Hejjagheter

Hej jag faller alltid för de där snygga tjejerna som alla andra också blir kära i och som ofta men inte alltid vet om det och därför med största uppsåt men ibland därför också ofrivilligt leker med alla andras känslor men inte för att jag tror det om dig men sån är i alla fall jag och jag hatar ovisshet och att inte veta hur saker ligger till fast det ligger ju en liten spänning i det hela men just nu orkar jag inte med att gå runt och grubbla på det så jag säger trots min osäkerhet och blyghet till dig nu att du är vacker och att jag känner något i maggropen när jag ser dig fast jag vet ju inte om det är kärlek men man kan ju alltid hoppas… - är vad jag tänker säga.
Men du hinner sträcka fram handen och säga ”Hej”
Och det enda jag får fram är ett ensamt ”Hej…”

Kvällens Klor

Ingen klocka, ingen tid,
men jag vet att det är sent.
Jag vet att jag borde sova,
men kvällen håller mig kvar,
hårt i sitt fasta grepp.

Tills den sista droppen te,
tills sista färgen ebbat ut,
tills den sista tonen dött ut,
tills syrsan spelat färdigt,
tills kylan börjar krypa fram.

Men lite till, lite till…
tills natten sänkt sitt mörker,
slätat ut varandra känsla,
lekt med varje vild tanke,
först då kan jag få frid,
att vila igen, djupt och lugnt.

Tills kvällens klor rycker igen.

-Kom nära-
Kom närmre mig,
precis så nära
att jag kan röra lätt vid din kind.

Stå där framför mig,
och säg inte ett ord.
Jag vill bara ha dig där framför mig.

Se på mig,
så jag kan se dina ögon.
Dina mörkblå ögon som ser på mig.

Lyssna stilla,
på vad jag har att säga.
När jag talar om mina sanningar och lögner.

Kom närmre mig,
eller ta ett steg bort.
Nu är det din tur att leda mig.

Distans

Så långt bort
från en annan tid
på en helt annan plats.
Men ändå
bara en enkel sång bort
som väcker allt igen.
Minnen om en tid
då avståndet var långt
men vi ändå var nära.
När vi stod rygg mot rygg
och mötte världen.
Men avståndet ökade,
och vår närhet försvann.
Avståndet blev för långt,
och tillslut försvann allt.
Förutom en enkel sång,
som alltid är din,
och som ger mig frid igen.

Kollage

Det är när man minst anar det.
Som ens mask plötsligt faller bort,
och allt man trodde var sant,
faller mot marken i med masken.
En mask man själv har byggt,
med sanningar och lögner gjort,
klippt och klistrat ihop ditt och datt,
till ett stort kollage.
Ett kollage som alla tror på,
bekanta, vänner, nära vänner, en själv.
Att livet trots allt flyter på.
Och nånstans där i Kaoset,
när man tappat sin mask på marken,
inser man sakta sina misstag,
när man trots att man vet vad man gör,
lägger sig ned på knä och letar,
efter alla bitar i maskkollaget.
Nogrannt bygger ihop masken igen,
men med lite nya sanningar och lögner.
Tar på sig sin älskade mask,
och blir “sig själv” igen.

Natt

Jag skulle ge allt jag har,
för att få bara en enda natt,
med dig och allt du är.
En fridfull natt,
med alla måsten bortblåsta.
Där kan vi ligga,
på ditt kala trägolv,
och stirra upp i taket.
Tala om livet,
vad vi ska göra härnäst,
himlen och allt däruppe,
jorden och allt här nere.
Bara du och jag där,
utan krav vakna natten genom.
När väl orden tar slut,
kan vi väl ändå ligga kvar.
Bara njuta av lugnet,
och friden som bara,
som bara,
som bara en natt kan ge,
en natt med en god vän.

A Spring:

Something that launches you upwards,
up into the clear blue sky toward the clouds.
Something you can try to stretch,
but that always returns when you tire.
Something that always have a start and end,
marking the end of the fun you’ve had.
Something that sways in the wind,
following every little gust of wind.
Something that glitters in the morning sun,
but you know it all will end in brown rust.
Something that take the bumps on the road,
and makes them all less noticable.
Something that pushes you or pulls you back,
into the place where you really belong.
Springs are peculiar things.

Duality

A word from you
would make me lower my head
in shame and discomfort.

A stare from you
would make me look away
avoiding your cold eyes.

A contact from you
would make me flinch away
awaiting the next blow.

A grin from you
would make my heart sink
diminishing me inside.

But then,

A word from you
would make me lower my head
in shyness and embarrassment.

A gaze from you
would make me look away
avoiding your piercing eyes.

A touch from you
would make me shake softly
awaiting your next touch.

A smile from you
would make my heart jump
enlarging my largest dreams.

If I only could guess your intentions.

