Dag 24: Något som får dig att gråta

Okej jag måste väl börja med att säga som det är, att jag gråter väldigt sällan. Dom få gånger jag gråter är det nästan alltid när jag är trött och det bara blir för mycket, och oftast är det då något litet och ”obetydligt” som får bägaren att rinna över.

Men det finns saker som ger mig tårar i ögonen, tårar jag oftast håller tillbaka av ren reflex, för att gråta mer än nödvändigt finns det ju ingen mening med tänker jag. Så jag tänkte att jag ändrar titeln lite till ”Några saker som får dina ögon att tåras” och gör en lite kort lista istället.

Några saker som får dina ögon att tåras

  • Omsorg/Kärlek: Jag minns fortfarande dagen jag skulle flyga till Taiwan, precis innan jag skulle gå förbi säkerhetskontrollen och min flygvana far gav flygrädd-rädda* mig en kram (något som annars sällan händer) och önskade mig god resa. Omsorgen och kärleken i den kramen och dom orden kommer jag sent att glömma.
  • Musik: Till exempel första gången jag hörde den här låten [open.spotify.com]. Eller jag vet inte hur mycket ögonen tårades egentligen, men skulle jag varit ännu mera känslomänniska, en som kunde och vågade gråta skulle jag gjort det. Jag gick i vilket fall och rös i en kvart efteråt. Jag tror det är ärligheten och konstigt nog någon slags igenkänning som gör det. Skönhet och ärlighet på samma gång. En annan låt jag har för mig gav mig samma känsla första gången var den här [open.spotify.com].
  • Filmer: Först och främst ”lyckliga” slutscener i filmer som förtjänat det. Egentligen gillar jag olyckliga slut eftersom dom oftast är snyggare och mer verklighetstrogna (då dom kräver mer tankeverksamhet vid manusskrivandet för att funka), men när jag tittar på vissa filmer sitter jag ändå i slutet av filmen och hoppas att allt ska lösa sig och att filmen ska få ett lyckligt slut och när det lyckliga slutet kommer så sitter jag och hånflinar med tårar i ögonen. Senast det hände var nog det triumferande slutet på 127 timmar. Men även vackra olyckliga slut kan vara nära på att ”få mig” ibland.
  • Böcker: Som Torngy Wiréns – Om Änglar Kunde Tala. En av dom få böckerna som fått mig att faktiskt gråta. Kanske var jag trött, kanske inte, oavsett så är i vilket fall en sjukt bra bok. Om jag också minns rätt så fick även delar av böckerna i Robin Hobbs The Tawny Man-triologi mina ögon att tåras, mycket på grund av dom helt underbart beskrivna relationerna och tillfällena där vänskapen bryter dom mest otroliga och till synes oslagbara gränser.
  • Psalmer: Okej, den här är lite långsökt. Men Psalmer (eller långa predikningar 😉 ) har en egenhet att få mig att gäspa. Inte för att dom är tråkiga, även om man kanske kan tro det, utan bara för att dom är psalmer. Detta får i sin tur får mina ögon att vattnas och efter några gäspningar (vilket man hinner med under en lagom lång psalm) så får det ändå räknas som att ögonen tåras. Så är det, konstigt men sant.

Så det är saker som får mina ögon att tåras.

*Jag var aldrig rädd för att flyga egentligen, jag var rädd för att jag skulle vara rädd för att flyga när jag skulle sätta mig på planet, eftersom jag bara hade flugit en gång i mitt liv innan och då tyckte det var lite obehagligt.

Dag 23: Något som får dig att må bättre

Oh, det här är ”lätt”.

Mina vänner

Så. Var jag klar för den här gången då?

Fast det är när jag tänker efter kanske inte riktigt hela sanningen. För det räcker inte riktigt att bara att säga ”mina vänner”, för det är ju inte så att bara jag tänker på mina vänner så mår jag bättre (även om det kan hända ibland). Det som krävs för att jag ska må bättre är oftast lite mer och intressant nog funkar inte bara någon slags intresse/omtanke från vännens sida utan även tvärtom, det vill säga när mina vänner visar tillit till mig, för att jag ska må bättre.

För att ta ett exempel på det andra fallet (det första känns lite självklarare så vi väntar lite med det). Jag har några gånger senaste fem åren då och då fått SMS från min gamla gymnasieklasskamrat, det vill säga den enda gymnasieklasskamrat jag umgicks med under gymnasiet . Det är aldrig några ”hej hur mår du”-SMS utan mer ”allvarligare” SMS, men ändå brukar dom rycka upp mig litegranna. Jag svarar alltid på dom, oftast lite gladare över den tillit jag fått och fått behålla över åren och över att jag får bolla lite tankar med honom, och kanske få honom att må lite bättre, även om mina svar kanske inte alltid är dom bästa.

