Förra helgen var jag i Stockholm. Därför blev det aldrig något inlägg då (eftersom jag kom på det på söndag kväll när jag satt på bussen hem och kände inte att jag hann slänga ihop något då, det skulle ändå inte blivit bra). Inte för att det inte blir så mycket denna veckan kanske, då det här var det enda någorlunda färdiga inlägget jag hade och tankarna på ämnet är nog inte riktigt färdiga (fast det kanske bara är bra förresten).
Aja, det här inlägget borde väl egentligen ha hetat ”Om att vara så ytlig att man får dåligt samvete över det” kanske, men nu heter det vad det heter, för nuvarande titeln stämmer ganska bra också.
Jag får väl börja med att säga att vet lika väl som alla andra att ”insidan är viktigast” och jag är absolut inte i någon position att säga emot, snarare tvärtom tycker jag det är en mycket viktigt devis, att inse att någons personlighet är det viktigaste till syvende och sist. Men å andra sidan så lever jag inte som jag lär tyvärr. För jag har med åren märkt att jag är ganska ytlig på något vis.
Inte att det stör mig allt för ofta, men jag kan erkänna att jag helt klart sållat ut vissa tjejer från ”flickvänspoolen”, i alla fall till en början, baserat på deras utseende, och detta är definitivt en anledning till dåligt samvete för mig (då jag inte riktigt tror på kärlek vid första ögonkastet). Under dom tidigare tonåren så var det ju också så att jag blev ”kär” i alla dom där snyggaste tjejerna i klassen, precis som alla andra, även om det kanske kan bortförklaras med att ”jag var ung då” (himla bra bortförklaring måste jag säga faktiskt).
Hursomhelst så känns det lite löjligt. Man (läs ”Jag”) vill ju inte känna sig ytlig (eller ännu värre, verka ytlig), speciellt inte om man som jag har något slags mål att försöka uppskatta sina vänner för vilka dom är, och som nästan mest av allt uppskattar dom där möjligheterna att bara vara och/eller prata med sina vänner och bekanta, saker som är helt orelaterat till utseendet.
Samtidigt så vet jag inte om det är så viktigt hur jag känner, bara jag är medveten om hur jag känner, och försöker motverka det så gott det går. Till exempel för för några år sedan så hade jag väl inte riktigt erkänt för mig själv att det är så att jag är lite ytlig, utan det var först när jag läste beskrivningen ”[they have] no prefered type—everyone is ideally worthy of love, but [they] may (somewhat guilty) avoid what is […] ugly” i ett kapitel i Psychology of Love, som jag kanske erkände att jag kände igen mig litegranna, om än lite motvilligt (såklart).
Aja, jag vet väl inte riktigt vart jag vill komma, förutom något slags erkännande av att ”Ja, jag är ytlig. Men jag jobbar på det”. Och sannolikt är jag nog inte heller ensam om att ha dåligt samvete över att att jag känner mig ytlig ibland.