Såg (fillmen) ”V for Vendetta” nu häromkvällen (tack alex för lånet). Måste säga att jag gillade den. Men lite saker fick min konfunderad, mest för att jag läst serien för sådär 2-3 månader sen.

Först och främst har dom kastat om lite av sprängningarna av byggnader. Medan han i filmen spränger Old Bailey i början så spränger han helt enkelt Parlamentet i början av serien. Detta gör att man missar den helt underbara scenen när V håller monolog/dialog med sig själv/”Madame Justice” uppe på Old Bailey. En helt underbar monolog/dialog om hur hon har varit otrogen och om hur han därför har hittat en ny, ”Madame Anarchy”.

Detta gör också att det inte är Parlamentet som sprängs i slutet, utan istället 10 Downing Street. Premiärministerns bostad. Inte lika ”stort” men fortfarande ett stort steg mot det kaos som serien (och filmen?) slutar med.

Evey är också mycket mer ”vanlig” i serien. Hennes mamma dog av svält under svåra år och hennes pappa fördes bort av polisen eftersom han i sin ungdom varit med i en socialistisk rörelse. Efter det skickas hon till en fabrik där hon arbetar. Inte någon lillebror, protesterande föräldrar, omskolningsläger och anställning på ”Munnen” här inte.

Där är nästa skillnad också. Den helt underbara idén med fem delarna i hur landet övervakas och styrs, dom fem sinnena, är väck. I serien så är det ”Munnen”, radiokanal med propaganda, ”Ögat”, övervakning genom kameror, ”Örat”, övervakning genom tappning och liknande, ”Näsan”, polisväsendet, och ”Fingermännnen”, specialpolisen. Finns visserligen i flmen men inte lika framträdande.

Nästa skilland är tiden. Medan serien utspelar sig 1997, så är det t.ex. radio som gäller och inte TV, vilket gör att den store radioprataren blir ”The Voice of Fate” och mer opersonlig för folket som ser honom, eller snarare hans röst, som en av regeringens yttersta. Men tiden passar också på något sätt, en modern, nästa futuristisk värld känns inte lika rätt med den Facism och Anarkism som historien egentligen handlar om (men som också missats i filmen), Norsefire har blivit något högteknolgiskt och futurisktskt totalitärt parti, inget facisitiskt parti. I filmen har man till och med ändrat ”Strength Through Purity, Purity Through Faith” till ”Strength Through Unity, Unity Through Faith”.

Ang tro (Faith), så är filmen också mycket mer religionskritisk än serien. Visst är partiet i serien religiöst och religion är inte precis något positivt. Men den svartmålas inte så generellt som den görs i filmen. Bland annat genom att det i serien aldrig varit något St. Mary virus av ”Religiösa Extremister” (egentligen Norsefire) utan ett ”smärre kärnvapenkrig” (även om Alan Moore, seriens skapare, tog dock avstånd från denna ide senare och sa att biologiskt vapen hade varit mer troligt). Eller i alla fall är kritiken inte lika hård och riktad mot läsaren, mer en gnagande underliggande kritik.

Fate ja, en så missad sak. Adam Susan’s (Sutler i filmen, för att likna hiTLER sannolikt… SUsan+hiTLER=Sutler) enda kärlek. Hans superdator som övervakar allt och styr allt. Denna missas nästan helt i filmen (InterLink nämns nån gång). Vilket gör att man inte får reda på hur V får information om regeringen, nämligen genom hans egen terminal mot Fate. Susan förräds på så sätt av sin enda kärlek (och han tar det inte precis bra när han kommer på det).

