Om att vara paradoxal

Detta är vad jag kom fram till:
Gud gjorde människan enkel och rak,
men hon hittar på alla möjliga konster.

— Predikaren 7:30 (Bibel 2000)

Jag vet att jag inte utövar så god exegetik när jag tar med bibelversen ovan, speciellt när jag citerar den översättning som bäst passar in i vad jag ska skriva om, men den känns ändå inte helt ointressant för ämnet så ni får stå ut med det.

För det här ska handa om något som i mina ögon är ganska mänskligt, att vara paradoxal. Eller motsägelsefull låter kanske lite snällare, för egentligen vågar jag inte kalla någon annan, eller inte ens mig själv, i alla fall inte när jag säger det ”högt” såhär, ett ord med så negativ klang som paradoxal. Men ändå är det det just det ordet jag täker på ibland när jag undrar vad jag håller på med.

Som jag diskuterade med en vän häromveckan (och som jag vetat i åratal), så har mitt jag minst en stor motsättning i mig själv. För det är så att för det första så behöver jag ha social kontakt då och då för att jag ska funka, för att lilla bekräftelsebehövande jag ska behöva känna att jag är värd något. Men å andra sidan så är jag en person som ”klarar mig själv” ganska bra, och som därför är ganska dålig på att stämma träff med och/eller bjuda in vänner och bekanta, eftersom jag trivs ganska bra att vara hemma och inte ha någon annan att behöva ta hänsyn till.

Som ni förstår kan detta leda till ganska jobbiga krockar ibland, då jag inte har ork/vilja att vara social, men egentligen borde ut och vara det för att jag ska må bättre och orka vara social. Bland annat därför så ”tvingar” jag mig ibland iväg till händelser i kyrkan eller annat där det jag kan hitta vänner och annat folk, därför att jag vet att jag behöver den sociala kontakten, även om jag inte trivs lika bra på ställen med många människor som i mindre sammanhang med några få vänner, men det är ett ämne för en annan gång.

Sen på det har jag andra liknande motsägelser (som kanske inte riktigt är så stora så att dom kan kallas paradoxer). Som att jag egentligen gillar ordning runt omkring mig, men samtidigt är den mest oordningsamma människan jag vet. Att jag inte gillar att folk våldgästar mig just eftersom jag har det så oordningsamt men att jag ofta saknar att folk inte ”bjuder in sig” mer osv. Det kanske låter som löjliga små problem men det är fortfarande små motsägelser i mitt sätt att vara, motsägelse på motsägelse.

Sedan har ju motsättningarna också. Som ni som läste min ”30 dagar” (läs: ”ett halvår”, typ) så tror jag väl inte så hemskt mycket på romantiska känslor, men jag drömmer fortfarande om en ”vacker kärlek” ibland och hoppas väl någonstans på att träffa ”den rätta” nån gång och även om jag tycker att det låter som en bra ide att hålla en relation ickefysisk dom första månaderna, så tror jag ju aldrig att jag skulle klara det. Men det är som sagt kanske mer motsättningar mellan hjärta och hjärna, och inga paradoxer, så det kanske inte räknas helt och fullt.

Men, jag märker i alla fall att jag inte kommer på så mycket mer just nu. Så jag får väl ta och tacka för mig då, och kanske glädjas lite, åt att jag inte längre hittar lika många paradoxer i mitt är och vara som förr i tiden. Till exempel på den tiden jag skrev dikten som hittas nedan… så tack och adjö, speciellt tack till er som faktiskt läser dom här lösa tankarna =P

En paradox;
En motsägelse,
säger vissa.
Men det känns för snällt
Mer än anhopning,
av motsägelser,
alla samlade på en plats,
i en enda stor motsägelse,
i en enda stor kropp.
Min.

— Paradox (2009-02-21)