Poesi? Kanske inte. Sanning? In till det minsta ord.
Hejjagheter
Hej jag faller alltid för de där snygga tjejerna som alla andra också blir kära i och som ofta men inte alltid vet om det och därför med största uppsåt men ibland därför också ofrivilligt leker med alla andras känslor men inte för att jag tror det om dig men sån är i alla fall jag och jag hatar ovisshet och att inte veta hur saker ligger till fast det ligger ju en liten spänning i det hela men just nu orkar jag inte med att gå runt och grubbla på det så jag säger trots min osäkerhet och blyghet till dig nu att du är vacker och att jag känner något i maggropen när jag ser dig fast jag vet ju inte om det är kärlek men man kan ju alltid hoppas… - är vad jag tänker säga.
Men du hinner sträcka fram handen och säga ”Hej”
Och det enda jag får fram är ett ensamt ”Hej…”
Visst, natten är underbar, men vad vore den utan kvällen före sig?
Kvällens Klor
Ingen klocka, ingen tid,
men jag vet att det är sent.
Jag vet att jag borde sova,
men kvällen håller mig kvar,
hårt i sitt fasta grepp.
Tills den sista droppen te,
tills sista färgen ebbat ut,
tills den sista tonen dött ut,
tills syrsan spelat färdigt,
tills kylan börjar krypa fram.
Men lite till, lite till…
tills natten sänkt sitt mörker,
slätat ut varandra känsla,
lekt med varje vild tanke,
först då kan jag få frid,
att vila igen, djupt och lugnt.
Tills kvällens klor rycker igen.
Jag är en obotlig romantiker, singel och förälskelsekritiker,
Det krockar ibland kan jag säga.
-Kom nära-
Kom närmre mig,
precis så nära
att jag kan röra lätt vid din kind.
Stå där framför mig,
och säg inte ett ord.
Jag vill bara ha dig där framför mig.
Se på mig,
så jag kan se dina ögon.
Dina mörkblå ögon som ser på mig.
Lyssna stilla,
på vad jag har att säga.
När jag talar om mina sanningar och lögner.
Kom närmre mig,
eller ta ett steg bort.
Nu är det din tur att leda mig.
Dina änglar sjunger kring din tron ikväll,
i scoutskjorta och med gitarrkomp
Distans
Så långt bort
från en annan tid
på en helt annan plats.
Men ändå
bara en enkel sång bort
som väcker allt igen.
Minnen om en tid
då avståndet var långt
men vi ändå var nära.
När vi stod rygg mot rygg
och mötte världen.
Men avståndet ökade,
och vår närhet försvann.
Avståndet blev för långt,
och tillslut försvann allt.
Förutom en enkel sång,
som alltid är din,
och som ger mig frid igen.
Ja usch, kollage är hemska.
Fast snygga om man gör dom på rätt sätt
Kollage
Det är när man minst anar det.
Som ens mask plötsligt faller bort,
och allt man trodde var sant,
faller mot marken i med masken.
En mask man själv har byggt,
med sanningar och lögner gjort,
klippt och klistrat ihop ditt och datt,
till ett stort kollage.
Ett kollage som alla tror på,
bekanta, vänner, nära vänner, en själv.
Att livet trots allt flyter på.
Och nånstans där i Kaoset,
när man tappat sin mask på marken,
inser man sakta sina misstag,
när man trots att man vet vad man gör,
lägger sig ned på knä och letar,
efter alla bitar i maskkollaget.
Nogrannt bygger ihop masken igen,
men med lite nya sanningar och lögner.
Tar på sig sin älskade mask,
och blir “sig själv” igen.
Usch, såhär i efterhand är jag sjukt missnöjd med denna.
känns bara att jag försöker för att jag vill kunna skriva.
men misslyckas…
Natt
Jag skulle ge allt jag har,
för att få bara en enda natt,
med dig och allt du är.
En fridfull natt,
med alla måsten bortblåsta.
Där kan vi ligga,
på ditt kala trägolv,
och stirra upp i taket.
Tala om livet,
vad vi ska göra härnäst,
himlen och allt däruppe,
jorden och allt här nere.
Bara du och jag där,
utan krav vakna natten genom.
När väl orden tar slut,
kan vi väl ändå ligga kvar.
Bara njuta av lugnet,
och friden som bara,
som bara,
som bara en natt kan ge,
en natt med en god vän.
I love english words with many meanings.
I always try to find some way to connect the words.
A Spring:
Something that launches you upwards,
up into the clear blue sky toward the clouds.
Something you can try to stretch,
but that always returns when you tire.
Something that always have a start and end,
marking the end of the fun you’ve had.
Something that sways in the wind,
following every little gust of wind.
Something that glitters in the morning sun,
but you know it all will end in brown rust.
Something that take the bumps on the road,
and makes them all less noticable.
Something that pushes you or pulls you back,
into the place where you really belong.
Springs are peculiar things.
To get in the mood: Listen to Kings of Convenience - Sorry or Please
(I just realized that that song is kinda about the same thing as this poem).
Enjoy!
Duality
A word from you
would make me lower my head
in shame and discomfort.
A stare from you
would make me look away
avoiding your cold eyes.
A contact from you
would make me flinch away
awaiting the next blow.
A grin from you
would make my heart sink
diminishing me inside.
But then,
A word from you
would make me lower my head
in shyness and embarrassment.
A gaze from you
would make me look away
avoiding your piercing eyes.
A touch from you
would make me shake softly
awaiting your next touch.
A smile from you
would make my heart jump
enlarging my largest dreams.
If I only could guess your intentions.
Not much to say here…
Except it’s not really a “biographic” poem. At least not at the moment =)
If I knew you
If I knew your demands
I would do anything to fit to them.
If I knew your hopes
I would do anything to see them come true.
If I knew your dreams
I would do anything to fulfill them.
If I knew your fears
I would do anything to defeat them.
If I knew your heart
… but then again no.
If I knew all this
I wouldn’t need to know your heart.
Because then
it would probably already be mine.
För att verkligen förstå denna måste man lyssnat på LW.
Iaf “Hugger i sten”. Och läst hans kommentar om låten på hans hemsida.
Winnerbäck och oss
“Jag dricker the med balkongdörren öppen i natt…”
Någonstans skriker hjärnan “Fel! Fel! Fel! Försök igen.”
Men hjärtat nickar bara tyst och ger ett jakande “Mmm”.
För det är ju inte Winnerbäcks minnen det handlar om,
även om vi både delar samma minnen från honom,
det det handlar om är våra gemensamma minnen om honom och vår svunna tid.
En tid då vi två var speciella och mötte världen tillsammans,
en tid när vi kunde flumma ur och samtidigt vara djupare än vad vi kan nu,
en tid där det kanske kunde varit Vi två.
Men sen far du iväg för att hitta dig själv.
Men hittade en annan själ istället,
en annan du, en annan han, nån annan kom hem igen.
Där stod jag kvar med Winnerbäck i öronen,
medan du försvann igen in i dimman över England.
Medan det kalla mellan oss två sakta växte sig större.
Tills vintern sakta frös bort mitt hjärta och känslorna för dig.