Life

Sådär. Nu var jag hemma från minnesstunden i värnamo (där mormor låg på sjukhus när hon dog).
Var faktiskt inte lättare än med morfar förra året. Men tror det beror på att jag sörjde mormor lite redan när han dog. För som mammas bror sa: “Det är så svårt att tänka sig dom skilda. När jag var liten fick jag inte ihop det där att dom en gång varit skilda människor utan varandra.”
Och visst stämmer det. Fick även idag reda på hur svårt ekonomiskt mormor och morfar hade haft det i unga år och hur mormor med sin affär då och då “finansierat” morfars val att bli pastor (vilket gav lägre lön än hans gamla jobb).

I vilket fall var det fint. Mormor såg på ett sätt sig mer lik sig själv än vad morfar gjorde. Men mormor hade varit ute i solen lite mer så det var nog därför, för den färgen hon hade fått. Men fortfarande var det inte hon. Som min kusin sa förra året. “Man får inte glömma bort, det är bara ett tomt skal nu”.

Därefter var det lunch på sjukhuset innan vi åkte till mormors och morfars hus… eller… ja, deras före detta hus… och nånstans där insåg man att båda nu var döda och att släktens samlingsplats nu inte fanns längre… och vilket jobb det blir att städa upp. Alla morfars böcker och mormors porslin från affären… hon han iallafall sälja bort det mesta… hon försökte till och med sälja porslin till en läkare medan han gav henne syrgas genom syrgasmask häromveckan, det var mormor det =) Affärskvinna in i det sista…

Men framför allt var hon vår mormor. Vår älskade mormor… när det var liten berodde det väl lite på godisaffären men också på grund av hennes kärlek och att jag var hennes “favorit”. Det var inte förrän jag blev lite äldre jag förstod att alla var hennes favoriter, men fortfarande så visste man att hon sa det inte för elakhet eller något sånt. Alla var hennes favoriter, alla hennes barnbarn, och hon var vår favoritmormor =)

Det är dock lite synd att hon inte fick se sitt barnbarnbarn. Få se en glimt av det liv som mamma och pappa ska bli farmor och farfar för… nästa generation i en redan underbar släkt, som jag älskar över allt annat (faktiskt). Och visst ville hon leva längre mormor, bland annat för barnbarnbarnet antar jag. Men också för att hon älskade livet… hon hade visst själv sagt det på sjukhuset… “Jag vill inte dö. Jag älskar ju livet.”…
Men Guds vägar går inte alltid som vi vill. Och nu behöver hon inte sakna morfar längre i alla fall…

Vila i frid mormor

Who’s gonna call on Sunday morning?
Who’s gonna drive you home?
I just want one more chance
To put my arms in fragile hands

Anberlin - Paperthin Hymn
(Skriven av sångaren till sin farmor/mormor när hon dog)