Jag borde gått och pluggat i skolan för en timma sen (efter lunch) men bestämde mig istället för att spela färdigt Crisis Core.
Visste att jag var på sista stället där man kunde spara så tänkte att så lång tid kan det inte ta, tog det inte heller, bara en halvtimma-trekvart. Men det var väl spenderade halvtimma-trekvart.
Så för er som någon gång har hört mig prata om att ett bra tv/dator-spel är som en bra film, här är ett sjukt bra exempel. I alla fall slutet, för där blandades spelmekanik, FMVs och tillbakablickar m.m. på ett väldigt snyggt sätt.
Dessutom så gav spelet ännu lite mer djup åt karaktärerna i Final Fantasy VII (vilket verkligen är ett bra exempel på ett spel med en bra och bra nära filmlik story) vilket spelet är en ”prequel” till.
Dock så ger det mest bakgrund till dom karaktärerna som själva inte får så stor plats i FFVII, vilket jag gillar eftersom det blir mindre ”krockar”. Vissa saker känns dock väldigt konstiga och lite malplacerade (stora händelser eller viktiga personer/projekt som sedan inte nämns i FFVII, men väl i ”uppföljaren” Dirge of Cerberus). Men på det hela är det en skön story och riktigt sköna karaktärer.
Speciellt gillar jag utvecklingen av Tseng. En ganska anonym person i FFVII, det enda man egentligen får reda på är att han är ledare för ett stort företags/lands specialstyrkor. I CC så får man en liten bild av hur han faktiskt bryr sig om dom vänner han har, något som inte hade funkat i FFVII eftersom han är på ”fel sida”. Dessutom finns det nya personer som även om dom inte är med så mycket verkligen livar upp både storyn för CC och FFVII, t.ex. Cissnei.
Dessutom är det alltid roligt när man vänder på karaktärer. Vet inget annat exempel men i CC så lär man iaf känna Sephiroth från FFVII före han blir ond, före han blir galen helt enkelt. Och det är också något som jag gillar och nästan saknar på filmer och serier, lite förståelse och lite mer bakgrund för de onda/fallna/badguys. Nu är han inte i närheten av förlåtbar och han blir verkligen galen, men man märker lite av vad som är han och vad han har fått för sig och som inte är han själv.
Sist men inte minst vill jag också göra klart en sak. Även om man vet exakt hur ett spel/film ska sluta (det här var ju trots allt en prequel till ett annat spel…) så kan man vara sjukt sur över ett slut. Jag trodde att mina typ 40 speltimmar skulle göra att jag skulle tåla slutet och tycka ”jaha, det var det, då fortsätter vi med FFVII då” men på grund av det sjukt välgjorda slutet och att man faktiskt fattar tycke för personerna i spelet trots man vet vad som kommer att hända dom så var jag sur i slutet, för att det inte slutade så som jag ville!
Jag tror att jag börjar bli för blödig helt enkelt.
och petter: jag är nu längre ifrån Cloud-Aeris än någonsin =)