Fast det vore ju lögn att säga att omtanke från en god vän inte slår lite högre. För är det något som får mig att må riktigt ”bra” så är det en vän som säger: ”Du, kom hit hem till mig. Du får vara precis som du är och må precis som du mår. Jag kommer inte att tvinga dig till något.” Jag kanske inte alltid mår bättre rent humörmässigt just den studen och/eller precis efteråt, men det ger ändå mig en lugn och stilla glädje. Att någon vill umgås med mig, även om jag just då kanske inte är den roligaste att umgås med om jag inte är på humör.

Nu är väl kanske inte något jag skrivit särskilt speciellt eller kontroversiellt. Men det måste inte alltid vara det, när det är något så naturligt och härligt som riktig och otvungen vänskap.

Dag 22: Något som gör dig upprörd

Oh. Eller va? Ska jag kunna svara på detta bara sådär? Hmm. Okej. Det här kanske kan ta ett tag (Ja, det gjorde det visst).

Men okej, jag har tänkt lite på det och jag tror jag har ett svar nu, ett ”något som gör mig upprörd”: Oärlighet.
Inte helt otippat kanske. Men ändå inte helt självklart och obestritt då det den här gången slog andra dåliga saker som ”inkonsekvens” och ”orättvisor”.

Jag är dock lite förvånad att det tog mig tid att komma på det (ett par dagars småfunderande), eftersom frågan ändå inte är så jätteorginell och jag har ju trots allt funderat på det innan (vad i världen jag ogillar mest alltså) och det är också något jag brukar irritera mig på, senast bara någon dag sen, och jag är fullt medveten att jag ogillar å det starkaste.

Anledningen till varför just oärlighet ligger på toppen av saker jag ogillar är dock inte så svår att se, för jag värderar ”motsatsen” till oärlighet, det vill säga ärlighet, väldigt högt och jag hoppas det märkts lite på den här 30dagars-serien, att jag allt som oftast försöker vara ärlig, i alla fall så långt det går utan att det riskerar att gå ut över någon annan. Om inte får ni säga till så ska jag försöka skärpa mig för dom sista inläggen (det finns några riktigt kluriga ämnen kvar).

Men för att ge lite bakgrund till varför jag har fastnat så för ärlighet och varför jag ogillar oärlighet så mycket. Jag vet att jag någonstans på gymnasiet bestämde mig för att sluta övertolka vad andra menade (speciellt tjejer, vilket jag i efterhand har funderat på om det inte var ganska puckat gjort… menmen, hursomhelst) för att försöka göra livet lite lättare för mig själv. Men det var samtidigt inte bara för min egen skull jag gjorde det, utan jag gjorde det också för att jag ville försöka lära mig att lita på att andra sa vad dom tyckte och tänkte.

Det här har med att lita på att folk säger vad dom tycker och tänker har sedan hängt med mig i resten av livet, och ni får gärna kalla det dumdristighet, men oavsett vad man kan tycka är det ganska skönt faktiskt. Visst, det kanske verkar att jag kommer lätt undan när jag ibland struntar att läsa mellan raderna, men samtidigt så innebär det att jag ibland måste tvinga mig själv att faktiskt fråga andra vad dom egentligen menar och tycker och tänker, och det kan vara svårt nog. Speciellt när man vet att man kan få ett svar man inte gillar/vill få.

Men för att återvända till oärligheten. Det är nog i mitt sökande för ärlighet jag verkligen börjat ogilla oärligheten, för den gör så mycket ont, och trots att personen som står bakom ofta säkert tycker att det är den enkla vägen ut, så blir det alltid så fel och ont i slutändan ändå. Och det behöver ju inte vara rena lögner för att vara oärlighet i mitt tycke, utan jag tycker det är hemskt nog att hålla tyst om det finns något som borde sägas, eller att försöka slingra sig ur en viktig fråga för att man inte vågar svara ärligt.

Så för att ännu en gång svara på frågan vad som gör mig upprörd: Oärlighet, i alla dess former.

