Först om kärlek.
Tror ingen vet det men jag är en såndär person som blir glad av att se filmer där två personer som verkligen förtjänar varandra får varandra.
Får ofta ett ostoppbart hånflin som brukar hålla i sig några sekunder. Men då måste dom verkligen förtjäna varandra och det får inte vara nån löjlig och dålig romantisk komedi.
Om det finns fler som jag som läser detta har jag ett råd, spela att bra data-/tv-spel. Helst rollspel som Final Fantasy.
Att två personer får varandra efter en eller två timmar är en sak, men att se två personer som man introducerats för i 30 timmar (kollade på spelets inbyggda timer =) hitta varandra, då får iaf jag ett hånflin i fem minuter (ungefär så länge scenen höll på).
Spel är ett underskattat nöje, i alla fall på så sätt att det är ”sämre” och mindre kvalititet än en film eller bok som vissa verkar tro.
Speciellt när det gäller utveckling av och skapande av levande karaktärer, även om dom ibland kan bli lite klichéartade (*host*squall*host*).
Om någon ABSOLUT måste se sekvensen och inte tänker spela Final Fantasy X så finns den här
Till den lite tråkigare delen då.
Min mamma har lärt mig att akta sig för att säga att man hatar något eller någon. ”Det är ett starkt ord” har hon sagt.
Men jag kan helt klart säga att jag hatar min psoriasis.
Den är nog något av det värsta som hänt mig…
När den blommade ut och jag var hos doktorn fick jag lite information om Psoriasisförbundet och Ung med psoriasis.
Läste lite om dom och såg att Ung med psoriasis hade läger, bland annat för att höja självförtroendet hos unga med psoriasis.
”Vad bra för dom med allvarlig psoriasis” tänkte jag, för någonstans trodde jag väl att med behandling skulle jag inte märka av min egen psoriasis så fasligt mycket.
Men tji fick jag. Senast för nån vecka sen då den letade sig in på insidan av händerna och där orsakar smärta, mest p.g.a. sprickorna som bildas på dom torra partierna.
Sakta börjar jag förstå varför Ung med psoriasis har aktiviteter för att bättra på självförtroendet, för mitt eget sjävförtroende, i alla fall när det gäller mitt utseende börjar svikta… rejält… *suck*.
Har gått och lyssnat på Kent’s Indianer idag, medan vilken antagligen inte handlar om psoriasis har vissa igenkänningsmoment… måste sluta lyssna på den dock innan jag blir helt nere.
Jag vill inte att du ska se
alla märken på min hud
Jag vill inte ens att du ska le
när jag säger att jag är ful…
Fast igenkänning kan ju göra det lite bättre… eller hur?