Hade en dröm för ett tag sen (mer om den i dagboksbloggen senare) där jag träffade en blind assistent som jag direkt visste att hon är den rätta (och hon verkade veta exakt samma sak). Så vi tog varandras händer och allt var precis som det skulle.
Men hur kan kärlek vara så… annorlunda i drömmar? För även om kärlek i mina drömmar är ett självklart faktum så dar den också en känsla i sig, en glädje, så det är inte bara ett faktum. Det är också känslor och glädje och kanske till och med lite av osäkerhet i den.
Jag vet ingenting i verkligheten som har samma… hmm, hur ska man säga det… självklarhet och som samtidigt är så känslofyllt. Med känslor brukar också osäkerheten komma krypande.
Så varifrån kommer denna ide? Denna känsla? Den kommer ju inte från verkligheten för där har jag aldrig stött på något liknande. Och det är ju konstigt eftersom nästan allt man drömmer bygger på något sätt på verkligheten (tjenen påminnde om en vän, bron påminnde om bron över stråken, skogen var en typisk mullsjöskog). Är det något som bara finns och alltid har funnits i mig? (Är det kanske något som jag har känt med glömt med tiden?). Eller har drömmar sina egna regler även när det gäller kärlek? Hmm. Jag har inte en aning…