Dag 21: Ett annat ögonblick

Hmm, jag hade ju ett ögonblick jag tänkte skriva om för ett tag sen, men det blir nog inte det ögonblicket den här gången heller. Istället gör jag en repris på ett av ögonblicken jag nämnde i förbifarten i mitt inlägg om mina bästa minnen.

Jag har inte kollat så mycket på bilderna från mina föräldrars besök och/eller min systers semester i Kina det senaste halvåret faktiskt. Så det var mycket känslor och minnen som kom tillbaka när jag satte mig och kollade igenom fotona igen för att ”hitta minnen” till inlägget om minnena. Men i slutändan var det ändå en bild som hängde med mig längst. En bild som faktiskt fick mig ringa hem till min mamma och berätta hur mycket jag verkligen uppskattade deras besök i Taiwan. Det var den här bilden:

En bild på min familj
Min lillebror, mamma och pappa.

Det är inte någon vidare bra bild egentligen, bland annat så är ju pappa ur fokus, men den betyder mycket för mig ändå. För den har fångat ett av dom bästa ögonblicken från min tid i Taiwan.

Som jag redan nämnt så togs bilden när vi var på en av mina favorit-”restauranger” i Hsinchu (Xinzhu/新竹), en restaurang som låg ganska nära universitetet. Det var en mackrestaurang som visserligen var en två-tre gånger dyrare än många andra lunchrestauranger men som hade riktigt goda mackor och vars ägare var väldigt trevlig och pratade väldigt bra engelska, vilket var ganska skönt då jag när jag var där snabbt och enkelt kunde beställa en macka och vara klar med det utan att behöva tänka på hur jag skulle formulera mig för att bli förstådd.

Just den här dagen, vilket var andra dagen mina föräldrar var i Taiwan, så gick vi till just den här restaurangen. Jag tror vi hade tagit en tur på min skola och grannskolan först och när vi ändå gick förbi den här restaurangen så tänkte jag att vi kunde ju ända äta där, eftersom jag anser att man måste äta där minst en gång i alla fall när man besöker Hsinchu och Tsinghua. Jag kan tänka mig att det fortfarande var mycket känslor hos mig, eftersom familjen var ganska nyanländ, och det är kanske därför fotot och det här ögonblicket betyder mycket för mig.

Jag minns också att mina föräldrar och lillebror gillade restaurangen, jag vet till exempel att dom även försökte äta där när jag var och hämtade min syster på flygplatsen, men det var något problem då så dom fick tyvärr aldrig äta där en andra gång, och om jag inte har fel så minns i alla fall min mor fortfarande restaurangen och dess goda mackor. Även det betyder mycket för mig, att jag fick hjälpa till att ge ett intryck vidare, speciellt eftersom det var till personer som är väldigt viktiga för mig.

Så det här är ett ögonblick jag minns, den här stunden när jag fick sitta där med mina älskade föräldrar och min underbara lillebror på en mackrestaurang och vänta på några av dom godaste mackor jag ätit, även om kanske att dom smakade så gott berodde på sällskapet och den glädje jag upplevde den dagen, och känna värmen, både från restaurangen (vi satt precis framför grillen), solen och min familj.
Det är nåstan så att jag vill spendera lite tid iväg från min familj igen, bara så att jag kan uppleva den värmen jag kände när jag återsåg dom igen.

Ps. Jag ursäktar mig för alla möjliga stavfel/syftningsfel/grammtikfel/andra konstigheter, jag brukar vänta en dag innan jag publicerar något jag skrivit men den här tiden orkar/ids jag inte, tyvärr. Ds.

Dag 20: Den här månaden

Jag har alltid gillat februari på något vis. När jag var liten hade det ju en ganska självklar anledning, för vilket barn gillar inte månaden det fyller år i? Men även på senare år har februari oftast varit en bra månad. Jag tror det har något att göra med att februari oftast är lite lagom kallt och att någonstans i februari så brukar universitetet och dom roliga kurserna ha kommit igång. Men i år har februari inte haft samma charm av någon anledning, vilket känns tråkigt måste jag ju säga, men jag kanske bara saknar vinterlovet på Taiwan.

