 eftersom jag inte visste hur bussarna gick.

Det gick dock bra, även om frukosten kanske blev lite småstressad (mackor med nån bredbar ”ost” på), och väl i skolbilen så träffade jag två skolkamrater: Lukas, som var från Östeuropa nånstans och Jerun(?) från Nederländerna. Så jag passade på att fråga lite om skolan och hotellet vilket lugnade mig litegranna.

Väl på skolan fick jag läsa lite i olika böcker för att försöka hitta en passande ”grupp” för mig, men eftersom det bara fanns tre studenter som hade beställt grupplektioner och alla var under min nivå så fick jag valet att ha 20 timmar lektioner per vecka med en av dom andra studenterna eller 10 timmar privatlektioner per vecka.

Jag började att prova på grupplektionen, vilket då blev med en italienska, Franceska. Visst, själva texten och glosorna var alldeles för lätta (även om jag börjat glömma mycket), men jag fick ju i alla fall chansen att prata kinesiska med någon mer än läraren.

Efter en trött morgon med fyra timmar lektione så var det dags för lunch, vilken jag åt tillsammans med redan nämnda italienska och en japanska vid namn Asuka (en riktigt hipp liten sak som vanligtvis bor i NY) på den traditionella kinesiska restaurangen på bottenplan i byggnaden där skolan låg, gott och ganska billigt (27 RMB per person).

Därefter gick jag med Asuka till tunnelbanestationen för att köpa ett busskort, eller IC-Card (vilket verkar vara vad alla kineser, fastland eller ej, kallar alla smarta kort, ofta med RFID). Därefter skiljdes vi åt eftersom jag tänkte ta tunnelbanan och plocka upp lite saker på vägen hem medan hon skulle ta bussen som stannar närmare där vi bor.

Jag ångrade mig dock nästan när jag väl kom hem, eftersom jag nu var både fysiskt och psykiskt trött (men inte vågade vila, eftersom jag hellre ville somna senare utan problem). Så därefter blev det mest häng framför datorn, där jag bland annat språkade med mamma på skype.

Fast jag behövde ju fortfarande kvällsmat. Så jag gav mig iväg till närmaste McDonalds och åt en liten Big Mac på den sunkigaste McDonalds jag någonsin varit på, men det var ju mat. Därefter passade jag också på att köpa lite bröd och så på stormarknaden som låg i samma hus som Donken.

Dag 4: Tisdag

Efter att ha sovit gott hela natten tills klockan ringde klockan sju (gick och la mig tio kvällen innan och ville inte sova allt för länge) gick jag upp och åt en lugn och fin frukost (samma som dagen innan) då jag hade sovmorgon till 12:30 (då skolbilen skulle hämta upp mig utanför hotellet).

Morgonen spenderades mest framför datorn om jag ska vara ärlig, hade inte så mycket ork att göra så mycket annat. Mer än att göra färdigt läxan då (vilken jag inser precis att jag aldrig lämnade in, eftersom ingen frågade efter den). Så vid 11:30 tog jag mig äntligen ut ur hotellet för en snabb lunch på nån kinesisk snabbmatskedja, där det än en gång blev nötköttscurry, vilken var helt OK, innan det var dags att gå tillbaka till hotellet för att fånga bilen till skolan.

Väl i skolan gick jag än en gång på samma lektion som Franceska, och bestämde mig för att fortsätta göra det den här veckan ut, och börja med privatlektioner nästa vecka när jag känner mig lite mer hemma, både i språket och i situationen här, med allt det innebär.

Därefter åkte jag och Franceska hem till hotellet igen, fast med buss den här gången, där jag efter att ha hämtat kraft gick ut för att äta kvällsmat. Träffade engelsmannen på trappen utanför hotellet, fast han var visst från Zimbawe från början visade det sig, och fick med honom på kvällsmaten på något vis.

Så vi gick till en restaurang i närheten av hotellet och beställde något sötsurt fläsk och lite Kong bao-kyckling (宫保鸡丁) och språkade lite om Zimbawe, Storbritannien och Sverige. Därefter var det hemgång i det begynnande regn och åskvädret och så hamnade jag här på rummet igen.

Så nu är det bara lite datorhäng kvar och sen blir det sängen igen, för imorgon börjar jag 8:30 igen och måste hinna vakna, äta och så innan skolbilen går vid 7:30. Så, godkväll!