If I knew you

If I knew your demands
I would do anything to fit to them.
If I knew your hopes
I would do anything to see them come true.
If I knew your dreams
I would do anything to fulfill them.
If I knew your fears
I would do anything to defeat them.
If I knew your heart
… but then again no.
If I knew all this
I wouldn’t need to know your heart.
Because then
it would probably already be mine.

Winnerbäck och oss

“Jag dricker the med balkongdörren öppen i natt…”

Någonstans skriker hjärnan “Fel! Fel! Fel! Försök igen.”
Men hjärtat nickar bara tyst och ger ett jakande “Mmm”.

För det är ju inte Winnerbäcks minnen det handlar om,
även om vi både delar samma minnen från honom,
det det handlar om är våra gemensamma minnen om honom och vår svunna tid.

En tid då vi två var speciella och mötte världen tillsammans,
en tid när vi kunde flumma ur och samtidigt vara djupare än vad vi kan nu,
en tid där det kanske kunde varit Vi två.

Men sen far du iväg för att hitta dig själv.
Men hittade en annan själ istället,
en annan du, en annan han, nån annan kom hem igen.

Där stod jag kvar med Winnerbäck i öronen,
medan du försvann igen in i dimman över England.
Medan det kalla mellan oss två sakta växte sig större.
Tills vintern sakta frös bort mitt hjärta och känslorna för dig.

Vackrast

Varje gång jag ser det där långa blonda håret.
Tänker jag genast “Det måste vara hon!
Bara vackrast har det där underbara håret.”
Men när hon vänder sig om, är det nån annan.

Men när jag ser den dom där stilrena kläderna.
Tänker jag om igen “Det är ju hon!
Innan annan har en sådan underbar stil.”
Men när jag cyklar förbi ser jag nån annan.

Men så hör jag den där speciella rösten.
Den där som bara hon har och som använder så väl.
Den med den vackraste dialekt och sköna ord.
Men när jag tittar upp så ser jag inte henne.

Besviken går jag hemåt tills jag hör skrattet.
“Det är hennes skratt” Det kan väl ingen annan ha?”
För skratt glömmer man aldig, inte hennes.
Men lik förbaskat är det inte hon nu heller.

Det är nu jag inser någonstans.
Att det inte är håret som gör henne vackrast.
Inte heller stilen som gör henne så snygg.
OCh även om jag älskar den, inte heller rösten.
Eller det vackra skrattet hon äger.
Det är allting tillsammans i en person.
Och inte minst hennes vackra själ.

Allting går bara runt i cirklar
Sjunker i svagt sluttande spiraler
Når tillslut den mörka botten
Så långt från livet man kan komma

Luckily she new too
Now they knew together
Forever they would know

But then she understood
That the other didn’t understand
That the other did just know

So the one who understood
Leaved the one who knew
Making his knowledge worthless

How many times haven’t I done just that,
taken a small step and become one of many,
all while really becoming no one at all.

It’s a special thing that makes me keep doing it,
a search urging me to do it again and again,
to find those who really don’t belong in there.

Those that fail to blend into the great crowd,
those who becomes lighthouses in the sea of people,
shining like jewels, beautifying the rest of us.

First the little girl giggling with joy,
her proud mother pulling her along.
I can’t do anything than smile wide.

Then a old man slowly staggers by,
I put away my cup and open the doors.
I get an approving nod and smile.

After him comes a group of teenagers,
discussing the only and special One.
Making me wonder who my One was.

After them comes the businessmen,
yearning for their home and children.
Happiness radiates from their tired faces.

Then I notice the beggar beside me,
making me feel guilty and misplaced.
I shake my head smiling at his requests.

But then She comes, my other half.
More beautiful than I remembered her,
She just walks past me without a glance.

I sigh and throw my empty paper cup,
take a step outside the station an breathe.
Dreaming of her while I walk back home.

He had wished for healing,
but he had lost too much blood already.
The wounds on his soul had bled for too long,
all those dark and blind years.

He had wished for a cure,
but the sedative already flowed in his veins.
The venom inside his soul had had it course,
slowly killed his essence and will.

Their wishes was never realized,
just as they never realized it was too late.
If they only had listened to voice of their souls,
they all would have been saved

Vetenskapen har gjort sina försök om igen,
(ettkommaetthundaarton och allt det där).
Men det är bara en sak som kan uppskatta det,
något lika vackert som den blåa himmlen.

Vår egen himmelsblå själ.

Everything turns unreal, just a little to beautiful
It feels like an illusion, made of fake and lies.

But still it isn’t without a little pain
I see the beautifying effect slowly subside.

Bringing back everything to it real looks
But to a now faded and dull truth.

In a way it’s like love’s rise and fall
A beautifying effect coming and fading away.

They had always known him
they had all grown up with him.
The smiling and happy boy
he was loved by everyone.

He had been the steady rock
everyone had relied on him.
When they had had it hard
he had been there for all of them.

But everything was now nothing
he had committed treason to them all.
They had been left there alone
with anger, hate and sorrow.

He had broken the highest law
“Love your neighbor as yourself”.
He had left the world all alone
the world he had helped them live in.