Men för att göra en kort genomgång av månaden:
Jag har fyllt 25 år, vilket innebär att jag bara har att dö kvar nu då.
Jag har stundvis varit jättestressad.
Jag har kommit fram till att man kan äta fyra personer vid mitt lilla bord.
Jag har jobbat på projektet i skolan ganska mycket.
Jag har skaffat mig lite bättre pluggdisciplin.
Jag har haft några sena kvällslabbar.
Jar har varit trött ganska ofta.
Jag har funderat på mycket mellan himmel och jord.
Jag har fotograferat ganska mycket.
Jag har fotograferat med film för första gången på mycket länge.
Jag har sett min första Bergmanfilm, och jag gillade den.
Jag har varit förvirrad.
Jag har lyssnat mycket på ”singer-songwriters”.
Jag har lagat enkel men väldigt god mat.
Jag har haft som vanligt haft få besök.
Jag har varit hemma hos min härliga familj.
Jag har varit på barnvälsignelse för min brorson.

Ja, det är nog det mesta. Here’s to a better March! Helst en ganska varm utan slask.

Dag 19: Någoting du ångrar

Åh! Ännu ett intressant ämne jag tänkt på ganska mycket (förr iaf) och där jag kan får skriva litegranna, yay! (Fast stackars er läsare 😉 ).

Jo, som sagt så har jag tänkt ganska mycket på ”ånger” förr. Till exempel så skrev jag i högstadiet en kort text om det hemska ordet ”om” (i den spekulativa betydelsen). För jag var ganska länge, eftersom jag är (var?) en ganska djup och grubblande människa, varit förföljd av tankar i formen ”om jag hade gjort … då …” eller ”om [det] hade hänt då …” och dylikt. Fast på den tiden handlade min ånger mest om saker jag ångrade i mitt eget liv. Eller så funderade och grubblade jag bara över hur mitt liv hade sett ut om jag hade gjort ett annat val än vad jag hade gjort, speciellt i några viktiga ”brytpunkter” i mitt liv.

Men sedan någonstans i gymnasiet fick jag rådet av en bekant att läsa en bok av Richard Bach, och strax efter jag hade läst klart den boken (”Illusioner”) så hittade jag ännu en bok av samma författare, en bok som hette ”Ett”. Jag lånade boken direkt och började läsa den och vissa saker från den boken ändrade faktiskt lite hur jag såg på det hela med ånger och spekulerande i mitt eget liv. Jag måste ju visserligen erkänna att jag aldrig läst ut boken (jag däremot läst första halvan två gånger), men ett citat från baksidan av boken har hängt med mig ända sen jag hittade boken där i hyllan på Erik Dahlbergsgymnasiets bibliotek.

Vad jag minns så var det något som löd typ såhär: ”Dina val har gjort dig till den du är idag, skulle du verkligen våga riskera den du är idag för att ändra på något av dom valen?”.

Fast nu när jag faktiskt kollade upp det på nätet (tog ett tag att hitta, så det här skriver jag faktiskt sist av allt) så löd det visst (på engelska): ”You’ve given up your whole life to be the person you are now. Is it worth it?”. Vilket ju har en lite annan klang, men det är samtidigt nästan en bättre fråga på något vis. För det är inte bara valen som gjort mig till den jag är, utan hela mitt liv, och om jag inte kan svara ja på att det har varit värt det htills så känns ju livet ganska världelöst, eller hur?

Fast tillbaka till ”citatet ur minnet”. Jag vet att det kanske låter lite löjligt att ett enda citat skulle påverka så mycket (till och med trots att man inte minns det), men det är faktiskt så att tanken bakom citatet har faktiskt betytt mycket för mig. För när jag hittade boken, en bok som handlar just om val och vem man blivit genom dom, och därigenom också citatet så tänkte jag ganska mycket på mina misstag. Men i och med ovanstående citat och lite egen tankeverksamhet så kom jag då ändå fram till att jag är ganska nöjd med vem jag är; att jag faktiskt kunde svara ja på den sista frågan om det är värt det, och eftersom mina misstag ändå har format vem jag är så kan jag ju inte bara ta bort dom utan att ändra på mig själv, för vem skulle jag bli då?

Men det är sant, helt ångerfri är jag inte. Men det jag ångrar nuförtiden är mest mitt uppförande i relation till andra. Jag har några olika tillfällen i mitt liv jag fortfarande har dåligt samvete över, för att jag uppförde mig dåligt helt enkelt. Till exempel så uppförde jag mig helt hopplöst dåligt mot en riktigt väns flickvän strax efter dom blev tillsammans, något som jag idag verkligen skulle vilja ta tillbaka om jag bara kunde, vad än det skulle göra med vem jag är idag. För någon månad sen fick jag också reda på att en olycklig (och helt urbota dum) kommentar jag sagt för två-tre år sedan då hade träffat helt fel (eller rätt beroende på hur man ser det). Även där ångrar jag mig bittert, och skulle ta tillbaka det om jag bara kunde. Men tyvärr är båda tillfällena nu en del av mitt liv, en dålig och brusten del, men ändå en del av vem jag är idag.