Kina – Dag 2

Dag 2: Söndag

Jag vaknade svalt, efter under natten satt på luftkonditioneringen igen efter jag stängde av den precis innan jag somnade, så det kändes i alla fall bra. Eftersom jag inte hade någon frukost duschade jag snabbt och gav mig ut på gatorna för att leta frukost men först frågade i receptionen om när mitt internet på rummet skulle funka och fick svaret: ”Två, tolv, ett, nångång”.

Så därefter jagade jag upp frukost, vilket fick bli en McMuffin på McDonalds med medföljande varm kaffe (som inte var allt för blaskig faktiskt). Därefter gick jag mot tunnelbanestationen och hittade på vägen min efterfrågade 超市 (Supermarket). Jag hittade också ett bageri, som hade bröd som inte var allt för sockerfyllt, vilket var otroligt trevligt, för att vara Kina.

Därefter hoppade jag på tunnelbanan för att försöka hitta till skolan för att se hur omgivningarna ser ut, för på måndag, och kanske alla dagar, får vi skjuts till skolan från hotellet. Jag måste säga att jag gillade området runt skolan, då det hade många restauranger och var väldigt fräscht, antagligen för att det är ett företagsområde.

Sedan åkte jag inåt stan, och gick till en av Beijings större gågator, för att ha något att göra. Väl där hittade jag H&M, tog en vaniljlatte på Starbucks, och lyckades efter mycket om och men skaffa ett kontantkort till mobilen, även om mobilsurfen först kommer igång nästa månad… (och därför bara kommer funka en tredjedel av resan, men bättre det än inget).

Efter det var det lunch, som blev lasagne på Pizza Hut, eftersom jag var så trött och kände att jag behövde unna mig något jag visste hur det smakade. Det var även två svenska tjejer på Pizza Hut när jag kom in, fast jag hann/vågade inte hälsa på dom innan dom gick.

Därefter åkte jag tillbaka till hotellet, fast inte direkt, jag passade på att plocka upp lite bröd, bredbar ost och tandkräm på vägen hem, jag hittade dock ingen smörkniv, men tänkte att det skulle lösa sig senare, med engångspinnar från hotellet om allt annat skulle krisa.

Väl tillbaka på hotellet frågade jag än en gång om internet, och fick nu det lite besvärade svaret att klockan sex skulle datakillen komma in. Efter att ha frågat en gång om hon i receptionen denna gången var riktigt säker och fick ett jag så gick jag upp på rummet för att vila en liten stund.

Jag tröttnade dock ganska snart och gick ner till lobbyn, där jag träffade några kinesiskastuderande (från början tre killar från USA, England och Kazakstan om jag förstod rätt) och satt och språkade lite med dom och en annan kinesiskastuderande från Nya Zealand som senare kom förbi.

När dessa killar gick iväg för att handla lite så kom dock datakillen vilket gjorde att jag stannade kvar och efter lite små försök att få igång PPTP-uppkopplingen så fick jag äntligen internet på rummet. Vilket gjorde att jag satt kvar i rummet mest hela kvällen, förutom en kort promenad till Yashinoya igen för kvällsmat.

Väl efter maten hittade jag också ett Hyper Market (sic) där jag köpte en sked och två ätpinnar (eftersom dom inte hade några slöa knivar som jag kunde bre den bredbara osten med) och lite diskmedel.

Så, det var min andra dag. Ganska händelserik om jag får säga det själv. Men kanske inte världens roligaste händelser att läsa om, men det var skönt att få skriva av sig lite, och ge en liten bild av hur det är att åka till Kina och läsa språk.

Dagens dummaste: Mitt försök att hitta tillbaka till tunnelbanan från skolan, alternativt att jag under samma omväg råkade (shuffle) lyssna på Lars Winnerbäcks lite smådeppiga Under Månen (vilket bland annat gav mig hemlängtan deluxe).
Dagens bästa: Vaniljlatten på Starbucks. Jag var inte så sugen på den faktiskt, men smaken fick mig att må bättre, kanske på grund av sockret, kanske på grund av den hemtrevliga smaken (sen Taiwantiden).
Dagens skylt: CNPC Drilling Research Instituet: Instrument While Drilling Department. Roligast om man tolkar lite fritt =P

En skylt med konstig Kinesiska
Klicka på bilden för att se den i större format.

