Emma & co.

Ja, här kommer det utlovade inlägget om Emma (snarare än min undersökning).
Någon vidare recension vet jag inte om det blir.
Boken var ganska seg till en början (typ första 100 sidorna) men när man väl hade forcerat dom så öppnades sig boken och blev en bra bok.
Läste den ju på engelska, orginalengelskan, vilket jag trivdes med, men vilket också gjorde dom första 100 sidorna jobbiga (eftersom man då ville förstå alla ord, gick senare över till att förstå orden i sammanhanget, som jag brukar…).

Tänkte dock skriva lite mer om lite personer i boken. Kommer dock ta upp lite saker som kommer i boken, så om ni har tänkt att läsa boken, se serien eller filmen och absolut inte vill höra något om handlingen så bör ni sluta läsa nu. Men eftersom jag tror att alla som är 20+ och som har velat läsa/se Emma har gjort det vid det här laget så antar jag att ingen gör det.

Först måste jag då ta upp Emma. Hade lite svårt för henne och hennes högfärdiga sätt till en början, och hon verkade lite arrogant och kall. När jag var i slutet av boken slogs jag dock av en liten sak, hon uppfyller nämligen ett antal av mina ”krav” på en framtida flickvän/fästmö/fru.
Hon är självständig, dvs. hon klarar ”sig själv” (med betjänter självklart 😉 ) och att ta hand om sin far, utan någon större hjälp. (Om man vill få in ”stabil” från innan så passar det väl ganska bra här också).
Hon är intelligent, detta görs väldigt klart i boken på många sätt, och det märks också att hon är tänkt att vara intelligent och smart.
Hon är omtänksam. Okej, det är lite felriktad omtänksamhet ibland, som i Harriets fall. Men hon tar ändå hand om sin far och vid ett ställe i boken så besöker hon en av dom fattigare familjerna för att hjälpa dom.
Hon spelar piano. Detta ”kravet” har faktiskt växt hos mig mer och mer. Och här kvalificerar Emma sig verkligen in om man får tro boken =P
Dock är hon lite högfärdig för min smak, lite för uppblåst och tror lite för mycket om sig själv; till en början iallafall, i slutet så botas hon från det också (får man hoppas). Hon uppfyller inte heller det högsta kravet som knappt behöver nämnas, iaf så uppvisar hon inte det i boken, dvs. att hon visar väl inte precis på någon vidare tro nånstans.
Men 3-4 av typ 6 är inte dåligt, faktiskt. Synd att hon bara finns i en bok som utspelar sig för knappt 200 år sen =P

Person nummer 2 som måste tas upp är ju Mr. Knightley. Man hör ju nästan på namnet hurdan han är (även om ordet är Chivalrous på engelska).
Han är verkligen den mannen jag vill vara. Enkel, lugn, lagom ödmjuk och säger vad han tycker.
Han verkar klara sig bra själv som herre i sitt slott och gör ingen stor sak av det, varken ensamheten eller sin börd. Dom gångerna han använder sin hästkärra är det när andra tjänar på det, andra som kanske inte har tillgång till en.
Han verkar vara en ganska frisk typ också, han går mestadels i boken (se raden ovan), och gillar sin trädgård med jordgubbar.
Han är sjukt omtänksam på alla vis. Han är den som först ser den annars lite utstötta (i alla fall av Emma) Ms. Fairfax och bryr sig om henne och också den som försöker få ihop Harriet med hennes älskade (som Emma har sagt är för ouppfostrad för henne).
Han är helt enkelt den stabila punkten för både Emma och många andra i staden. Och han säger också till, i alla fall när det gäller Emma, när han tycker hon gör fel, och skräder inte orden bara för att hon är en dam (sen har det väl mer anledningar också).
Han är också ganska klipsk och den enda som verkar vara på samma nivå som Emma och hennes intelligens (och vise versa).
Sen har han ju lite spontanitet också, följer känslorna ibland, lite sådär lagom ofta.
Mr. Knightley är helt enkelt ridderlighet, omtänksamhet, intelligens och lite spontanitet. Precis den mannen jag vill vara, ser nog inget direkt fel hos honom. Förutom att han verkar gilla lite för mycket att vara själv ibland, men sådan är jag ju redan 😉

Ja, resten då.
Dom är ju inte lika perfekta, men det är väl ganska självklart.
Ms. Fairfax är som nämns i boken lite väl kall och tråkig.
Mr. Churchill känns lite instabil och lite för spontan, även om också han är ganska intelligent. Felet är dock hur det riktas, han är lite väl elak och tar inte saker på det allvar dom bör tas…
Harriet, ja, hon känns ju mer som en gullig liten flicka och absolut inte mer, därför är hon ganska tråkig om du frågar mig.
Sen är ju Mr. och Mrs. Elton ganska roliga måste jag säga. Usch för någon som Mrs. E. Usch, skulle aldrig klara en sådan människa längre än en sekund. En överklasstant som tar allting som att det är för henne och från henne, hur det än är. Usch.
Resten därefter behövs väl knappt nämnas, förutom dom trevliga Westons då… dom ultimata föräldrarna och äldre vännerna, myys.

Det var allt, ganska mycket men då fick jag det ur mig också.
Hej!

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.