Så för att knyta samman lite. Jag ångrar idag inte mycket från mitt eget liv. I alla fall inte val jag gjort som mest påverkat mitt eget liv och vem jag är idag. För att ångra och älta dom valen vore att inte kunna acceptera vem jag är idag, vilket är något jag faktiskt, lite motvilligt, gör. Men jag ångrar den smärtan jag har åsamkat andra, oftast genom missriktade eller rent ut sagt elaka ord sagda vid fel tillfälle, och dom tillfällena skulle jag mer än gärna vilja ta tillbaka, vad än konsekvenserna skulle vara.

Dag 18: Din bästa födelsedag

Ja, förra inlägget var inte det ”riktiga” inlägget. Hade tänkt skriva det här i onsdags egentligen, men skolan och annat kom emellan. Som så ofta förr. Men för att komma till ämnet.

Jag har nog ingen ”bästa” födelsedag. Eller som jag skrev i förra inlägget, där dom första tre raderna faktiskt var helt seriösa, så försöker jag lite då och då intala mig att dagen jag föddes var en bra dag. Speciellt dom dagarna när jag funderar på hur världen hade sett ut utan mig. Det är för övrigt en väldigt klurig fråga man inte ska grubbla för mycket, säger jag utifrån erfarenhet.

Fast om jag måste säga någon födelsedag så säger jag nog min förra födelsedag (när jag fyllde 24). För som med förra inlägget om mitt bästa minne minns jag inte så många födelsedagar faktiskt, och dom jag minns är inte så mycket för hur dom var som med vilka dom var, och min 24:e födelsedag spenderade jag ju som sagt i förra inlägget med systra i Beijing, vilket var väldigt trevligt, trots hög feber och halsont.

För när det gäller årets födelsedag vet nog ganska många vid det här laget att jag knappt firade den alls. Jag tog en fika på stadmissionens café med Jonathan på eftermiddagen och bjöd hem några andra vänner på middag kvällen dagen efter. Men det var det, och det tyckte jag räckte ganska bra faktiskt. Inte för att jag har något emot att andra grattar mig eller att fylla år, utan för att jag helt enkelt inte tycker dagen är så viktig (fast jag börjar tänka om lite även där, efter att läst lite av Henri Nouwen, som inte håller med mig riktigt).

Men samtidigt så om vi kollar bakåt i tiden så var jag nog lite gladare på mina födelsedagar (och mer förväntansfull innan) när jag var mindre, men jag vet väl inte om det gjorde dom ”bättre” egentligen. Visst, jag fick fler presenter som mindre, men även det känns ju inte så viktigt nuförtiden (jag minns ju knappt vad jag fått och när), utan det jag mest saknar från mina födelsedagarna sen när jag var liten är nog ändå prinsesstårtan med familjen på kvällen.

Så. Jag har väl ingen riktigt ”bästa” födelsedag, men om jag måste välja en tar jag min förra, bara för att det var så härligt att få ha en riktigt lugn dag i Beijing med syrran.

(Tråååkigt inlägg jag vet, men då var det gjort… får jag gå till nästa ämne nu?)

Dag 17: Ditt bästa minne

Åh hjälp. Det här blir inte lätt. Jag har inte så mycket bra minnen tror jag. Eller jag har ju tillfällen jag då tänkt ”åh, det här är nog det bästa jag gjort” precis efteråt, men dom har jag glömt bort med tiden (jag ångrar mig så mycket att jag aldrig haft disciplin att skriva dagbok). Så jag vet inte.

Men om jag ska ta något specifikt minne så skulle det nog vara något från min och min systers resa i Kina, eller från veckan innan, när mina föräldrar och min lillebror var och hälsade på mig i Taiwan (Insåg precis att jag missat att lägga upp bilder från dom andra tre dagarna dom var där, får fixa det nån dag).

Fast samtidigt så tror jag att jag skulle ha svårt att välja ut ett enda minne från dom veckorna. Varken från när mina föräldrar och min lillebror var där, för det är dom små minnena från dom dagarna som gör mig gladast, som den gången när jag och min familj åt varma mackor på en av mina favoritrestauranger utanför skolan. Ett tillfälle när jag fick visa min familj en liten del av mitt liv där borta, och dom fick dela mitt liv lite med mig.