Kina – Dag 1

Hej allihopa. Jag vet att jag borde avsluta förra serien innan jag börjar på en ny, men whatever, jag är dålig på att avsluta saker, jag vet. Så håll tillgodo med en ny serie: 30 dagar i Kina! (Fast det kommer nog inte bli 30 inlägg den här gången, får vi hoppas). Vi får också hoppas att jag inte blir blockerad nånstans i mitten heller (även om jag kanske kan ta mig förbi det med kanske).
Så låt oss börja, med igår (ursäkta om jag låter lite uppgiven i dom här första inläggen, jag var/är lite uppgiven, men det blir nog bättre när skolan börjar).

Dag 1: Lördag

Efter en ganska trevlig flygtur, fast med ”bara” fyra timmars sömn, kom jag då till Beijing. Hade lite svårt att hitta han som skulle hämta mig, men med ett snabbt samtal från ett nyköpt IC-card (telefonkort för fasta telefoner) till numret till Rosemary på skolan så hittade vi varandra till slut. Blev dock inte mycket mer sagt än ett ”Det är varmt idag.” och ett ”Ja, personligen tycker jag det är för varmt.” mellan mig och chaffören dock, men jag klagar väl inte.

Kom till dormitoriet, som egentligen var en del av ett lite småsunkigt hotell i en kinesisk hotellkedja som hette ”Super 8” eller någonting sånt, så jag kommer härefter kalla det för ”hotellet” istället. Sunkigheten kom från att antennsladden till den utlovade TV’n var av, kylskåpet mögligt och dessutom fattades en vattenmaskin (för att värma vatten), det sista tog mig dock halva dagen att upptäcka.

Så ganska snart tog jag en promenad för att komma bort och hämta någon slags motivation, vilket gick sådär, men fortfarande bättre än väntat. Jag passade också på att äta på en Yashinoya-restaurang, ett namn jag kände igen från Taiwan men aldrig åt på där, men jag tänkte kedja = lite bättre kvalitet och beställde en okej Nötkötts-Curry.

Därefter gick jag tillbaka till hotellet, efter jag inne i Yashinoya-restaurangen hade väntat ut det värsta av det plötsliga åskvädret som bara hade dykt upp helt plötsligt. Eftersom det fortfarande var tidigt så passade jag dock på att ta en till promenad för att fördriva tiden, bland annat tills internet skulle komma vid fem.

Internet kom dock aldrig vid fem, utan jag fick senare svaret ”imorgon”, och efter att ha frågat om vart jag möjligen kunde köpa lite matsaker insett att hotellet hade sin egen liten convenience store i en hörna i lobbyn köpte jag ett paket snabbnudlar. Det var här jag också förstod att jag borde ha en vattenmaskin på rummet, då dom anställda blev helt förvirrade när jag frågade efter varmvatten till nudlarna.

Efter jag hade fått upp vattenmaskinen till rummet och jag kunnat värma nudlarna så passade jag på att kolla på ”You, Me, And Everyone We Know”, vilken var okej, men kanske inte en film för mitt humör just då. Och därefter blev det lite bokläsning och så innan jag la mig vid tio och somnade snart efteråt.

Dagens besvikelse: Dormitoriet, eller det småsunkiga hotellet som det visade sig vara. Tack och lov funkade i alla fall AC’n (för närvarande).

Dag 29: Din strävan

Alltså, jag behandlade ju lite det här redan i första inlägget (se näst sista stycket). Men okej, jag tar det med en lite annan vinkel den här gången då, lite mer konkret.

Min första, och största strävan just nu, är att bli klar med min Civilingenjörsexamen och ”komma ut i livet”. Inte för att livet är dåligt eller sämre just nu, men att bli klar är ändå ett helt klart mål, ett jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan är det slutet på sex års (ganska) hårda studier, å andra så känns det som att en liten trygghet kommer att försvinna när man helt plötsligt inte vet riktigt vad man kommer att göra dom närmaste åren, eller vad som kan hända. I skolan har man alltid själv det slutliga valet vad man vill göra (vad man vill läsa och hur) men när jag börjar jobba är det någon annan som kommer bestämma det (och sparka mig om jag inte sköter det).

Om jag ska se lite längre fram så har jag några fler mål jag strävar emot. Ett är att jag så snart jag kan efter examen, helst direkt efter men sannolikt några år efter, hitta ett stabilt och tryggt sätt att leva, bland annat rent ekonomiskt, så jag kan börja fokusera på annat, som att hjälpa till i en kyrka eller något liknande, antingen med något konkret uppdrag eller i någon ledarroll i något barn/ungdomsarbete. Att hitta ett sätt att leva ett schysst liv helt enkelt där jag har tid till annat, först och främst för vänner och kyrkan (då jag känner att den har kommit lite i skymundan senaste åren).

