Oh, det här är ”lätt”.
Mina vänner
Så. Var jag klar för den här gången då?
Fast det är när jag tänker efter kanske inte riktigt hela sanningen. För det räcker inte riktigt att bara att säga ”mina vänner”, för det är ju inte så att bara jag tänker på mina vänner så mår jag bättre (även om det kan hända ibland). Det som krävs för att jag ska må bättre är oftast lite mer och intressant nog funkar inte bara någon slags intresse/omtanke från vännens sida utan även tvärtom, det vill säga när mina vänner visar tillit till mig, för att jag ska må bättre.
För att ta ett exempel på det andra fallet (det första känns lite självklarare så vi väntar lite med det). Jag har några gånger senaste fem åren då och då fått SMS från min gamla gymnasieklasskamrat, det vill säga den enda gymnasieklasskamrat jag umgicks med under gymnasiet . Det är aldrig några ”hej hur mår du”-SMS utan mer ”allvarligare” SMS, men ändå brukar dom rycka upp mig litegranna. Jag svarar alltid på dom, oftast lite gladare över den tillit jag fått och fått behålla över åren och över att jag får bolla lite tankar med honom, och kanske få honom att må lite bättre, även om mina svar kanske inte alltid är dom bästa.
Fast det vore ju lögn att säga att omtanke från en god vän inte slår lite högre. För är det något som får mig att må riktigt ”bra” så är det en vän som säger: ”Du, kom hit hem till mig. Du får vara precis som du är och må precis som du mår. Jag kommer inte att tvinga dig till något.” Jag kanske inte alltid mår bättre rent humörmässigt just den studen och/eller precis efteråt, men det ger ändå mig en lugn och stilla glädje. Att någon vill umgås med mig, även om jag just då kanske inte är den roligaste att umgås med om jag inte är på humör.
Nu är väl kanske inte något jag skrivit särskilt speciellt eller kontroversiellt. Men det måste inte alltid vara det, när det är något så naturligt och härligt som riktig och otvungen vänskap.
Lämna en kommentar