Eller när vi var i Taipei och kollade på Taipei’s konserthus och Chiang Kai Shek Memorial och senare var uppe i Taipei 101. Tillfällen när jag tillsammans med min familj kunde utforska lite mer av världen där borta på andra sidan jorden. Men även det minns jag inte för vad vi såg, utan för vilka jag fick se det med.

Samma sak med resan i Kina med min syster. Visst, vissa saker var imponerande, som dom många templen vi tittade på, både utanpå och inuti. Men det var ändå dom små sakerna där som jag uppskattar mest, som våra pauser på Starbucks. Eller min födelsedag i Bejing, då febriga lilla jag först fick lite Pleasant Goat-presenter av min syster, för att sedan få en kort guidning av närmaste storgatan och den ”lokala” bokaffären av min syster som hade utforskat medan jag legat nedbäddad. Eller bara den den gången vi träffade Christopher och Yujie (och Yujie tyckte en 40-årig puma skulle passa mig).

Så det blir inget bästa minne. Bara en massa små minnen här ovan, och även om dom kanske inte alla platsar som ”bästa minnen”, så är dom i alla fall bra minnen, om inte ”bättre minnen”. Så det får duga. Hoppas ni är nöjda så.

Fast å andra sidan, muren var ganska mäktig.

Dag 16: Din första kyss

Nä, det här får jag väl säga direkt: det blir inget inlägg om min första kyss. För det var så ointressant så det inte är sant, och dessutom klassas det nog inte som en kyss utan mer som en puss på munnen (men för er som undrar så var det med min första och hittils enda flickvän och kändes mest konstigt).

Men vad ska jag skriva om då? För som alla vet kan jag ju inte skriva ett kort inlägg, Gud förjbude. Så varför inte skriva om något relaterat jag tänkt mycket på. Så det här kommer att handla om mina tankar om det ”fysiska” i en kärleksrelation och eftersom jag också har lovat mig själv att vara ärlig när jag skriver dom här inläggen, så tänker jag nu vara det, kanske nästan jobbigt ärlig (fast mest mot mig själv).

För jag har lite svårt för ”Public displays of affection” (härmed kallade PDA’s i enlighet med wikipedias artikel) om jag ska vara ärlig, även i små mängder. Jag vet däremot inte varför. Det vore så lätt att säga att det är ”avundsjuka”, men då tror jag jag skulle ljuga för att komma undan enkelt. Jag tror snarare det är misstänksamhet mot relationer i allmänhet och kanske lite missunsamhet hos mig, hemskt nog, och ska jag nu vara ärlig tycker jag faktiskt att det är lite jobbigt att ha lite svårt för PDA’s.

Det som dock är lite paradoxalt i mina svårigheter för PDA’s är att jag innerst inne är en ganska ”fysisk” person själv. Jag gillar kramar och kramar gärna en person för att visa min uppskattning för personen (om jag känner personen tillräckligt väl så jag vågar det vill säga) och under gymnasietiden när vissa av mina vänner där hemma alla hade ett djur dom ”var” så föreslog till och med en vän att jag borde vara en ”Teddybjörn”, ”eftersom du är så kramgo” (i ett försök att rädda min manlighet fick jag det dock att bli björnunge istället, win).

Min motsägelsefullhet slutar dock inte där utan vänder sig ett varv till fortsätter lite till, då jag, ändå sen jag först hörde om det på bibelskolan, tycker att en icke-fysisk relation vore en intressant och möjligen en bra start på en kärleksrelation. Fast även här vet jag att jag antagligen inte skulle klara av det själv, då jag som sagt är en ganska fysik person. Så det jag har svårt för, är något jag själv antagligen blir skyldig till en dag, trots att jag skulle vilja göra på annat vis, men inte tror att jag skulle klara av det. Ungefär lika invecklat som det låter.

Men för att få ett slut på det här och reda ut lite viktiga saker såhär i slutet, för även om jag har svårt för PDA’s så behöver ingen hålla sig i skinnet i min närvaro för det (inte för att någon försökt än ^^ ), kanske snarare tvärtom så jag vänjer mig nån dag. Ta bara inte illa upp när jag kanske inte ger er min fulla uppmärksamhet eller går och hittar någon annan att prata med när jag tycker det börjar bli för jobbigt, för i dom fallen har jag har inget emot er, utan bara mig själv.

(Jag vet också att många tycker mina ”svårigheter” är ganska löjliga, så förlåt för ett ganska löjligt inlägg, men jag behövde få ut det här på något vis).