Ja. Ett kanske inte lika ”svårt” ämne som förra det här. Men fortfarande ett som kräver lite eftertanke, för vad ska man säga? (och vad får man säga? 😉 ). Men aja, vi sätter igång direkt.
Jag har två föräldrar som heter Magdalena Carlsson och Carl Olov Carlsson, mamma har minst ett andranamn, men jag har glömt bort vilket det är (förlåt mamma). Min mor har också hetat Bard i efternamn en gång i tiden, ett namn som delar av släkten fortfarande har kvar, eller har tagit vid bröllop. Och nej, vad jag vet är jag inte nära släkt med Alexander Bard.
Mamma kommer ursprungligen från Broaryd (uttalas med stora härliga småländska ”R” för rätt effekt). Ett litet stationssamhälle beläget i de Småländska skogarna. Där hade också hennes mor, min mormor, en bosättningsaffär som med tiden blev till en godisaffär till barnbarnens förtjusning (men kanske inte alltid mammas). Pappa däremot är från början från Sandhem, en liten ort utanför Mullsjö, som i sin tur ligger utanför Jönköping.
Jag vet fortfarande inte riktigt detaljerna över hur denna smålänning och västgöte träffades, men som jag har fått det förklarat för mig så var det genom gemensamma vänner, som i så många andra fall. Dom träffades i alla fall och efter att ha gift sig så flyttade dom runt lite, tror det var Jönköping, Linköping (där dom hjälpte till i samma kyrka som jag nuförtiden går i) och något mer ställe tills dom (nu med mina två storasyskon) tillslut hamnade i Mullsjö, där dom bor kvar än i dag (fast med en förflyttning när jag var sju, fast det var bara till ett hus lite längre ned på gatan). Så det är väl själva historien, så nu till det intressanta.
Som jag nämnde i första inlägget har jag på dom senare åren upptäckt att jag brås ganska mycket på mina föräldrar, och speciellt min mamma. För både jag och mamma är lite av känslomänniskor och vi har också en ganska stor pliktkänsla båda två. Så det händer fortfarande att jag ibland ringer hem till min mamma och rådslår lite över om jag kan stanna hemma från något jag lovat att gå på eller ej vid till exempel sjukdom, ”för jag är ju faktiskt inte så sjuk att jag inte kan gå…”, bara för att höra henne säga, ”jag förstår vad du menar, men du måste inte gå, men gör som du vill för jag kan inte bestämma åt dig”. Dessutom har jag på senare år också faktiskt även börjat svara ärligt när hon frågar hur jag mår, vilket är väldigt skönt att kunna göra. Speciellt när man är på andra sidan jorden, som jag var förra året, och behöver prata av sig, och ens mamma är den enda som systematiskt orkar logga in på skype varje eftermiddag när hon kommer hem, bara för min skull.
Jag brås inte på min far lika mycket, i alla fall inte personlighetsmässigt, för medan jag, och mamma som sagt, är lite av känslomänniskor är min far en av dom stabilaste människorna jag vet. Vilket jag tycker är jätteskönt. För när man faktiskt vill ha några svar eller oroar sig över något så ringer man bara hem till pappa istället. Visst, jag får ganska ofta svaret ”Daniel, du vet att jag inte kan bestämma det där åt dig” eller ”jag vet lika lite som du”, men det är också betryggande på något vis, att min pappa vet inte allt, men när han väl vet så hjälper han mig alltid. När det gäller orosmomenten så får jag också oftast svaret ”men är det verkligen hela världen? [Det finns ju omtentor och någon gång blir du ju klar]”, vilket oftast ju är precis vad man vill höra från sina föräldrar.
Min far är däremot sannolikt anledningen till mitt teknikintresse och även mina tidiga engelskakunskaper. För medan alla andra barn fick nintendo:n och supernintendo:n tyckte pappa att ”vi har väl dator, det får väl duga för er”, något som tvingade mig att lära mig engelska tidigt (så jag hade en chans i äventyrspelen pappa gillade och hade köpt) och när väl datorer blev populära fortsatte pappa att inte vara som alla andra pappor, för medan många pappor köpte en ny dator eller lämnade in den gamla på reparation när den blev för slö och/eller gick sönder, så köpte pappa bara nya delar till den gamla datorn, och när jag blev gammal nog så slutade han till och med att själv byta ut delarna på datorn utan gav mig bara lådan (från Dustin) med dom nya sakerna och sa ”här har du, skruvmejslarna ligger i hobbyrummet”, något som en kille i sina tidigare tonår verkligen vill höra.
Så som ni förstår älskar jag mina föräldrar och kunde inte vara gladare över dom. Så tack så mycket båda två, jag älskar er.