Sen till sist V. Denna hjälte/antihjälte. I filmen är han ganska mänsklig, man ser en gång hans händer (hans kropp), han talar om hur han förälskat sig i Evey och han har ändå lite sympati för dom i Norsefireregimen som har ändrat sig, till exempel Finch. I serien är han mycket mer mystisk, mycket mindre människa, men fortfarande ligger det en större fråga i vem är V genom större delen i serien, men i slutet så inser Evey (efter att ha fantiserat om hur hon går fram till V, tar av masken och ser olika människors ansikte) att personen inte är viktig, utan idén. Något som inte alls är lika tydligt i filmen. I filmen är V en person, och Evey bryr sig tillslut inte vem personen bakom masken är, men han är fortfarande en person (”And it is not an idea that I miss, it is a man… A man that made me remember the Fifth of November. A man that I will never forget.”), inte en idé som Evey tar upp och gör till sin.

(Jag vet att det säker är massa stavfel och konstigheter men orka )

It’s original definition was ”Laughing out loud” (also written occasionally as ”Lots of Laughs”), used as a brief acronym to denote great amusement in chat conversations.

Now, it is overused to the point where nobody laughs out loud when they say it. In fact, they probably don’t even give a shit about what you just wrote. More accurately, the acronym ”lol” should be redefined as ”Lack of laughter.”

-Urban Dictionary

Men för att ta den ursprungliga betydelsen. Skratta högt. Var nära på att göra det två gånger på jobbet idag. Men eftersom jag inte ville verka dum eller konstigt kvävde jag båda skratten till små fniss/skrock istället.
Första skrattet/fnisset/skrockandet kallades fram av dagen questionable content. Det började med att jag beundrade hur snyggt Jeph hade fått det idag. Sen läste jag serien och började nästan skratta högt när jag såg och läste sista panelen… ”compliment-tourettes” är helt underbart… tror faktiskt att jag också får en släng av det ibland, men det brukar inte få samma effekt som sven’s (hans mamma är svensk, fråga inte) kommentarer mot penny… deras miner är också precis som man kan tänka sig att det skulle se ut i verkligenheten.

Nästa skratt/fniss/skrockande var när jag kom på att jag inte hade läst xkcd på ett tag, antaligen försvann bokmärket i och med Den Stora Firefoxkrashen för nån vecka sen… hittade där nästa klockrena serie. Om tvångstankar och kärlek, eller, kanske inte så mycket om riktig kärlek… eller jag vet inte. Helt underbar är den iaf. Känner lite igen mig i det hela =) (skulle jag också haft en konversation där allt blev lika långt skulle jag också kämpat med att forstätta den så, även om jag kanske inte skulle mena vad jag skrev =P).

Till FFF då, min egen förkortning. Står för Fulaste Fronten Forever… och priset går till den europeiska 8:e generations Honda Civic…
Kolla själva:

Det är ju en cyklop ju. Och en ful sån på köpet… den fick min nästan att skratta en tredje gång idag, men då åt hondas designavdelning…
Så HEEEEMSK.

På sista tiden har jag varit hänging och oföretagsam, det har liksom blivit en dålig cirkel. I måndags kom jag ut ur det som tur är.
Hittade denna seriend idag och kände direkt igen mig. SÅNHÄR har jag varit dom senaste veckorna, så nu vet ni.

Nu i morse när jag gjorde min dagliga webritual (kolla mail, rss, kolla webserierna, speciellt QC.) så blev jag så glad och skrattade högt över dagens QC serie. En sån underbar referens tillbaka till början (står ju t.o.m. i titeln, ”Number 40, Redux”)
Sån är så underbart när man älskar en serie, vare sig det är en webserie, tvserie, eller något annat. Att upprepa sig men med förändringar, visa på att något har hänt, att vissa saker inte har ändrats, att folk är olika… Älskar det.

Har faktiskt skrattat varje gång jag kollat på serien idag, mest för Sven (Svensk-italiensk-härkomst, fråga inte) och hans undetbara attityd, men också för Faye’s oföränderlighet.

Och för er som väntat.
Läs serien på:
http://www.questionablecontent.net/
Läs dagens serie på:
http://www.questionablecontent.net/view.php?comic=873
Läs gamla serien på:
http://www.questionablecontent.net/view.php?comic=40 marten är en tråkmåns och fegis )