To get in the mood: Listen to Kings of Convenience - Sorry or Please
(I just realized that that song is kinda about the same thing as this poem).
Enjoy!
Duality
A word from you
would make me lower my head
in shame and discomfort.
A stare from you
would make me look away
avoiding your cold eyes.
A contact from you
would make me flinch away
awaiting the next blow.
A grin from you
would make my heart sink
diminishing me inside.
But then,
A word from you
would make me lower my head
in shyness and embarrassment.
A gaze from you
would make me look away
avoiding your piercing eyes.
A touch from you
would make me shake softly
awaiting your next touch.
A smile from you
would make my heart jump
enlarging my largest dreams.
If I only could guess your intentions.
Not much to say here…
Except it’s not really a “biographic” poem. At least not at the moment =)
If I knew you
If I knew your demands
I would do anything to fit to them.
If I knew your hopes
I would do anything to see them come true.
If I knew your dreams
I would do anything to fulfill them.
If I knew your fears
I would do anything to defeat them.
If I knew your heart
… but then again no.
If I knew all this
I wouldn’t need to know your heart.
Because then
it would probably already be mine.
För att verkligen förstå denna måste man lyssnat på LW.
Iaf “Hugger i sten”. Och läst hans kommentar om låten på hans hemsida.
Winnerbäck och oss
“Jag dricker the med balkongdörren öppen i natt…”
Någonstans skriker hjärnan “Fel! Fel! Fel! Försök igen.”
Men hjärtat nickar bara tyst och ger ett jakande “Mmm”.
För det är ju inte Winnerbäcks minnen det handlar om,
även om vi både delar samma minnen från honom,
det det handlar om är våra gemensamma minnen om honom och vår svunna tid.
En tid då vi två var speciella och mötte världen tillsammans,
en tid när vi kunde flumma ur och samtidigt vara djupare än vad vi kan nu,
en tid där det kanske kunde varit Vi två.
Men sen far du iväg för att hitta dig själv.
Men hittade en annan själ istället,
en annan du, en annan han, nån annan kom hem igen.
Där stod jag kvar med Winnerbäck i öronen,
medan du försvann igen in i dimman över England.
Medan det kalla mellan oss två sakta växte sig större.
Tills vintern sakta frös bort mitt hjärta och känslorna för dig.
Halvgammal dikt.
Jag saknar vackrast ibland…
Vackrast
Varje gång jag ser det där långa blonda håret.
Tänker jag genast “Det måste vara hon!
Bara vackrast har det där underbara håret.”
Men när hon vänder sig om, är det nån annan.
Men när jag ser den dom där stilrena kläderna.
Tänker jag om igen “Det är ju hon!
Innan annan har en sådan underbar stil.”
Men när jag cyklar förbi ser jag nån annan.
Men så hör jag den där speciella rösten.
Den där som bara hon har och som använder så väl.
Den med den vackraste dialekt och sköna ord.
Men när jag tittar upp så ser jag inte henne.
Besviken går jag hemåt tills jag hör skrattet.
“Det är hennes skratt” Det kan väl ingen annan ha?”
För skratt glömmer man aldig, inte hennes.
Men lik förbaskat är det inte hon nu heller.
Det är nu jag inser någonstans.
Att det inte är håret som gör henne vackrast.
Inte heller stilen som gör henne så snygg.
OCh även om jag älskar den, inte heller rösten.
Eller det vackra skrattet hon äger.
Det är allting tillsammans i en person.
Och inte minst hennes vackra själ.