Hur dum får man vara för att skriva ett blogginlägg på julafton? Ungefär lika dum som jag är just nu. Fast ska jag vara ärlig är det här är inte skrivet på julafton, utan det läggs bara ut på julafton, automatiskt genom wordpressmagi. Men, det här är viktigt och känns väldigt relevant mot julen på något vis, så därför så lägger jag ut detta på julafton, och låter det ligga ute på förstasidan ett tag (på så vis slipper jag fortsätta 30-dagarsutmaningen på några dagar).
För ett år sen nu så satt jag i ett rum på andra sidan jorden utan någon vidare julkänsla alls. Facebook var fyllt av uppdateringar med folk som tyckte det var så skönt att tentorna var över, eller tyckte det var härligt att vara hemma hos sina familjer, eller så var dom bara glada för att det var jul. Visst, jag hade vid det här laget redan varit på julfest på skolan och skulle senare gå på både julfirande och julfest med den ”kristna skolgruppen”, men trots detta så blev det aldrig någon riktigt jul. Tänk lite som att julen bara vore en julfest i kyrkan hemma och sen över. Sådan var min förra jul. Ingen julkänsla alls som sagt.
Nu säger jag inte detta för att ni ska tycka synd om mig, utan snarare tvärtom, eller ja, ungefär. För jag kan säga er en bra sak med förra julen, och det är att den här julen är så efterlängtad. Jag har fortfarande inte riktigt insett att jag ”missat” en jul hemma, utan kommer på det lite då och då med jämna mellanrum. Men trots detta så märks det på något sätt ändå. Det var två år sedan jag fick vara hemma och fira jul nu, två år sedan jag fick vara hemma och ha en fridful och glad helg med mina föräldrar, syskon och syskonbarn, och därefter umgås med vänner hemifrån i en vecka eller två innan skolan kallade igen.
Allt detta har också fått mig att inse en sak såhär inför jul. För första gången i mitt liv har jag verkligen känt att jag inte riktigt vill åka hem såhär vid jul. För den här hösten har jag börjat fastna för Linköping, eller ja, i alla fall människorna i Linköping. Visst, dom är inte kvar såhär över jul, så det lönar sig ju inte precis att stanna kvar, men det är känslan som är viktig. Insikten av hur mycket jag saknade Linköping förra året och hur mycket jag nu uppskattar att jag har fått det tillbaka. Det är nästan att jag är lite rädd för hur jag ska ta det den dagen då mina vänner börjar flytta bort för Linköping för jobb, eller hur det kommer att bli om jag måste flytta när jag är klar.
Nu ska jag väl inte säga att det bara var Linköpingsfolk jag saknade och som jag är glad över att ha kommit hem till igen, det är alla andra också (även om jag har varit dålig på att visa det under hösten, jag har till exempel inte besökt så många vänner hemifrån som jag hade tänkt). Men ändå, det är något speciellt med Linköping, att få lämna en stad, osäker på vad som väntar en, både dit man ska och när man kommer hem, för att er år senare komma tillbaka och möta sina vänner ännu en gång, det får en att uppskatta vad man har haft och vad man nu har återfått.
Så: Familj, gamla vänner hemifrån, vänner i Linköping jag kände innan jag åkte och nya vänner jag bara börjat lära känna, jag vill att ni alla ska veta en sak:
Jag uppskattar er så mycket, och jag är otroligt tacksam att jag har er alla. Hoppas ni alla får en riktigt God Jul, ett Gott Nytt År och Gud välsigne er alla.
Eller för att citera Relient K: ”Merry christmas, here’s to many more!”[Spotify]