… är en helt underbar serie.
Med ett slut som verkligen avslutar allt snyggt.
Även om jag blev lite besviken på det.
Inte för att det var fel på något vis, utan för att det var så passande på alla vis.
Kanske dock lite cliché och förutsägbart, men Watanabe får väl smita undan det trots allt.
Ångrar att jag inte tagit mig tid till att kolla på filmen innan den här helgen, för det var den som hindrade mig att kolla färdigt på serien. Dessutom som var filmen också väldigt bra, lite som serien men på 2 timmar.
Dessutom så är musiken i hela serien och filmen helt underbar. Lite jazz, lite blues, lite ragtag och lite 90-tals ballader. Kan inte bli mycket bättre.
The Seatbelts är helt enkelt underbart bra (bandet som gjort soundtracken).
Dessutom är det såååå skönt att höra riktig engelska sjungas i en animeserie. Tack för att du inte är en jobbig patriot Kanno, tack tack tack (sen så är ju inte heller Steve Conte och Mai Yamane dåliga sångare heller).
Får väl avsluta med liten del av texten till Blue, slutlåten för hela animen och låten som sammanfattar hela serien:
Things have turned a deeper shade of blue
and images that might be real
may be illusion
Keep flashing off and on
[…]
I’m so free…
No black and white in the blue