Sen kan vi fortsätta det här och gå ännu ett steg, och det är nog att en dag kunna arbeta, antingen som betald arbetskraft eller som volontär i en kyrka eller annat vettigt ställe där man gör något för andra, i alla fall deltid. Jag har tänkt litegranna på pastorsstudier och/eller lite djupare teologistudier till exempel, så om jag om några år hittar den där inre stabiliteten jag saknar, och känner att det är den vägen jag borde gå, så kanske jag hamnar på THS eller nånstans liknande (ÖMS?), men det får vi se när jag är ”där”.

Sen skulle det ju vara trevligt att hitta någon nån dag också. Men det känns inte riktigt som en ”strävan”, utan mer något jag hoppas på. Det är också lite svårt att tidsbestämma kanske, eftersom det känns som att det händer när/om det händer. Och med lite tur så kanske vi (vilka ”vi” nu är) kan få några barn en dag med, några egna små barn att ta hand om. För även om tanken mest skrämmer mig just nu vet jag att den en dag kommer vara en helt underbart härlig och trevlig tanke (i alla fall i efterhand).

Så för att som alltid sammanfatta vad jag sagt (varför jag nu alltid måste göra det…): Först att bli klar med min Civilingenjörsexamen och därefter hitta en stabilitet i livet så att jag kan börja göra saker för andra med mina pengar och min tid. Därefter efter en tio år eller mer kanske försöka hitta ännu mer tid och engagemang för mina medmänniskor, antagligen i en kyrka. Sen om jag hittar en fru nångång också (kanske däremellan) och får ett barn eller två kommer jag väl inte heller att klaga (får vi hoppas).

Så då var Dag 29 klar alltså? Sedär, dom här 30 dagarna kanske bara tar ett halvår eller så.

Disclaimer: Jag orkar inte korrekturläsa, och känner för att posta det här nu. Ursäkta stavfel/konstigheter och säg gärna till om ni hittar något så jag kan rätta tilll det.

Dag 28: Något du saknar

Alltså jag har tänkt lite på det här senaste dagarna (dock med eftertryck på lite) och jag tror inte jag saknar så mycket faktiskt. Jag har ju mina drömmar såklart, men dom har jag ju redan skrivit om. Min inställning till ånger har ju också lett till att jag försöker att inte sakna sådana saker jag på ett eller annat sätt förlorat, i alla fall inte allt för mycket. Jag vet också att jag borde skriva ”Taiwan” här, men det vore en vit lögn på något vis.

Men, tack och lov så handlar det här ju bara om något du saknar så för en gång skull tänker jag vara lite lättsammare och kanske kortare än vanligt (för er som nu tänker att jag är ”tråkig” har jag bara en sak att säga). Så ämnet på det här inlägger kommer nu bli ”Maten på Taiwan”.

Ganska tidigt märkte man att folk på Taiwan pratade ganska mycket mat. Speciellt när man pratade om resor och dylikt, som till exempel när man skulle åka nånstans, så fick man alltid reda på vart och vad man skulle äta, ofta före man fick reda på vilka sevärdheter som fanns som man borde titta på. Såhär i efterhand så ångrar jag också att jag inte lyssnade mer på dom, för det är först nu jag inser vilken matskatt som fanns på Taiwan. Det var också så att nästan alla restauranger var ”kända” för något om man kände någon som hade varit på dom innan, även om ”känd” är ett väldigt relativt uttryck i Taiwan.

Men det jag egentligen saknar är dock inte dom speciella restaurangerna och maträtterna utan dom lite vanligare. Ofta för att dom hade vettiga priser men fortfarande var väldigt goda, som till exempel så kostade en helt okej lunch på skolan kanske en 20 kronor (25 om man ville ha iste till, från iste-affären (man fick bara inte glömma att be om ”halvt-socker” eller mindre, annars fick man en smärre sockerchock)). Nudelrestaurangerna som fanns i dom flesta kvarteren i städerna kostade ungefär detsamma också dom också, om dom inte var billigare, vilket var en enorm tillgång. Sen fanns ju också Sushi-Express, en sushi-restaurang-kedja där en två-tre bitar sushi kostade en sex-sju kronor, vilket gjorde att McDonalds inte fick många besök av mig i alla fall.

