Dag 1: Introducera dig själv

För er som undrar vad detta är förnågot, se förra inlägget.

Ja, det börjar ju inte lätt precis. Jag har några presentationer liggandes på min dator, som jag använt på olika ställen på nätet, vissa säger ingenting om mig egentligen, medan vissa är väldigt ingående och långa och ofta ganska tråkiga. Men jag tror inte någon av dom duger den här gången. Men jag vill ändå börja med en väldigt kort introduktion av mig själv, som jag skrev för något år sen:

Jag är en kristen filosofisk indierock-wannabe med intresse för elektronik och Nordostasien.

Det är i alla fall vem jag var då. Och nog också vem jag är idag. För som jag hade skrivit i en annan presentation jag hittade: ”Jag är jag, och förändras varje dag. Ibland till det bättre, ibland till det sämre (även om jag vill tro att det förstnämnda sker oftare än det sistnämnda)”. För så är det, man förändras varje dag, men trots allt detta ska jag nu då ändå göra ett försök.

Jag heter Carl Olov Daniel Carlsson. Mina föräldrar, som jag på senare år upptäckt att jag är ganska lik ändå, heter Carl Olov (see what they did there?) och Magdalena, men mer om dom i ett senare inlägg. Jag är nio år yngre än systrami, sju år yngre än storebror och elva år äldre än lillebror och räknas därför som ”ensambarn” om man tror på att vem man är i syskonskaran definierar vem man är. Jag är också uppväxt i kyrkan hemma, vilket vissa säkert skulle säga hjärntvättade mig till att bli kristen, och även om det ligger nog något i det så är jag ändå glad att mina föräldrar har hjälpt mig till min tro.

För jag är en ganska filosofisk människa och funderade över ganska mycket som liten, om allt möjligt mellan livet och döden (faktiskt), något som jag fortsatt med som äldre, fast i mindre skala då mycket vid första anblicken verkar ha blivit utfilosoferat vid det här laget. Jag gillar också logik och logiska resonemang, har till exempel alltid tyckt om matten i skolan, och älskade ”problemlösningsuppgifterna” på grundskolan eftersom dom faktiskt fick mig att tänka. På grund av detta och min kyrkliga uppväxt har jag sakta också växt upp till en relativt logisk och strukturerad tro, något jag tror hade varit svårt att hitta till om jag inte växt upp i kyrkan.

Det är nog också intresset för det logiska och dessutom tekniska som sedan fått mig att stanna på min nuvarande utbildning. ”Civilingenjör i Teknisk Fysik och Elektroteknik” (fast vi kallar det vanligtvis bara ”Y”), där jag nu läser en Master i System on Chip. Men det var inte det som fick in mig på den, det gjorde intresset för Nordostasien. För på något vis hittade jag för en fem år sedan (snart i alla fall) en hemsida som påstod att Linköpings Universitet hade kurser i Japanska och Kinesiska, och efter lite funderingar fram och tillbaka så bestämde jag mig för att försöka lära mig Kinesiska (mandarin). Vilket ju har gått sådär, men ändå, jag har överlevt ett år där borta på andra sidan jorden, så helt chanslös är jag inte.

Dessutom har jag ju fastnat för mitt älskade Linköping där jag bor i just nu. För både staden och människorna som bor här passar mig perfekt. Det är en lagom stor stad, där man med frihetsredskapet cykel kan ta sig överallt, utan att det ska behöva ta någon längre tid. Och när det gäller människorna så får jag väl säga att medan det finns många trevliga människor i den här staden, så bygger en del av kärleken till Linköping på att det här finns människor som jag känner att jag kan vara mig själv runt. En del av dessa har till och med förståelse för att jag mest gillar att umgås i små grupper, eftersom jag inte vill missa någon, då det är alldeles för enkelt gjort när man är många.

Dessutom älskar jag musik. Nästan alltid när jag går någonstans eller gör något icke-ljudskapande hemma (som att plugga) så gör jag det med musik i öronen. Vad det är för musik varierar däremot, men ändå mest mellan alternativ rock, indie-rock, post-hardcore och filmmusik. Speciellt på sista tiden har det blivit mycket filmmusik då den passar utmärkt att promenera till när cykeln är trasig. Jag gillar också att sjunga, men av tidsbrist och intrumentbrist har det dock inte blivit så mycket av det dom senaste åren, så jag sjunger nuförtiden bara lovsånger i kyrkan och nynnar med i skivorna hemma när ingen hör.

Jag tror att det var det viktigaste om mig, utan att bli för allt för långdragen, så här tänkte jag avsluta, men inte med ett definitivt avslut. För det jag presenterat hittills är bara vem jag varit och vem jag är, och det finns en sak kvar, vem jag vill bli. För jag drömmer ändå om det, om vad jag vill bli, eller snarare om hur jag vill bli, och har då och då även satt ord på detta. För några år sedan var orden ”ridderlighet, ärlighet och ingen avundsjuka”, när jag gav mina nyårslöften tyst för mig själv. Men idag tror jag dom är ”varmhjärtad, ärlig och omtänksam”. Så om ni i framtiden hör någon nämna just dom orden mig, då vet ni att jag har lyckats. Tack för mig.

Och för er som tröttnade någonstans i mitten och tänkte kolla efter om det i alla fall slutade intressant har jag bara en sak att säga. Ni missade inget, för när allt kommer omkring är jag bara en kristen filosofisk indierock-wannabe med intresse för elektronik och Nordostasien.