Fast det fanns ju dyrare och godare restauranger också. Som mackrestaurangen jag nämnt några gånger nu, där man fick en rejäl grillad-mack-lunch för en 50 kronor, helt ok om ni frågar mig. Någon gång var jag och Rocky också på den ”finare” japanska restaurangen utanför skolan, där vi fick betala ~60 kronor för en japansk lunchlåda (vilket på Taiwan i motsats till Japan är lite exklusivt antar jag). Eller om man var sötsugen så fanns ju alltid Starbucks med sina vanilj-latte:ar och amerikanska kakor. Eller Coldstone med sin sjuuukt goda glass, som visserligen kostade som en dyrare lunch, dvs ~40 kronor, men som absolut var värt det.

Fast om jag ska specificera mig ytterligare lite till så finns det en restaurang jag har saknat väldigt mycket, eller en typ av restaurang; Teppanyaki. Så sjukt gott och väldigt trevligt på något vis. Speciellt när man var där med några vänner och man beställde lite olika saker och satt och pratade och åt lite från varandra. Särskilt saknar jag 大埔鐵板燒 (Tai Po Teppanyaki), en teppanyakirestaurang i närheten av skolan, som var godast av alla (fanns en tre-fyra stycken i samma kvarter, men den här var absolut godast). Jag har faktiskt fortfarande kvar visitkortet (så jag kom ihåg namnet =P). Så: Jag saknar 大埔鐵板燒, that’s it.

Dag 27: Din favoritplats

Ja, äntligen. Det här är så enkelt så.

Hönö

Bild på Hönö
Inåtö från Jungfruviken på Hönö (2007)

Jag är så tacksam för att ha haft Hönö under min uppväxt, speciellt mina tonårsår tror jag. För Hönö har varit den plats jag har hittat mest frid på, på så många sätt.

Ända sen jag var liten har jag gillat Honö och Hönöveckan. Eller jag har för mig att jag gillade Hönöveckan i alla fall, att leka med kusinerna i vid sommarstugan i en vecka och få gå på barnmöten varje eftermiddag låter ju inte helt fel. Vare sig det var Hönövecka eller ej så brukade vi på morgonen cykla fram och tillbaka på grusvägen utanför eller så cyklade vi till Lapposand (eller senare till Hästen) för att bada. Sen om det var Hönöveckan så bar det hemåt för middag innan det var dags att gå till tältet för att lyssna på Åke när han berättade sina historier om Munken och Kulan.

Mamma, Pappa och en badstrand.
Mamma och Pappa vid Hästen (2007)

Senare år så växte jag och kusinerna ifrån varandra (och tyvärr har vi inte hämtat oss sen dess), men Hönö var ändå något härligt, för det var lugnt och skönt och oftast var mina föräldrar och/eller mina syskon där med mig, och det är nog på Hönö jag har växt upp med mina syskon, där jag känt att jag växt i deras ögon till att bli en vuxen människa jag med. Jag minns fortfarande mina stunder med syskon och svägrami på verandan, stunder när man fick vara sig själv och vara uppskattad för just det.

Jag måste också säga att tonårsmötena har betytt mycket för min ”känslo-kristenhet”. Visst, ”känslokristenhet” låter kanske inte så värst bra, men det har ändå gett mig en bra grund. En grund i att ibland behöver man inte veta (något som ändå är viktigt för mig allt som oftast), men då kan man få känna och lyssna istället och kanske sjunga en lovsång bara för att. Åkes, Peters, Patrics med fleras undervisning har jag inte heller något att klaga på (även om jag inte minns något specifikt, förutom Patrics vittnesbörd från hans upplevelser under tsunamin i Sydostasien då).

Bild på havet vid Hönö
Hav och färjor (2007)

Men det är ändå vissa av dom senaste åren som har varit bäst, såhär när jag tänker på det i efterhand. Att få ha en sommarstuga på ett sådan vacker ö, och möjlighet att på kvällarna bara få sitta där på verandan och läsa en bra bok i det sista ljuset på dagen. Eller efter att solen gått ner få sitta på samma veranda och dricka te bland värmeljus och bara njuta av sommaren var helt underbart. Jag förskönar säkert mina minnen, men so be it. Hellre det än tvärtom.

Bild på havet vid Jungfruviken
Havet vid Jungfrufiken (igen...) (2009)

Så ja, Hönö är min favoritplats. Hönö med sin härliga fallfärdiga (i alla fall förr i tiden) veranda och sina vackra klippor. Åh, jag kommer att sakna det när det försvinner (vilket det nog kommer att göra snart nog).

PS. Ledsen att jag inte har några bilder på huset… men dom flesta bilder jag har är från en och samma plats (fast två olika år) konstigt nog.

Dag 26: Dina rädslor

Okej, ska vi börja räkna upp dom då?

Cellskräck – Fast den börjar bli bättre, till exempel insåg jag för några år sedan nu att jag har blivit av med min barndoms hiss-skräck genom att inte åka hiss på några år. Första gången jag har hört om att göra sig fri från en fobi genom att undvika den.
Ormar – Usch, gillar inte vilda djur som bits som försvar. Därför går det också helt förbi mig varför en normalt funtad människa skulle ha ett sådant djur som husdjur (no offence meant).
Höjder – Eller snarare marken, för att citera Terry Pratchett: ”’I’m afraid of grounds.’ ’You mean heights,’ said Conina. ’And stop being silly.’ ’I know what I mean! It’s the grounds that kill you!'”
Att glömma saker – Som att glömma något viktigt bussen eller tåget när jag var i Taiwan, usch, hemska tanke. En annan effekt är att det alltid känns som att jag glömt att ta med något varje gång jag ska åka hem (vilket ju oavsett aldrig skulle vara ett problem eftersom jag bara ska hem).

Och så vidare och så vidare. Fast jag tänker sluta där för att beskriva min största rädsla.

Ensamhet.

Vilket ju i och för sig också är en av mina stora paradoxer. För samtidigt som jag gillar och verkligen behöver min ensamhet, det vill säga möjligheten att ibland bara få dra mig undan och vara med mig själv utan att ha någon annans krav på mig själv, för att fungera, så är jag rädd för att en dag bli helt ensam, och vad som skulle hända då.

För det är inte bara själva ensamheten i sig jag är rädd för, utan också för mig själv i ensamheten, för vad jag skulle göra om jag en dag skulle komma i den situationen att jag skulle vara helt ensam och utelämnad. För jag vet verkligen inte. Jag skulle nog inte bara ta mig upp direkt igen, utan jag skulle nog snarare gräva ned mig ganska mycket i det, kanske tills det vore för sent att ta sig upp igen, och den möjligheten skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag är rädd för något som kan vara så vackert som ensamhet.

Det skrämmer mig att jag skrämmer mig själv också, att jag inte riktigt vågar lita på mig själv vad som kommer att hända om jag en dag blir ensam, (fast å andra sidan kanske jag inte är ensam om det). Jag vet att anledningen till varför jag klarat mig igenom mina ensamma och jobbiga perioder i livet hittils är feghet, envishet och vänner och familj. Men feghet är ju per definition inget pålitligt och vad händer den ensamma dagen då envisheten ger upp och jag befinner mig långt ifrån vänner och familj? Aja, förhoppningvis behöver jag aldrig tänka djupare på det.

Så, för att vara lite ärligare än vad jag borde vara: Mina största rädslor är rädslan för ensamheten och hur jag skulle bete mig om jag en dag skulle bli helt ensam.

Dag 25: Ett första

Men hey, det här är rent ut sagt elakt. Ett så sjuuukt öppet tema och samtidigt har det mest intressanta temat om ”första” (det vill säga min första kärlek) redan avverkats, så vad ska jag hitta på nu då?

Eller okej. Jag ska vara riktigt utlämnande här och nu, i alla fall tycker jag det är är väldigt utlämnande, lite jobbigt faktiskt, för jag skäms nästan lite redan nu över vad ni ska få bevittna.

Jag tänker här och nu bjuda er på min första dikt! (som jag kan hitta det vill säga). Tyvärr är det verkliga orginalet förlorat nånstans i tidens labyrinter för jag har varit dum nog att uppdatera dikten den genom åren utan att spara det verkliga orginalet, men här är den äldsta versionen jag kan hitta (meningen/idén är ju densamma hursomhelst):

Sealing Destiny

Today I sealed my destiny,
I closed a part of my past.
Told her that I loved her,
tore my own life apart.
All left now is to wait,
for her to tell me my future.

Sådär, nu ska jag bara gå och ställa mig och skämmas och rodna lite i ett hörn här borta. Säg till när ni lett/skrattat färdigt. (Till mitt försvar, jag var 17 när jag skrev den första versionen).